I nästan tjugo hela minuter hade den där danska poliskvinnan envisats med att stå utanför ytterdörren och vänta på att de skulle komma och öppna. Tjugo oändliga minuter. Det enda han och Alexandra kunnat göra var att vänta ut henne tills hon tröttnat och återvände till den andra snuten i bilen.
Dessvärre hade hon inte alls gått tillbaka till bilen utan fortsatt över gräsmattan runt till framsidan av huset där hon gått upp på terrassdäcket och tittat rakt in i vardagsrummet. De hade varit tvungna att kasta sig ner på golvet för att ta skydd bakom soffan och kunde bara hoppas på att hon inte fått syn på dem. Där hade de legat och bokstavligen skakat av rädsla innan de äntligen kunnat höra ljudet av hur bilen startat och försvunnit därifrån.
Först efter ytterligare en kvart hade de vågat sig upp, och han hade gått direkt till köket, letat upp en köttyxa och slagit sönder den förbannade mobilen mot skärbrädan tills det inte funnits något annat kvar än små vassa plastdelar som de hade sopat ihop och hällt ner i en plastpåse som de i sin tur tagit med sig ut.
Under promenaden längs Johan Banérs gata nedför backen mot vattnet hade det känts som om de var på väg att ta ett halv kilo knark genom tullen. Påsen med plastbitarna hade fått hans jacka att bukta ut som en pestsmittad varböld, och varenda en de mött på vägen hade sett ut som utplacerade civilsnutar, redo att gripa dem när som helst.
Väl nere vid havet hade de klättrat över piren och tagit sig ut på stenblocken på jakt efter en skreva för att hälla ut innehållet och göra sig av med påsen. Men det hade legat folk överallt och njutit av kvällssolens sista strålar, och bara tanken på att ta fram påsen hade känts svårare än att kasta sig i vattnet och simma ut i sundet så långt man bara orkade, fylla lungorna med vatten och ta med den ner i djupet.
Först nere vid den stora uteplatsen vid Gröningen hade de tagit mod till sig och spridit ut innehållet i ett antal olika papperskorgar innan de fortsatt mot småbåtshamnen där glada båtägare hade tvättat, fejat och bottenmålat som om den kommande sommaren skulle bli den bästa någonsin och framtiden aldrig hade sett ljusare ut.
Någonstans hade den där optimismen smittat av sig på dem, och på andra sidan Kvickbron i Norra hamnen hade Alexandra föreslagit en fika. Ett bord med sol hade just blivit ledigt, och det hade känts som om den röda mattan återigen rullades ut i deras väg.
De hade beställt varsin cappuccino och delat på en bit äppelpaj med vaniljsås, och där med ögonen i varandras hade de bestämt sig för att aldrig någonsin se tillbaka och tala om det senaste dygnets händelser.
Det var då han hade ringt. Just när de hade sänkt sköldarna och börjat tro på att det kanske ändå fanns en framtid, hade han tvingat tillbaka dem till verkligheten. Alexandra hade stirrat på mobilen som om den burit på en dödlig smitta, och han hade svarat.
Nämen, är det inte turturduvan, hade Henrik sagt, och Theodor hade sagt åt honom att aldrig någonsin ringa upp dem igen. Aha, du har sett filmen. Jag misstänkte väl det. Blev den bra? Då hade han berättat om den danska polisen och om hur mobilen med filmen nu var förstörd och borta för alltid, och det hade blivit helt tyst i den andra änden. Så tyst att han till slut börjat misstänka att Henrik lagt på och kanske trots allt skulle lämna dem ifred.
Vi måste ses.
Trots att han inte velat annat än vifta undan de tre orden och be Henrik dra åt helvete, satt de nu mitt i den svettstinkande kampsportsklubben och tittade på varandra som om bara en av dem skulle gå därifrån levande. Det var där det låg, i blicken, det hade han lärt sig redan i mellanstadiet. Vek han undan nu skulle han vara hjälplöst förlorad. Alexandra satt till vänster om honom, och som för att visa alla vems sida hon stod på tog hon hans hand.
”Men titta, vad söta de är som håller handen”, sa Henrik, och hans två medlöpare började direkt flina. ”Säker på att ni inte ska ha napp också? Och kanske en blöja så att ni inte pissar i byxorna.” Ännu mer flin.
”Säg till när du är klar, så kanske vi kan börja prata om varför vi är här istället”, sa Theodor och såg till att inte släppa greppet om Alexandras hand.
”Varför vi är här”, upprepade Henrik. ”Hm … Det är en bra fråga. Vill du veta det? Vill du veta varför vi sitter här istället för att ligga hemma och kolla en p-rulle? Jo, för att ni är så fucking jävla efterblivna att ni åker hem med mobilen påslagen.”
”Så det är vi som är störda? Inte ni som tvingar ner en helt oskyldig i en kundvagn och skickar ut honom på motorvägen. Så jävla vidrigt.”
Henrik sprack upp i ett stort leende och skrattade till. ”Jag vet inte om det syntes på filmen, men så här såg han i alla fall ut när det gick upp för honom.” Han gapade med uppspärrade ögon och gav sina två polare varsin high five. ”Och sedan bara boom! Så jävla klockrent.”
”Du är helt jävla sjuk i huvudet. Du fattar det, va? Eller är det över din förmåga? Hur många människor har ni egentligen tagit livet av?”
”Inte en enda.” Henrik mötte återigen Theodors blick. ”Jag skulle mer kalla dem för kackerlackor eller råttor. Och även om ingen skulle säga det högt kan jag lova att de flesta håller med mig och tycker att det är skönt att någon äntligen kommer och rensar upp lite. Du vet som när man blir av med flatlöss. Vem fan vill inte det? Du skulle bara veta hur de stinker. Som ett jävla avlopp fyllt med skit. Där kan du snacka om vidrigt. Nej, nästa gång får det fan i mig bli med gasmask. Eller vad säger ni andra?”
De andra två flinade och nickade.
”Det blir ingen nästa gång”, sa Theodor. ”Det är över nu.”
”Och vad fan vet du om det? Tänkte du gå till farsan och skvallra?”
”Om jag hör om en hemlös som råkat illa ut igen, kanske det är precis vad jag tänker göra.” Han ställde sig upp och såg till att Alexandra följde hans exempel. ”Och en sak till: Om du, eller Beavis och Butthead, så mycket som tittar åt vårt håll igen, kommer jag inte att tveka det minsta.”
”Och din lilla turturduva. Hur hade du tänkt göra med henne?”
”Hon har hållit i mobilen och filmat. Det är illa nog, men hon är beredd att ta sitt straff.”
”Nämen, Gud, så vackert.” Henrik klappade händerna. ”Det är nästan så att man blir tårögd. Jag måste bara fråga, av ren nyfikenhet. Hur kan du vara så säker på att hon bara har filmat?”
Theodor ångrade sig i samma sekund han vände sig om mot henne.
”Kolla, det hade han inte ens tänkt på.” Henrik reste sig upp. ”Men låt oss för sakens skull säga att hon har rätt. Vad får dig att tro att polisen skulle vara lika blåögda och bara tänka med kuken? Vi är alltid maskerade, så ord kommer att stå mot ord. Och apropå det. Vad är det som säger att inte du var med?” Han gick fram och stötte pekfingret mot Theodors bröst. ”Själv var jag inte alls i Danmark igår utan på bio och såg Avengers.” Han drog upp en riven biobiljett ur fickan och höll den framför Theodors ansikte. ”Och med tanke på all skit du har varit med om, är det ju faktiskt mer troligt att det är du som ligger bakom de här sjuka grejerna man kan läsa om i tidningarna än någon annan i det här rummet. Vilket den danska polisen antagligen redan är inne på.”
Theodor ville säga något dräpande, något smart som fällde Henriks argument och visade att han inte hade ett skit att oroa sig för. Men det gick inte.
”Och Alexandra”, fortsatte Henrik. ”Det är ju inte min ensak, men vad jag kan se har du inte ditt gulliga lilla halsband på dig längre. Jag hoppas verkligen inte att du har gått och tappat bort det. Då skulle herrn här bli väldigt ledsen, om jag känner honom rätt. Och låt oss hålla tummarna för att det inte ligger någonstans på motorvägen. Jag menar, vem vet vad polisen kan komma fram till om de hittar dina fingeravtryck på det?”
Henrik hade rätt. Hur långt inne det än satt, kunde han ingenting annat än konstatera att den sjuka jäveln hade rätt.