Efter samtalet med Malin hade Fabian vridit om tändningen och blinkat ut för att fortsätta hem till Matilda. Mycket längre än så hade han inte kommit innan han återigen strypt motorn och blivit sittande bakom ratten under flera minuter. Det var som om han först då förstått vad informationen kollegan i Stockholm kommit med faktiskt innebar.
När insikten väl drabbat honom hade han fyllts av energi. Plötsligt hade han kunnat se hela bilden klart framför sig. Tvillingarna hade köpt halva godset med pengarna från Johan Halén, men de var såklart inte nöjda förrän de tagit över hela. Det var därför varken Klippan, Lilja eller Interpol kunnat hitta några tecken på att de skulle ha lämnat landet.
Där allting pekat på att de skulle fly, hade de istället gjort precis tvärtom och stannat.
Kanske var de redan i full gång med nästa offer.
Tanken var i det närmaste förbjuden, men där de i vanliga fall hoppades på att gärningsmannen skulle upphöra med sina dåd, var det här i själva verket goda nyheter och innebar paradoxalt nog ett steg framåt i utredningen. Äntligen hade de en konkret teori att jobba efter, och beslutet att skippa helgen och istället vända tillbaka till polishuset för att återuppta utredningen hade känts mer självklart än någonsin.
Han hade ringt upp Tuvesson, och till hans lättnad hade hon både svarat och låtit helt nykter. Han hade berättat om Didrik och Nova Meyer, mordet och deras hämnd på Henning von Gyllenborg och hur det mesta nu pekade på att de fortfarande befann sig i Sverige på jakt efter nya offer.
Hon hade tagit på sig att kalla in resten av teamet och be dem ställa in vad de nu än råkade ha för helgplaner, och även de hade överraskat honom. Alla hade återvänt till polishuset, och de hade dessutom gjort det med en energi han inte sett på flera dagar.
I vanlig ordning hade Tuvesson köpt in pizzor och läsk, men än så länge hade ingen så mycket som tittat åt kartongerna. Inte ens Klippan verkade kunna fokusera på mat, då han var fullt upptagen med att fylla på tidslinjen som nu upptog två hela whiteboardväggar och sträckte sig hela vägen tillbaka till slutet av sjuttiotalet då tvillingarna fötts i hemlighet.
”I runda tal skulle de ha fått ut fyrtiotvå miljoner kronor efter att ha sålt av Chris Dawns alla tillgångar”, sa Lilja med blicken fastnaglad på ett antal utskrifter som låg framför henne på bordet. ”Då har jag räknat med tjugo för kåken, femton för olika värdepapper och andra kapitaltillgångar och sju för lösören såsom konst, årgångsviner och annat.”
”Vi pratar alltså pengar de gick miste om när vi grep honom efter bankbesöket”, sa Tuvesson och Lilja nickade.
”Och hur mycket kommer de att behöva för att kunna köpa andra halvan av det där godset utanför Stockholm?” Tuvesson vände sig mot Fabian som studerade bilderna som Malin skickat till honom från fotoalbumet hon hittat i det dolda utrymmet i väggen.
”Svårt att säga innan det är ute på marknaden, men någonstans mellan femtio och hundra är säkert ingen omöjlighet. I alla fall verkar Bernard von Gyllenborgs anhöriga vara inne på att sälja. Enligt Malin försökte de nämligen få honom dödförklarad redan för ett halvår sedan av just den anledningen.” På en av bilderna satt Didrik och Nova, sex sju år gamla, i varandras kläder och bröt arm. Han i hennes klänning och hon mittemot i hans byxor.
”Ja, det lär de ju inte ha några problem med nu”, sa Klippan.
”Med andra ord har tvillingarna piskan på sig, om de ska hinna skrapa ihop tillräckligt med pengar innan det läggs ut till försäljning”, sa Tuvesson. ”Och just det, Fabian, du kan väl ge mig Malins nummer. Jag vill gärna tacka henne för hennes insats.”
Fabian nickade, även om han inte uppfattat vad hon sa. Istället var hela hans fokus riktat mot fotografiet som han av någon anledning inte kunde slita blicken från.
”Om det inte varit för henne hade de bara kunnat fortsätta utan att vi haft en aning om det”, fortsatte Tuvesson och gick över till den sista av whiteboardväggarna som fortfarande var ledig och skrev: NYA MÖJLIGA OFFER. ”Okej, vad säger ni? Har ni några idéer?”
”Frågar ni mig är de kvar och opererar här i Skåne”, sa Klippan.
”Varför just här och inte någon annanstans i Sverige?”
”Att ta över någons liv är inget man gör i en handvändning. Det skulle inte förvåna mig om det har tagit flera år av förberedelser innan de har kunnat sätta igång på allvar. Så vad nu än nästa offer heter är det inget som har beslutats i all hast.” Klippan tog en tugga av pizzan. ”Lägg därtill att de troligen vill hålla sig så långt som möjligt från godset i Stockholm för att minska risken att bli igenkända, och vad passar då bättre än Nordvästra Skåne som ligger i topp vad det gäller förmögna personer?”
”Dessutom hade det varit omöjligt att jobba parallellt med flera offer på en gång om de bodde i olika delar av landet”, sa Lilja.
Tuvesson nickade och vände sig mot Molander. ”Hur var det nu med den där listan du tog fram? Fanns där några fler potentiella offer?”
”Inte om vi inte utökar sökradien.”
”Hur långt då?”
”Åtminstone upp till Göteborg om det ska vara någon riktig poäng. Problemet då är att vi plötsligt kommer att sitta på en hel drös med rikingar som just fått nya körkort.”
”Men vänta lite.” Fabian vände sig mot de andra. Äntligen hade han insett vad fotografiet försökt säga till honom. ”Det är en sak vi har missat med den gamla listan.” Plötsligt var det så uppenbart att han inte kunde förstå varför varken han eller någon annan i teamet hade tänkt på det tidigare. ”Den visar ju endast hälften av alla tänkbara offer.”
”Hur menar du då?” Molander la armarna i kors och såg ut som om han utgick från att Fabians kritik var direkt riktad mot honom. ”Om du syftar på att de nödvändigtvis inte behöver vara ensamstående, utan kan ha familj som Chris Dawn, så har jag redan kollat igenom listan, både en och två gånger till, och tro mig, där finns inga fler.”
”Det tvivlar jag inte på”, sa Fabian. ”Men det spelar ingen roll hur många gånger du går igenom den där listan. Det kommer fortfarande bara att vara män på den.”
”Ja, det är väl klart. Vad skulle det annars vara?”
”Förslagsvis kvinnor.” Fabian slog ut med händerna. ”Eller menar du att det inte finns några framgångsrika kvinnor som tjänar pengar?”
”Men Gud, att vi inte har tänkt på det”, utbrast Lilja och avbröt Molander som just var på väg att säga något till sitt försvar.
”Ja, det kan man verkligen fråga sig”, sa Tuvesson medan Molander utan ett ord satte sig vid sin laptop. ”Särskilt med tanke på att den där Nova verkar vara minst lika bra på att gå in i en annan personlighet som sin bror.”
”Jag vågar påstå att hon till och med är snäppet bättre.” Fabian vände sig mot Molander som nu var igång med att knappa in kommandon. ”Tror du att du kan köra ut resultatet direkt i projektorn?”
”En sak i sänder, om jag får be”, sa Molander som arbetade som om tiden var värd sin vikt i guld.
De andra väntade under tystnad. Till och med Klippan slet sig från arbetet med tidslinjen och fällde ner projektorduken så tyst och lugnt han kunde för att inte störa Molander som till slut tittade upp från skärmen och tryckte igång projektorn med fjärrkontrollen.
”Hur många?” sa Tuvesson.
”Elva med samma sökkriterier som vi hade för männen.”
”Och hur många av dem har fått sitt körkort förnyat under det senaste halvåret?”
”Tre”, sa Molander samtidigt som projektorn tändes och visade tre namn med deras taxerade förmögenheter. ”Låt oss börja med Lydia Klewenhielm”, fortsatte han med en pondus i tonen som tydde på att han äntligen hämtat sig från nederlaget av att ha varit sist på bollen. Han tryckte fram en bild där Klewenhielms gamla respektive nya körkort visades bredvid varandra. ”Hon är god för sextio miljoner och står som ägare till ett antal fastigheter både här i Helsingborg och nere i Malmö.”
”Vad vet vi om hennes familjeförhållanden?”
”Frånskild med delad vårdnad om det enda barnet som snart fyller fyra.”
”Vad jag kan se var körkortet tio år gammalt, så det skulle ändå bytas ut”, sa Klippan som gått fram till projektorduken för att titta närmare på siffrorna.
”Det är väl därför de ser så olika ut”, sa Lilja. ”Kan du inte zooma in på porträttbilderna?”
”Redan gjort.” Molander tryckte fram de två bilderna från körkorten som klippts ut och placerats bredvid varandra. ”Men som sagt, en sak i sänder.”
Kvinnan på den senare bilden såg onekligen ett antal år äldre ut. Hon hade dessutom glasögon och en helt annan mer kortklippt frisyr. Därutöver såg hennes ansikte annorlunda ut. Men även det kunde förändras på tio år, så om det var en och samma kvinna eller två olika var svårt att säkerställa.
”Och här har vi Sandra Gullström”, fortsatte Molander samtidigt som en bild på hennes två körkort visades upp. ”Hon är god för någonstans mellan två- och femhundra miljoner riksdaler. Det mesta i form av aktier i ett riskkapitalbolag som hon har tillsammans med sin man Gunnar Gullström.”
Fabian konstaterade att det äldre körkortet hade lite mer än sju år på nacken, och att det precis som hos Klewenhielm var så gott som omöjligt att med blotta ögat säkerställa om det var en och samma kvinna eller två olika. Glasögonen var i alla fall desamma.
”Till sist har vi Elisabeth Piil.” Molander tryckte fram nästa bild som visade de två sista körkorten. ”Hennes farfars farfar hette Fredrik Ahlgren som tillsammans med sin bror uppfann världens i särklass mest sålda bil.” Han gjorde en konstpaus, och det rådde ingen tvekan om hur han njöt av att ingen av de andra såg ut att förstå vad han talade om. ”Ingen som hört talas om Ahlgrens bilar?”
”Just det. Såklart”, sa Klippan. ”Och hur mycket är hon god för?”
”Etthundrasextio miljoner, och som ni kan se är det gamla körkortet inte ens två år gammalt.”
”Å andra sidan ser kvinnorna, eller kvinnan, nästan likadan ut på bilderna”, sa Fabian.
”Du kanske borde göra någon form av ansiktsanalys för att säkerställa vem det verkligen är på bilderna”, sa Tuvesson.
”Självklart kan jag göra det. Men det kommer att ta upp till två tre timmar för var och en, innan vi kan vara helt säkra.” Molander förde upp läsglasögonen i pannan och vände sig mot Tuvesson. ”Och med tanke på att det är tre stycken kommer jag att vara klar först någonstans imorgon förmiddag.”
”Okej”, sa Tuvesson och nickade. ”Vi får helt enkelt dela upp oss och åka ut och knacka dörr. Fabian, du tar Klewenhielm, så tar jag Gullström, och Irene, du får ta Piil.”
”Du menar väl inte på allvar att vi ska åka ut ensamma?” sa Lilja.
”Absolut inte. Jag tänker kalla in insatsstyrkan som får dela upp sig i tre mindre enheter och hålla sig i den absoluta närheten men utom synhåll tills vi vet säkert. Klippan, du agerar sambandscentral och dirigerar om dem så fort någon av oss skulle larma.”
Klippan nickade.
”Det sista vi vill är att dra onödig uppmärksamhet till oss”, fortsatte Tuvesson. ”Glöm inte att det är deras okunskap om hur mycket vi vet som har tagit oss hit.”
”Så vad ska vi säga när vi träffar dem?”
Tuvesson ryckte på axlarna. ”Vi får improvisera. Det bästa vore om vi kan få besöket att se ut som en generell säkerhetsåtgärd från vår sida som en direkt följd av det ökade antalet identitetskapningar. Någonting åt det hållet. Vi ses om en timme nere i entrén. Till dess vill jag att ni läser på allt ni kan komma över om var och en av dem.”