”Jag vet inte hur ni brukar göra i Danmark”, sa receptionisten som enligt namnskylten hette Florian Kruse och enligt Dunja såg ut precis som han hette med sin laserkammade sidbena och tillknäppta skjorta med slips. ”Men här i Sverige bokar vi mötet innan vi har det. Så nej, jag kan tyvärr inte hjälpa er.”
”Hvis du bare vil høre på mig”, sa Dunja samtidigt som hon försökte komma underfund med om han hade ändrat sitt namn för att det skulle passa honom, eller om det var tvärtom.
”Nej, det är du som ska lyssna på mig!”
”Okay, jeg er åbenbart kommet til at træde dig over tæerne eller noget, og det er jeg meget ked af.” Dunja tittade bort mot Magnus som stod avsides och höll på med sin mobil.
”Problemet är att du verkar ha fått för dig att det här är något som är upp till mig. Att jag sitter här och njuter av att inte kunna hjälpa dig. Ledsen för att göra dig besviken, men så är det tyvärr inte. Jag tycker inte alls att det här är kul. Däremot råkar kriminalenheten befinna sig mitt i en väldigt komplicerad utredning, och deras chef Astrid Tuvesson har uttryckligen sagt att de under inga omständigheter får bli störda fram till och med fredag eftermiddag.”
”Jeg forstår, hvad du siger. Men som jeg sagde, hvis du altså havde hørt efter, så kender Fabian Risk og jeg hinanden, og jeg er helt sikker på, at han ville mødes med mig, hvis han vidste at jeg var her. Så måske kan du hjælpe med at finde hans nummer, så kan jeg selv ringe til ham.”
”Och då kommer vi ju till den uppenbara frågan varför du inte bara gör det själv. Om ni nu är så himla goda vänner har du ju såklart numret till honom i din egen mobil.”
”Ja, det havde jeg også. Men den er gået kold.” Hon höll upp mobilen och visade att den var helt urladdad. ”Se, den er helt død.”
”Jaha, där ser man. Det är sådant som kan hända även den bäste.”
Dunja kände hur tröttheten slog emot henne lika plötsligt som om hon sprungit rakt in i en betongvägg. Visserligen hade hon inte fått så mycket som en blund sedan i måndags natt, men det mesta av skulden låg ändå på sturmbannführern bakom disken som nu dessutom hade mage att ta på sig ett par hörlurar och sätta på någon gammal syntsmörja på så hög volym att hon till och med kunde höra delar av texten.
Why kill time when you can kill yourself …
Om det var den, tröttheten eller hela situationen i sig visste hon inte. Men någonting brast i henne, och som om det inte alls var hon själv utan någon helt annan såg hon sig själv slita tag i hörlurskabeln så att hörlurarna åkte ner på golvet.
”Hey, vad fan … Vet du vad de där lurarna …”
”Nej, men jeg ved at du har gjort mig så fucking sur, at jeg har lyst til at smadre dem. Og jeg ved, at jeg bliver her, indtil du har sagt undskyld og hjælper mig.”
”Dunja, måske skal vi bare tage hjem igen”, sa Magnus som nu var framme vid receptionsdisken och la sin hand på hennes axel. ”Klokken er trods alt ret mange.”
”Magnus, hvis du tror, at jeg har tænkt mig at lade mini-Hitler her bestemme, hvad jeg skal og ikke skal, så tager du fejl.”
”Men, Dunja, vi …”
”Kør bare, hvis du så gerne vil. Jeg har i hvert fald tænkt mig at blive, indtil han siger undskyld og hjælper mig.”
”Då kan jag informera herrskapet om att vi stänger receptionen om tio minuter.”
”Og hvad har du så tænkt dig at gøre? Smide os ud?”
Receptionisten gav Dunja en trött blick.
”Tror du virkelig selv på at du kan håndtere os begge to. Men du har vel en form for pisk, eller noget lignende.”
”Nej men, Dunja! Hej!”
Alla tre vände sig om mot Fabian som var på väg ut ur hissen och kom fram och kramade om henne.
”Vad gör du här? Varför har du inte ringt?”
”Det er et godt spørgsmål. Hvorfor ikke stille den til Gestaponissen her. Han syntes faktisk at det lød som en virkelig dårlig idé.”
”Ja alltså, Tuvesson har ju sagt att ni inte …”
”Florian”, avbröt Fabian och vände sig mot receptionisten. ”Det här är Dunja Hougaard från det danska polisväsendet. Henne släpper du alltid igenom, okej?”
”Jamen, Tuvesson sa ju att …”
”Det spelar ingen roll vad hon eller någon annan säger. Om Dunja kommer hit och ber om hjälp, så hjälper vi henne, om det så handlar om att putsa hennes stövlar. Svårare än så är det inte” Fabian vände sig mot Dunja. ”Vad gäller saken?”
”Jeg og min kollega Magnus her er midt i en sag, sådan lidt under radaren, og vi har brug for at vide hvem der bor på en række forskellige adresser. Faktisk ikke så langt fra hvor du bor.”
”Absolut. Inga problem. Kom med här, bara”, sa Fabian och visade dem mot hissen.
Och trots att hon visste att hon inte borde och att det på ett eller annat sätt säkert skulle straffa sig kunde hon inte låta bli att kasta iväg ett retfullt leende mot receptionisten innan hon klev in i hissen.
Fabian klev in sist och skulle just trycka på den översta våningsknappen då hans mobil vaknade till liv och började ringa. Han tog fram den och såg att det var Klippan. ”Hej, du jag sitter lite upptagen. Kan jag ringa tillbaka?”
”Tyvärr. Jag får inte tag på Tuvesson och det här kan omöjligt vänta.”