Dunja tryckte bort dagens femtioelfte försök från Magnus att förklara sig och stoppade tillbaka mobilen i fickan under tiden hon passerade Helsingörspolisens receptionist som följde henne med blicken som om de befann sig i en spionfilm från sextiotalet. Hon höll fram sitt passerkort mot läsaren men fick en röd diod istället för en grön. Hade de redan spärrat det? Hon gjorde ett nytt försök och möttes av samma röda svar.
”Kan du se till att öppna här.” Hon vände sig mot receptionisten som svalde och försökte se ut som om hon inte hört. ”Ursäkta, hallå! Kan du öppna dörren?”
”Nej … Alltså, jag kan inte bara … Har du en avtalad tid?”
”Skämtar du, eller vad är det frågan om? Kom igen nu och öppna. Jag har inte hela dagen.”
”Om du vill kan jag ringa efter Ib och se om han fortfarande är kvar.”
”Du kan ringa vem fan du vill.” Dunja gick tillbaka till receptionen. Hon hade fått nog. Hela skiten stod henne upp i halsen. Hade de redan sparkat henne så hade de väl det. Hon orkade inte ens bry sig.
”Hallå där. Så där kan du inte göra”, protesterade receptionisten när Dunja lutade sig över disken och tryckte på öppningsknappen så att dörren klickade upp.
Utan ett ord fortsatte hon in i det öppna kontorslandskapet där de flesta fortfarande satt kvar och följde henne med blicken som om det var just det här de väntat på. Att från första parkett se när Köpenhamnspolisen som trodde att hon var något förödmjukades och fick sparken.
Och där kom han, som om han repeterat sin entré i timmar var Ib Sveistrup på väg ut ur sitt kontor. ”Dunja! Vad bra.”
I ögonvrån kunde hon se hur han vinkade och försökte få kontakt med henne. Men det var inte Sveistrup hon kommit för att träffa. Inte för att hon hade något särskilt emot honom. Han var i grund och botten snäll och harmlös, även om allt prat om hur han minsann inte vek sig för Köpenhamn visat sig fungera bättre i teorin än i praktiken, och när nu Sleizner hade satt sina klor i honom gjorde hon bäst i att hålla honom på så många armlängders avstånd som möjligt.
”Dunja!”
”Ib, jag är ledsen men jag har inte tid med dig just nu.”
”Vadå inte tid? Jag beordrar dig att komma in på mitt kontor nu med en gång!”
”Beordrar?” Hon stannade och vände sig mot honom. ”Med tanke på att mitt passerkort inte längre fungerar och bimbon ute i receptionen undrade om jag hade en avtalad tid, utgår jag från att jag inte längre jobbar här.”
”Nej, och det var det jag tänkte att vi skulle …”
”Bra, då behöver jag inte säga upp mig.” Dunja drog fram sitt tjänstevapen och lämnade över det tillsammans med sin polisbricka. ”Jag förväntar mig ett avgångsvederlag på ett års full lön, utbetalt i en klumpsumma senast på fredag nästa vecka.”
”Men vänta nu här. Hur menar du att det skulle gå …”
”Det blir din huvudvärk. Alternativet är att jag drar in facket och skickar in en anmälan om att hela den här utredningen har misskötts under din ledning. Hur du konstant har stoppat huvudet i sanden och blundat för uppenbara ledtrådar som fanns här redan för ett år sedan, för att sedan ge den enda i det här huset som fört utredningen framåt sparken. Bara i den här soppan har du som ansvarig två liv på ditt samvete. Så vore jag i dina kläder skulle jag ta på mig både hjälm och knäskydd fort som fan för det kommer att bli en hård jävla smäll när du träffar botten.”
”Dunja, nu ska vi inte hetsa upp oss i onödan. Låt oss istället prata igenom det här i …”
”Ib, du löser det här. Du har en vecka.” Hon höll fram handen. ”Tack för den här tiden. Den har varit … intressant, även om den började bättre än den slutade.” Ib tog till slut hennes hand och skakade den. ”Nu vill jag veta om Søren och Bettina är här?”
”Ja, men jag tror att det är bäst om vi låter dem få jobba ifred. Som du kanske förstår har de en del att stå i, med tanke på den senaste händelseutvecklingen.”
”Som du kanske förstår är det med tanke på den senaste händelseutvecklingen jag är här.” Hon vände honom ryggen och fortsatte mot Ussing och Jensens kontor, och när hon öppnade dörren slogs hon av att det faktiskt såg ut som om de arbetade. ”Vi behöver prata”, sa hon och kunde riktigt se hur deras blickar drogs mot Sveistrup som likt ett nyfiket småsyskon trängde sig in bakom henne.
”Ni får ursäkta. Jag har försökt säga till henne, men hon …”
”Ib”, avbröt Dunja utan att vända sig mot honom. ”Du och jag är klara med varandra, så om du ska vara kvar här får du vara tyst. Jag har varken tid eller lust med ditt dravel just nu.”
”Jag kanske inte är din chef längre, men det förändrar inte att det fortfarande är jag som bestämmer på det här stället!”
”Det var precis vad jag också trodde.” Hon vände sig mot Sveistrup som var så röd i ansiktet att det såg ut som om han kunde få en blodpropp när som helst. ”Men nu vet jag bättre. Glöm inte att hälsa Kim.” Hon tryckte tillbaka honom ut ur rummet, stängde dörren och vred om nyckeln i låset innan hon återigen vände sig mot de två utredarna.
”Jag vet inte vad det är du tänker att du ska uppnå med det här.” Ussing slog ut med händerna. ”Bettina, vad säger du? I mina ögon verkar det onekligen ganska så desperat.”
”Kanske det”, sa Dunja och tog några steg in i rummet samtidigt som hennes mobil än en gång vaknade till liv. ”Men ibland när något är tillräckligt viktigt är desperationen det enda man har kvar. Och jag vet vad ni tänker. Men jag är varken ute efter att spela något spel eller försöka ta över utredningen.” Hon tog upp mobilen och konstaterade att det för en gångs skull inte var Magnus som trakasserade henne, utan Fareed Cherukuri som antagligen ville höra när han skulle börja sitt nya jobb som hon fortfarande inte hade ordnat. Hon tryckte bort samtalet, men kunde redan se framför sig hur han hade tagit över stafettpinnen från Magnus och planerade att stalka henne med nya samtal dygnet runt. Om hon så bytte till hemligt nummer skulle han hitta henne och fortsätta tills hon ordnade ett jobb åt honom.
”Okej, så vad är det då vår lilla privatspanare är ute efter den här gången?” Jensen la armarna i kors och lutade sig tillbaka i stolen.
”Jag vill bara hjälpa er att göra det ni är här för: Ta fast de skyldiga.”
Jensen skrattade till. ”Och det kommer från personen som hjälpte vårt huvudvittne att hålla sig undan polisen.”
”Jag har inte hjälpt någon att hålla sig undan. Sannie sökte upp mig för att hon inte vågade gå till polisen. Och vet du …” Dunja gick fram till Jensen. ”Jag kan förstå henne. Vi har inte gjort annat än svikit både henne och hennes vänner.”
”Tala för dig själv. Jag och Søren har faktiskt jobbat med det här under de senaste …”
”Om ni hade orkat bry er och tagit tag i det här med en gång, istället för att sitta och rulla tummarna, hade ingenting av det här behövt hända!”
”Förstår du vad hon snackar om?” Jensen vände sig mot Ussing som skakade på huvudet.
Dunja fortsatte in till arkivskåpet, slet ut lådan märkt Pågående utredningar, tog fram mappen med olika misshandelsfall som aldrig utretts och drämde ner den på skrivbordet framför Jensen. ”Det är bara att läsa innantill. Det är du själv som har skrivit det. Om du inte orkar kan jag berätta att de var igång redan i augusti. Så om vi nu kan lämna sandlådan för en liten stund och se till att för en gångs skull göra rätt innan de slår till igen.”
”Det är precis det vi höll på med tills du kom instormande”, sa Ussing och tittade på sitt armbandsur. ”Faktum är att vi inte heller har all tid i världen. Om en och en halv timme ska vi nämligen hålla en presskonferens, så om du ursäktar har vi faktiskt en del att göra.”
”Presskonferens? Varför det? Vad är det tänker ni gå ut med?”
”Och varför skulle vi berätta …”
”Men, för helvete! Vad tänker ni gå ut med?”
Ussing funderade innan han till slut nickade mot Jensen som visade fram en tecknad fantombild. ”Där har du ledaren.”
”Är det Sannie Lemke som har hjälpt er med att ta fram den?”
”Ja, så lite mer än rulla tummarna gör vi allt”, sa Jensen och såg ut som om hon just fått till det. ”Vi tänker gå ut med en allmän efterlysning, och räknar med att …”
”Det är det sista ni ska göra”, avbröt Dunja. ”Ju mindre de vet, desto bättre.”
”Nu är det ju inte du som håller i rodret, utan vi”, sa Ussing. ”Och ska vi lösa det här, kommer vi att behöva be allmänheten om hjälp.”
”Den enda ni behöver be om hjälp är mig.”
Ussing skrattade till. ”Jag måste erkänna att jag är imponerad. Trots alla nederlag har du åtminstone inte tappat tron på dig själv.”
”Det kanske beror på att jag till skillnad från er redan har lyckats ta reda på vilka de är.”
”Jamen, vad bra. Privatspanaren har överträffat sig själv igen.” Ussing började applådera. ”Du har säkert gripit dem också. Känner jag dig rätt ligger de väl bakbundna under din säng”, fortsatte han även om han började se alltmer osäker ut.
”Här har ni dem, alla fyra.” Hon la fram den utskrivna bilden från kampsportsklubben. ”På baksidan står både deras namn, personnummer och adresser.”
Ussing plockade upp och tittade på bilden under tystnad.
”Får jag se”, sa Jensen och lutade sig över skrivborden. ”Ja, titta, han där påminner faktiskt en hel del om fantombilden.” Hon pekade och Ussing nickade.
”Men jag förstår inte”, fick han till slut ur sig. ”Hur har du …” Han tittade på baksidan. ”Helsingborg?”
”Ja, och det är därför ni måste kontakta den svenska polisen så att de kan plocka in dem. Under tiden tänker jag träffa Sannie och förbereda henne för en vittneskonfrontation.”
”Sannie?” Ussing vände sig mot Jensen och därefter tillbaka mot Dunja. ”Hon är … Hon är … inte här.”
”Vadå inte här? Vad snackar du om? Klart att hon är här. Var skulle hon …” Dunja tystnade och tittade fram och tillbaka mellan Ussing och Jensen. ”Ni har släppt henne …”
”Släppt och släppt. Alltså, det var ju inte så att vi höll henne under sträng bevakning.”
”Nej, och varför skulle vi göra det?” fyllde Jensen i. ”Hon är ju inte längre misstänkt för något, utan bara ett vittne.”
”I alla fall så drog hon när vi var upptagna med … Ja, hon drog helt enkelt.”
”Okej, bara så att jag förstår det här rätt”, sa Dunja som kände för att ta sönder något. ”Först går ni ut stort med hennes bild och identitet. Ni berättar att hon är ert huvudvittne till mordet på sin bror och har sett gärningsmännen som just har tagit livet av det andra vittnet genom att skicka ut honom i en kundvagn på motorvägen. Och vad gör ni? Tar fram en värdelös fantombild och låter henne dra. Förstår ni ens vilken fara hon befinner sig i?”
”Men riktigt så var det faktiskt inte”, sa Jensen. ”Vi var tvungna att hålla ett möte och hade uttryckligen bett henne vänta i köket. Eller hur, visst hade vi?”
Ussing nickade. ”Dessutom vet vi var hon brukar hålla hus, om vi skulle behöva få tag i henne.”
”Var då?”
”I en container på Maskingården vid H P Christensens Vej”, sa Jensen med ett leende.
”Det hade du inte räknat med”, ropade Ussing efter Dunja som redan var på väg ut.