När Theodor var liten hade det kallats att rymma hemifrån. Men det var inte det han tänkte göra. Rymde man hemifrån utgick man från att platsen där man bodde var ens hem. Men det här fisförnäma radhuset i tjusiga Tågaborg hade aldrig och skulle aldrig bli hans hem.
Han skulle inte behöva mer än vad som fick plats i ryggsäcken. Därefter var det bara att dra. Ta en färja och fortsätta ner till Köpenhamn där han kunde hoppa på första bästa tåg som tog honom vidare söderut. Ingen skulle märka något. Hans föräldrar verkade äntligen ha bestämt sig för att separera och skulle inte haja att han inte var i sitt rum förrän han hade hunnit en bra bit ner i Europa.
Kanske var det öst han borde satsa på. Där skulle allt fortfarande vara billigt, och jobb borde inte vara något större problem. Vad som helst, bara han klarade sig. Och gjorde han inte det … På ett sätt var det skit samma. Det här jävla pisslivet var ändå kört.
Det enda som gjorde att han inte redan var ute genom dörren och på väg var Alexandra. Han hade funderat på att fråga om hon ville följa med, men kommit fram till att risken var för stor. Hur starka hans känslor än var gjorde han bäst i att hålla sig så långt från henne som möjligt.
Han satte på Nevermind och skruvade upp volymen tillräckligt högt för att ingen skulle höra att han packade. Allt han behövde fanns här i hans rum, och han skulle utan problem hinna klart innan farsan var färdig med middagen. Därefter var det bara att käka sig så jävla mätt han kunde, erbjuda sig att städa köket så att han fick undervåningen för sig själv och sedan dra så fort han var klar.
Knackningarna var det sista han var beredd på.
”Theodor! Du har besök!” Det var hans far. Vad fan då för besök?
”Okej, jag kommer.” Han tryckte in ryggsäcken i garderoben igen och öppnade dörren.
”Det är en kompis till dig.” Hans far såg ut som om han just vunnit på lotto.
Han var på väg att fråga vem när han såg Henrik Maar av alla komma uppför trappan.
”Tjena, Theo. Läget?” Henrik höjde handen för en high five-hälsning, och Theodor kunde inte annat än besvara den och pressa fram ett leende.
”Jag kommer att ha middagen klar om en halvtimme”, sa hans far. ”Om du har lust får du gärna göra oss sällskap.”
”Ja, varför inte.” Henrik ryckte på axlarna. ”Det doftar ju onekligen väldigt gott.”
”Farsan, det funkar inte. Han ska bara stanna en kort stund och visa mig en sak på COD.”
”Alright. Om ni kommer på andra tankar, är det bara att hojta till.” Hans far vände tillbaka nedför trappan.
Theodor drog in Henrik i rummet och stängde dörren. ”Vad fan håller du på med?”
”Ta det lugnt.” Henrik höll upp händerna i luften. ”I come in peace.”
”I helvete du gör.” Han greppade tag i Henriks gröna bomberjacka och tryckte upp honom mot väggen. ”Vad fan vill du?”
”Vadå, vi är ju polare. Har du redan glömt det?” Henrik slet loss Theodors händer från jackan, gick över till skrivbordsstolen, satte sig och la upp skorna på bordet. ”Och polare tar ju hand om varandra, eller hur, se till att de mår bra och inte råkar göra några dumheter.”
”Som vadå?”
”Inte vet jag.” Henrik började pilla runt bland hans saker på skrivbordet. ”Prata lite för mycket med pappsingen eller få för sig att bryta överenskommelsen.”
”Vi har inte kommit överens om någonting. Gör vad fan ni vill. Jag bryr mig inte.”
”Inte? Det var ju tråkigt att höra. Vi som snart ska ut på ett nytt litet uppdrag. Wow, är det här verkligen vad jag tror att det är?” Henrik höll upp hans dagbok. ”Fy fan, vad gulligt.”
Theodor slet anteckningsboken ur Henriks hand. ”Om du tror att du ska få med mig på någon av era jävla avrättningar, så tror du fel. För övrigt tror jag att det är bäst om du går nu.”
”Redan? Jag har ju inte ens visat dig mina COD-moves. Eller hunnit berätta vad det är vi ska göra.”
”Det är lugnt. Jag är som sagt ändå inte intresserad. Hej då.”
”Ser du hon här.” Henrik vecklade ut en utskriven bild på Sannie Lemke från en av alla Youtubefilmer där hon med blod upp över armarna och t-shirten kom gående längs gågatan i Helsingör. ”Hon heter Sannie Lemke och är den enda som kan peka ut oss. Tystar vi henne är det över, och vi kan alla simma lugnt. Och du och Alex kan göka bäst fan ni vill.”
”Du måste ha skolkat en hel del från svenskalektionerna.” Theodor började gå mot dörren. Han hade bestämt sig för att sätta hårt mot hårt. ”Du verkar i alla fall inte förstå ren svenska, så det är väl lika bra att jag pratar med pappsingen.” Han öppnade dörren. ”Pappa!”
”Ja? Vad är det?” hördes hans far från nedervåningen.
Det klickade till bakom honom, och även om han aldrig hört ljudet i verkligheten fanns det ingen tvekan om vad det var. Han vände sig om och tittade på pistolen i Henriks hand.
”Visst är den snygg?” Henrik vände och vred på pistolen som om han ville visa upp den i varenda tänkbar vinkel.
”Var fan har du fått tag på den?”
”Det är inget du ska bry din lilla hjärna med. Det enda du ska fokusera på är att stänga dörren och lyssna på mig.”
”Det var inget”, ropade han och stängde dörren.
”Se där. Du kan ju om du bara vill.” Henrik viftade med pistolen mot sängen. ”Som jag sa har vi bara en kvar, och så fort vi hittar henne kör vi.” Han drog fram ett svart tygbylte ur jackans innerficka, kastade över det till Theodor, stoppade tillbaka pistolen i byxlinningen innanför tröjan och gick mot dörren.
Theodor vecklade ut byltet och såg att det var en rånarluva med en stor gul smiley över hela framsidan. ”Men vänta, du menar väl inte att jag ska vara med?” Paniken spred sig som ett ormgift i hans kropp. ”Men varför?” fick han till slut ur sig.
”För att du är en av oss nu.”