”Nedfryst i två månader?” Klippan grimaserade som om det var croissanten han just stoppat i munnen det var fel på. ”Skämtar du?”
”Inte om man ska tro Flätan.” Fabian reste sig upp och sköt fram höfterna i ett försök att dämpa smärtan i ryggslutet. Under gårdagen hade det känts som ett fullt rimligt pris för att visa Sonja att han verkligen ställde upp för henne. Nu var han inte längre fullt lika övertygad. Visserligen hade hon till sist blivit nöjd och till och med bjudit honom på pizza som tack för hjälpen, men mer än så hade det inte blivit.
”Okej, men kan någon förklara det här för mig, för jag förstår absolut ingenting.” Klippan sträckte sig efter brödkorgen med croissanter. Men Hugo Elvin som var minst lika rund fast två huvuden kortare än Klippan hann före och höll undan korgen.
”Det kanske finns fler än du som vill ha.”
”Förlåt, jag trodde att alla hade fått.” Klippan höll upp händerna i en ursäktande gest.
”Det har de också. Men ingen har fått så många som du”, sa Elvin och tog demonstrativt en av croissanterna innan han ställde ner brödkorgen igen.
”Okej”, sa Klippan i ett försök att skaka av sig påhoppet. ”Var var jag någonstans?”
”Att du inte förstår någonting”, påminde Elvin mellan tuggorna.
”Just det. Vad jag menar är att Peter Brise omöjligen kan ha varit död. Det var ju för bövelen han själv som körde bilen. Eller är jag helt ute och cyklar?”
”Nej, jag vet inte heller”, sa rättsteknikern Ingvar Molander och skakade på huvudet. ”Jag måste säga att det hela faktiskt är väldigt märkligt.”
”Oj, det är inte likt dig, Ingvar”, sa Irene Lilja medan hon slog sig ner vid det ovala mötesbordet och drog upp sin mapp med anteckningar ur väskan. ”Du som alltid brukar ha en bra förklaring i bakfickan.”
”Vad är det som säger att det inte var någon annan som satt bakom ratten?” sa Fabian och blickade ut genom panoramafönstret och ner på industriområdet som med sin låga bebyggelse utgjorde Helsingborgs norra infart. En obegripligt ful entré till en stad som annars var så vacker.
”Jag har varit i kontakt med dykarna och enligt dem satt han i förarsätet när de hittade honom”, sa Molander.
”Dessutom stod där fullt med ögonvittnen på kajen som såg bilen bubbla ner i djupet”, sa Klippan och sörplade i sig av det rykande kaffet. ”Och ska man tro dem och uniformerna som fanns på plats var det ingen som kom simmande upp till ytan. Med andra ord kan det inte ha varit någon annan än Peter Brise i bilen.”
”Du menar alltså att det bara var en olyckshändelse och att han var vid liv så sent som igår då bilen träffade vattenytan och sjönk”, sa Fabian och insåg att inte ens han själv hade någon teori om hur det hela hängde ihop.
”Ja.” Klippan nickade. ”Och om jag inte misstar mig, ska han ha haft en hel del promille i blodet. Jag vet inte vad ni anser, men i min bok är det i alla fall en fullt rimlig förklaring.” Han tog ytterligare en croissant med ett menande leende mot Elvin. ”Och hörde Flätan mig nu skulle han säkert binda fast mig naken och flå mig levande på sin totempåle.” Klippan mötte de andras blickar. ”Men jag ser faktiskt inga andra alternativ än att han för ovanlighetens skull har fel.” Han höjde kaffekoppen mot munnen och drack.
En märklig tystnad infann sig i mötesrummet. Istället för att som alltid annars komma med motargument och invändningar förblev alla tysta. Inte för att de höll med. Snarare tvärtom. Ingen av dem trodde egentligen att Flätan hade fel om att Peter Brise frysts ner för över två månader sedan. Inte ens Klippan själv. Ändå var det ingen som kom med en ny vinkel eller kastade fram en idé till en lösning.
Fabian var övertygad om att det berodde på att alla bar på exakt samma känsla som han själv. Nyvakna, eller snarare yrvakna hade de kastats ur sina sköna sängar av Brises oförklarliga dödsfärd genom stan. Från att ha såsat sig igenom arbetsdag efter arbetsdag skulle de nu bli tvungna att börja tänka igen. De skulle behöva ifrågasätta, analysera och vända och vrida på varenda lilla ledtråd.
Det här var allt annat än ännu ett rutinfall som gick att utreda med vänsterhanden mellan nio och fem. Istället var det som om alla redan nu kunde känna doften av sena kvällar, dåligt kaffe och en och annan lur på kontoret. Och det skavde och retade deras sinnen på precis det där sättet de alla innerst inne hade saknat, även om de aldrig skulle erkänna det.
Sedan var det den rosa elefanten. Den som satt på Astrid Tuvessons stol. Att den var tom hade omöjligt undgått någon. Ändå hade ingen av dem sagt något, inte ens i en liten bisats. Det var inte att de inte visste. De var alla medvetna om att hon drack, och hur mycket värre det hade blivit sedan separationen med Gunnar i höstas. Hur hon hade börjat storkonsumera tuggummi och stänga dörren till sitt kontor så fort hon fick möjlighet, eller som nu den senaste tiden börjat sjukskriva sig i tid och otid.
Men istället för att prata om det, och kanske till och med konfrontera henne, hade de gått omvägar runt problemet i förhoppning att det skulle lösa sig själv. Följden var att de sakta men säkert kommit att räkna allt mindre med henne. Fanns hon på plats var det som vanligt hon som ledde arbetet. Om inte, hjälptes de åt att fylla tomrummet.
Någon självklar ledare fanns inte i gruppen. Klippan var i och för sig den som skulle ta över på pappret, och då och då hände det att han gjorde ett halvhjärtat försök att ta över rodret, trots att varken han själv eller någon av de andra i teamet riktigt kunde ta det på allvar.
Än så länge hade det inte inneburit några direkt yrkesmässiga problem. Något som till största del berodde på att utredningarna befunnit sig på en milt sagt elementär nivå. Men om känslan Fabian bar på just nu visade sig stämma skulle situationen snart bli ohållbar.
Det blev till slut Lilja som bröt tystnaden. ”Okej, innan vi dyker ner helt i Brise vill jag bara nämna att jag har en sak på mitt bord idag som inte kan vänta. Det är ingen stor grej, men eftersom vi inte har varit direkt överlastade med jobb senaste tiden har jag lovat att träffa en kvinna vars man varit försvunnen sedan i måndags.”
”Finns det någon misstanke om brott?” sa Elvin.
”Det är det jag ska försöka ta reda på. Troligen finns det en helt naturlig förklaring. Hon heter Ylva Fridén och han Per Krans. Ingen som råkar känna någon av dem?”
Elvin och de andra skakade på huvudet.
”Okej, frågan är hur vi andra går vidare”, sa Fabian som nu bestämt sig för att försöka styra upp det hela. ”Hon är redan kvart över. Någon som vet om Tuvesson är på ingång?”
De andra skakade på huvudet och utväxlade blickar som om de tänkte samma tanke.
”Då föreslår jag att vi börjar utan henne.” Fabian gick över till whiteboardväggen och suddade bort allt från Klippans alla streckgubbar och komihåglistor om vems tur det var att ta med fikabröd, till resultatet i det fem månader gamla julquizet. ”Peter Brise. Vad vet vi om honom, förutom att han har blivit stormrik på det där Murder Snails-spelet?”
”Han bodde nere i stan på Trädgårdsgatan.” Klippan räckte över en porträttbild på Brise till Fabian. ”Men hans företag, vad är det nu det heter?”
”Ka-Ching”, sa Molander och skakade på huvudet. ”Fyndigt värre.”
”Just det. Och det ligger tydligen i Lund, så mycket vet jag.”
”Jag läste någonstans att de fyrdubblade antalet anställda bara under det senaste halvåret och uppnådde årets beräknade omsättning redan i början av februari”, sa Lilja. ”Och det på ett litet mobilspel som inte kostar mer än sju spänn.”
”Som dessutom är hur tråkigt som helst”, fyllde Molander i.
”Jag skulle säga att det är helt beroendeframkallande. Det går ju inte att sluta.”
”Det är precis därför jag inte vågar prova”, sa Klippan. ”Berit har försökt sluta flera gånger, men så efter bara några timmar sitter hon där igen och trycker på mobilskärmen tills hon får blåsor på fingertopparna.”
”Ja, och varför nu det skulle vara så kul övergår i alla fall mitt förstånd”, sa Molander.
”Men vi kanske kan enas om att han är rik som ett troll”, sa Elvin och himlade med ögonen.
Fabian tackade Elvin i sitt inre under tiden han ritade ett dollartecken vid porträttbilden där Brise med vit skjorta, renrakat huvud och svartbågade glasögon mer påminde om en riskkapitalist än en datanörd. ”Något mer? Hade han familj? Var han gift? Syskon och så vidare.”
”Singel, ensambarn, och om du frågar mig homosexuell”, sa Lilja.
”Hur vet du det? Är det något han har varit öppen med?”
”Nej, men det räcker med att spela hans spel. Där finns hur många anspelningar som helst. Alltså, ni skulle se de där skära sniglarna på bana 33.” Lilja skakade på huvudet.
”Just det”, sa Klippan.
”Jaså, där ser man. Du spelar alltså ändå.” Lilja skickade iväg ett leende.
”Men vänta nu här.” Elvin lutade sig bak i stolen – den ena av två som var vigda åt hans onda rygg och enligt ryktet kostat skattebetalarna ett femsiffrigt belopp. ”Påminner inte det här om Johan Halén? Ni vet han som gasade ihjäl sig i sitt garage för något år sedan.”
”Du menar den där skeppsredarsonen”, sa Klippan. ”Han som bodde nere vid hamnen i Viken bara några stenkast från mig. Rena drömhuset.”
Elvin nickade.
”Eller vad säger du, Ingvar? Du var ju med när jag höll i utredningen.”
”Påminner och påminner.” Molander ryckte på axlarna. ”Det enda jag minns var att vi aldrig hittade det där dolda sexrummet det ryktades om att han hade i källaren.”
”Vadå för sexrum?” sa Fabian.
”Troligen var det bara ett rykte”, sa Elvin. ”I alla fall om vi ska tro experten här som inte kunde hitta det.”
”Och vad ska det betyda?” Molander vände sig mot Elvin och såg direkt förnärmad ut.
”Ingenting mer än att även den bäste missar då och då.” Elvin bjöd Molander på ett leende. ”Min poäng är att liksom Brise var även Halén förmögen. Dessutom var han både ensambarn och singel.”
”Okej, men om vi nu ska tro på Flätan så tog ju inte Brise livet av sig”, sa Fabian.
”Säg inte det”, sa Klippan. ”Vem vet, han kan ju alltid ha frusit ner sig själv för två månader sedan och kört bilen i form av ett spöke.” Han skrattade till och skakade på huvudet.
”Är du verkligen så övertygad om att han har fel?” sa Lilja.
”Nej, jag är inte övertygad om någonting. Men …” Klippan suckade. ”Okej, jag ska inte vara den som är den. Låt oss utgå från att Flätan har rätt och att Brise mördades för över två månader sedan. Motiv finns det säkert lika många som miljoner på hans bankkonto. Men varför i hela friden hålla honom nedfryst i flera veckor för att därefter dumpa honom i hamnen mitt framför ögonen på hur många vittnen som helst?”
Frågan förblev obesvarad och tystnaden infann sig återigen. En tystnad som den här gången var så koncentrerad att den fick det brummande bruset från ventilationen att låta som en avlägsen långtradare på tomgång.
Precis som de andra runt bordet var Fabian fullt upptagen med att försöka få ihop någon form av logik i det märkliga händelseförloppet. Men det hela kändes lika omöjligt som en Rubiks kub som någon envisats med att flytta runt färgetiketterna på.