Dunja trängde sig igenom det uppklippta hålet i staketet och kunde trots att det börjat skymma snabbt konstatera att ”Maskingården”, som det stått på skylten utanför, var en fullt adekvat beskrivning av platsen.
Framför en vit byggnad med nedfällda garageportar stod några traktorer parkerade. Längre in i mörkret under träden såg hon två gräsklippare, en snöröjare samt fyra skåpbilar, och mitt på gården sköt en ensam bensinpump upp ur asfalten och fick henne att tänka på en målning av Edward Hopper.
Containern hittade hon bakom en hangarliknande plåtbyggnad med välvt tak, och mycket riktigt såg den ut att agera bostad åt hemlösa. Liksom bakgården på Stubbedamsvej var den fylld med urinstinkande täcken, filtar och sovsäckar.
Någon Sannie syntes däremot inte till. Eller någon annan hemlös för den delen. Hon hade egentligen inte väntat sig något annat. Efter att ha cyklat sig svettig och letat på varenda tänkbara plats där Sannie kunde finnas, var det här sista stället på hennes lista. Hon hade försökt allt och kände nu bara för att lägga sig ner i den stinkande högen av täcken och strunta i alltihop. Om det inte varit för att mobilen började ringa, var det förmodligen just det hon gjort.
Fareed Cherukuri, vem annars. Var det inte Magnus, så var det han.
”Nej, jag har inte fixat något jävla jobb åt dig.”
”Nähä? Okej, men …”
”Och som jag sa kommer jag att kontakta dig så fort jag har något på …”
”Men hallå, kan du …”
”Alltså, vad är det för fel på dig? Någon jävla skruv är det. Jag är upptagen, okej?”
”Letar du efter Sannie Lemke?”
Dunja tittade på mobilen som om hon inte litade på att hon hört rätt. ”Hur visste du?”
”Jag tror jag vet var hon är. Det är därför jag har försökt ringa dig i flera timmar.”
”Vänta nu här, du vet alltså var Sannie Lemke befinner sig?”
”Nej, egentligen inte. För övrigt gillar jag inte din ton, och om du inte ändrar på …”
”Men hallå! Vet du eller vet du inte?”
”Inte Sannie, men dina gärningsmän.”