Jag backade långsamt ut, släckte den batteridrivna belysningen och lyste en sista gång med ficklampan på den förfärliga tingesten som låg mot väggen. Nu steg mer ånga från den och den hade börjat lukta, som sur pepparmint. Den friska luften misshandlade den verkligen.
Jag stängde dörren, knäppte ihop hänglåset och gick tillbaka till huset. Där lade jag tillbaka ficklampan i skåpet och revolvern i kassaskåpet. Jag tittade på hinken med guldkulor men kände ingen önskan att sticka ner händerna i den, inte i dag. Tänk om jag nådde ända ner till botten och kände en bit av ett hårigt insektsben.
Jag kom så långt som till trappan innan benen vek sig under mig och jag var tvungen att gripa tag i stolpen där räcket började för att inte falla handlöst. Jag satte mig ner vid trappan och skakade i hela kroppen. Efter en liten stund lyckades jag ta mig samman och gå ner, men jag höll hela tiden i räcket på ett sätt som påminde mig om mr Bowditch. Jag satte mig tungt vid köksbordet och såg på bandspelaren. Det fanns en del av mig som ville trycka ut kassetten, rycka ut bandet i långa bruna remsor och slänga det i soporna. Men jag gjorde det inte. Kunde inte.
Lita på mig, Charlie. Jag förlitar mig på dig.
Jag tryckte på play och ett kort ögonblick var det som om mr Bowditch befann sig hos mig i rummet, såg hur skräckslagen jag var – och hur häpen – och ville lugna mig. Hejda mig från att tänka på hur det där enorma insektsögat hade fallit in och lämnat efter sig en tom ögonhåla som blängde på mig. Och det fungerade, åtminstone en smula.