Dunja hade varit helt övertygad om att det var Magnus som inte kunnat hålla sig på mattan och trängt sig på i hennes sovrum. Men när hon känt pistolen mot sin rygg hade förvirringen varit total. Magnus hade sina sidor, men hotfull och oberäknelig var det sista man kunde anklaga honom för.
Att det skulle vara Sannie Lemke som stod där med stirrig blick och hennes tjänstevapen i sina händer hade varit det sista hon väntat sig. Hon hade skrikit rakt ut, vilket fått Magnus att yrvaken komma inskyndande. Vilket i sin tur trissat upp stämningen ytterligare och gjort att den redan pressade Sannie okontrollerat börjat rikta pistolen fram och tillbaka mellan dem och hotat med att skjuta.
Till slut hade Dunja lyckats övertyga henne om att hon var i trygga händer och inte hade någonting att frukta. Hon hade förklarat att hon och Magnus officiellt var sjukskrivna och arbetade med utredningen på eget initiativ eftersom de inte litade på att deras kolleger någonsin skulle få fast gärningsmännen.
Sannie hade lyssnat och låtit sig övertalas att lämna ifrån sig pistolen och ta ett varmt bad, och när hon nu kom tillbaka ut i hallen i Dunjas kläder och nytvättat hår kunde man nästan ta henne för vilken köpenhamnare som helst. Det enda som avslöjade henne var den nervöst stirriga blicken som hela tiden tittade sig över axeln.
”Sannie, det är ingen som vet att du är här mer än jag och Magnus. Så du kan bara slappna av.”
”Är det helt säkert?”
Dunja nickade och tog försiktigt Sannies ena hand. ”Kom nu så går vi och sätter oss i köket. Jag har gjort te och ställt fram lite mat. Du måste vara hur hungrig som helst.”
Sannie nickade och följde med Dunja in till det uppdukade bordet i köket.
”Magnus! Kommer du och gör oss sällskap?” ropade Dunja.
”Börja ni. Jag ska bara fixa en sak”, svarade Magnus från vardagsrummet.
Dunja hällde upp te. ”Det är bara att ta vad du vill ha. Här har du ost, ägg, salami, och här är honung, om du vill ha det i teet.”
Sannie tog trevande en smörgås utan pålägg och drack med skakande händer av det heta teet. Men efter några tuggor började hon slappna av och vågade ta för sig av påläggen, och när Magnus väl kom in, påklädd och uppfräschad med vattenkammad bena och allt, fanns det inte mycket mer än en svettig ostbit och några sorgliga brödskalkar kvar.
”Sannie …” Dunja la sin hand på Sannies samtidigt som hon försökte få ögonkontakt. ”Jag tror att jag vet vem som mördade din bror.”
Sannie drog undan handen och flydde iväg med blicken.
”Och jag tänker att du kom hit för att du vill hjälpa oss att gripa dem.”
”Nej.” Sannie skakade på huvudet. ”Nej, nej, nej, nej. De tog Bjarke och jag … jag hade ingenstans att ta vägen och hoppades på att du inte skulle vara som alla andra.”
”Det är jag inte heller, och det var därför det var så bra att du kom hit. Bjarke, är det han med tändaren?”
”Han skulle bara ut och samla tomflaskor, men kom aldrig tillbaka …” Sannie tog sig för munnen i ett försök att hindra gråten från att komma ut.
”Den här Bjarke”, sa Magnus. ”Det är inte så att du gav honom mitt tjänstevapen?”
”Magnus, det där kanske kan vänta lite.”
”Jag tänkte bara att …”
”Magnus”, avbröt Dunja och la en tröstande arm om Sannie. ”Hämta lite rom istället.”
”Vadå, har du rom?”
”I skåpet där uppe till höger. Men inte till dig. Du har redan fått tillräckligt.”
Magnus gav flaskan till Dunja som i sin tur spetsade teet och höll upp koppen mot Sannie.
”Här. Drick lite av det här.”
Sannie tömde koppen i ett enda svep innan hon ställde ner den igen och torkade tårarna. ”Jag letade hela natten, men hittade honom inte förrän morgonen efter, och då var han plötsligt överallt, i varenda tidning och varenda tv-kanal.”
”Vad jag inte förstår är hur de kunde hitta honom.” Dunja fyllde upp en ny kopp med te och rom. ”Jag menar, ni har ju hållit er undan hela tiden. Eller hur?”
Sannie nickade samtidigt som hon drack mer av teet. ”De frågar runt och hotar och betalar, och det enda de behöver göra nu är att ta på de där maskerna för att alla ska tjalla på alla. Nästa gång är det mig de är ute efter.”
”Det ska inte bli någon nästa gång. Hör du det?” Dunja kramade om henne. ”Sannie … Det är precis det du ska hjälpa oss med att se till.”
”Hur då? Hur ska jag kunna …”
”Genom att peka ut dem. Det är det enda du behöver göra.”
”Det enda?” Sannie krängde sig ur Dunjas grepp och såg henne i ögonen. ”Du menar att jag ska ställa mig där och vittna inför alla. Att jag ska anmäla mig hos polisen som kommer att registrera och kräva mig på urinprov och sätta dit mig för en massa skit.”
”Sannie, jag lovar att se till att du …”
”Du kan inte lova mig någonting. Snuten har aldrig hjälpt sådana som mig. Och vad tror du händer när de har avtjänat sitt straff? Om de nu ens får något. Vem tror du då de är ute efter?”
”Okej, vad är alternativet? Att de får fortsätta ostraffat och plocka er en efter en? Att vi bara står bredvid och tittar på? Sannie, jag kan förstå att du känner som du gör. Tro mig, ingen vet bättre än jag vad några i den här kåren är kapabla till. Men det är långt ifrån alla, och runt det här bordet sitter det i alla fall två stycken som är hundra procent på din sida.” Hon vände sig mot Magnus som nickade medhållande. ”Och vi är beredda att göra allt, så länge du kan tänka dig att hjälpa oss.”
Sannie satt tyst en bra stund innan hon till slut nickade fram sitt okej. ”Kan jag få lite mer av det där?” Hon pekade mot spritflaskan.
Dunja hällde upp ytterligare en kopp med te och rom och gick iväg för att hämta den utskrivna bilden på medlemmarna i kampsportsklubben. När hon var tillbaka och la den på bordet kunde hon direkt se på Sannie att hon kände igen dem. Blicken var som fastnaglad på ansiktena när dörrtelefonen började surra ute i hallen.
”Vad var det?” Sannie flög upp ur stolen medan blicken sökte efter en flyktväg.
”Ta det lugnt. Det är inget att oroa sig för”, sa Dunja och försökte få Sannie att sätta sig igen. ”Det är de här kvarteren. Det går inte en natt utan att någon lägger en bredsida över hela raden av knappar så att alla i uppgången vaknar. Man vänjer sig, och själv sover jag alltid med öronproppar.”
Men som om knappen hade fastnat fortsatte den surrande signalen för att därefter övergå i ett stötvis aggressivt ringande.
”Magnus, går du och ser vad det är. Klockan är ju över tolv.”
Magnus försvann ut i hallen.
”Sannie, du kan vara helt lugn. Det är ingen som vet att du är här. Jag lovar.” Hon hällde en skvätt rom i tekoppen som Sannie direkt svepte innan hon återigen satte sig. ”Ser du? Nu har det slutat. Förresten, hur kom du in?”
Sannie skakade på huvudet och kostade på sig ett leende. ”Du kanske tror att du låser när du går hemifrån. Men en sådan där gammal dörr är aldrig låst. I alla fall inte för en som mig.”
”Nämen, ser man på! Det var minsann inte igår.”
Kim Sleizner stod i dörröppningen och log sitt breda leende. Dunja försökte säga något, men det kom inga ord även om hon kunde känna hur munnen rörde sig.
”Är du inte glad att se mig?” Sleizner slog ut med händerna och fortsatte in i köket. ”Och det här måste vara Sannie Lemke.” Han tittade fram och tillbaka mellan dem. ”Under andra omständigheter skulle vi ju kunna ha det riktigt mysigt ihop.” Han klappade Sannie på kinden och kände på hennes hår. ”Du skulle förstås behöva avlusas först.”
”Kim, vad i helvete gör du här?” Dunja reste sig upp. ”Och hur visste du att …”
”Vad ser det ut som att jag gör?” Sleizner höll upp ena handen i luften och knäppte med fingrarna, varpå två uniformerade poliser stövlade in köket. ”Grip henne.”
Sannie välte omkull bordet i ett försök att komma undan, men det dröjde inte länge innan de två poliserna övermannat och tvingat ner henne på golvet.
”Släpp henne!” Dunja vände sig mot Sleizner. ”Du kan inte bara komma in här och …”
”Det är just vad jag kan”, avbröt han under tiden poliserna förde upp Sannies armar så högt bakom ryggen att det knakade till i hennes axlar innan de fängslade händerna. ”Hon har stulit polisens tjänstevapen och öppnat eld mot både dig och din överviktige kollega. Dessutom är hon huvudvittne i en av våra viktigaste utredningar just nu. Så jag har hur många anledningar som helst till att plocka in henne från en liten privatspanare som du. Om jag nu hade behövt några, vill säga. För om sanningen ska fram kan jag göra precis vad som faller mig in. Med dig. Med henne. Med hela den här svinstian. När som helst. Vad som helst.” Han vände sig mot poliserna. ”Ta ner henne till bilen och vänta där.”
Poliserna nickade och gick mot utgången med Sannie som spjärnade emot så mycket hon kunde samtidigt som hon naglade fast Dunja med blicken och spottade henne rakt i ansiktet innan hon försvann ut i hallen.
Sleizner skrattade till och skakade på huvudet. ”Vet du vad som förbryllar mig? Va? Vet du det?” Han gick fram och ställde sig mittemot Dunja. ”Det är att du ser så himla förvånad ut. Jag menar, naiv visste jag att du var. Men så naiv, det tog till och med mig på sängen. Du trodde väl inte på allvar att det var över? Att du och jag var klara med varandra? Eller rättare sagt, att jag var klar med dig.” Han gick över till kylskåpet, öppnade det och tog en öl som han öppnade med baksidan på en gaffel. ”För om du nu av någon anledning fått för dig det kan jag upplysa dig om att jag aldrig kommer att vara klar med dig. Du vet, jag är som den där kunden som bara sprutar och sprutar.” Han tog några klunkar av ölen och rapade. ”Efter ett tag börjar du undra när det ska ta slut. Men grejen är att det tar inte slut, och du försöker svälja för att hinna med, men det kommer bara mer och mer och till sist får du kväljningar och kan till slut inte andas längre. Och när du är helt borta och ligger där med en slapp löddrig mun så bara fortsätter jag. In och ut. In och ut.” Han illustrerade med ölflaskan. ”Inte för att det är särskilt skönt, jag går mer igång på att bryta ner motstånd. Nej, utan bara för att jag kan.” Han tömde ölen. ”Mmm … Den är ju riktigt god.” Han tittade på etiketten. ”Mikkeller. Aldrig hört talas om. Är det ett av alla de där hipsterbryggerierna? Nåväl. Jag tror vi är klara här tills vidare.” Sleizner gick över till Magnus som stod i dörröppningen och såg ut att kunna bryta ihop när som helst. ”Du behöver inte se så ledsen ut.” Han klappade honom på kinden. ”Du kan vara lugn. Du har skött dig fint och dansat din lilla dans så nära perfektion det bara går. Och det är inget jag kommer att glömma i första taget. Ta en öl och fira, vetja.” Sleizner försvann ut i hallen och strax därefter hördes hur ytterdörren gick igen efter honom.
Dunja kunde först inte tro det. Att det var Magnus av alla som gått bakom hennes rygg och kontaktat Sleizner. Det var såklart det han hade stått och svamlat om när de hade varit på väg hem. Och där stod han nu och såg ut som om han skulle kräkas när som helst igen.
”Förlåt”, sa han och svalde. ”Jag ville ju bara att allt skulle gå rätt till, förstår du. Så att du inte råkar ännu mer illa ut. Jag kunde ju inte veta att det var så här det skulle bli”, sa han och väntade på hennes reaktion. ”Snälla, säg någonting.”
Men hon kunde varken säga eller göra något. Chocken höll henne fortfarande i sitt grepp.
Och tur var väl det.