Trots att Radar förmodligen skulle kunna ta sig uppför trappan med sin nya medicin i kroppen gick jag in i det lilla gästrummet och hon tassade efter mig, redan fullständigt hemtam i vårt hus. Jag klädde av mig allt utom kalsingarna, stack in extrakudden under huvudet och läste vidare. På bandet sa mr Bowditch att det fanns ett jättelikt solur på ett torg bakom slottet, att det snurrade som karusellen i Bradburys roman, och att det var hemligheten bakom hans långa liv. Soluret hade gjort det möjligt för honom att komma tillbaka till Sentry’s Rest så ung att han kunde utge sig för att vara sin egen son. I Oktoberfolket kunde karusellen göra en äldre när den snurrade framåt, men yngre när den gick bakåt. Och mr Bowditch hade sagt något mer, eller börjat göra det. Jag är övertygad om att han… strunt i det.
Hade han tänkt säga att Ray Bradbury hade fått idén till karusellen från soluret i den där andra världen? Tanken på att bli av med eller få fler år i en karusell var befängd, men tanken att en respekterad amerikansk författare hade besökt den där andra världen var ännu mer befängd. Var den inte? Bradbury hade tillbringat hela sin barndom i Waukegan, som låg bara runt elva mil från Sentry’s Rest. Ett hastigt besök på Wikipedias artikel om Bradbury övertygade mig om att det bara var en slump, såvida han inte hade besökt den andra världen som barn. Om det nu fanns någon annan värld. Hur som helst bodde han i Los Angeles när han var i min ålder.
Jag är övertygad om att han… strunt i det.
Jag satte ett bokmärke i boken och lade den på golvet. Jag kände mig ganska säker på att Will och Jim skulle överleva sina äventyr, men jag gissade att de aldrig mer skulle vara oskyldiga barn. Barn borde inte bli tvungna att ställas inför fruktansvärda händelser. Det visste jag av erfarenhet.
Jag steg ur sängen och drog på mig byxorna. ”Kom nu, Radar. Dags att gå ut och vattna gräset.”
Hon kom villigt och haltade inte alls. Hon skulle ha svårt att gå igen när det blev morgon, men efter en stunds övning skulle hon röra sig mer obehindrat. Så hade det åtminstone varit hittills. Men det skulle inte förbli så särskilt mycket längre, om veterinärassistenten hade haft rätt. Hon hade sagt att hon skulle bli förvånad om Radar hängde med fram till halloween, och till dess var det bara fem veckor. Faktiskt inte ens det.
Radis nosade sig runt gräsmattan. Jag tittade upp på stjärnorna, hittade Orions bälte och Karlavagnen, det där pålitliga gamla blickfånget. Enligt mr Bowditch fanns det två månar i den där andra världen, och konstellationer som jordens astronomer aldrig hade sett.
Det var inte möjligt, inget av det.
Men brunnen fanns ju där. Och trappan. Och den där hemska jävla insekten. De sakerna hade jag sett.
Radar sänkte bakdelen på det där försiktiga sättet hon hade och kom sedan fram till mig för att få godis. Jag gav henne ett halvt tuggben och ledde henne tillbaka in. Jag hade legat och läst länge och pappa hade gått och lagt sig. Det var dags för mig att sova. Mr Bowditchs hund – min hund – dråsade ner på golvet med en suck och en fis, fast bara en pytteliten. Jag släckte lampan och stirrade upp i mörkret.
Berätta alltihop för pappa. Ta med honom ut till skjulet. Insekten som mr Bowditch sköt kommer att finnas kvar, eller åtminstone en del av den. Och till och med om den skulle ha försvunnit så kommer brunnen att vara kvar. Det här är tungt, så dela på bördan.
Skulle min far bevara hemligheten? Hur mycket jag än älskade honom litade jag inte på att han skulle göra det. Eller kunde göra det. AA har tusen slagord och motton, och ett av dem är man är bara lika sjuk som sina hemligheter. Skulle han kanske anförtro sig åt Lindy? Eller någon pålitlig kollega? Eller sin bror, min farbror Bob?
Sedan kom jag ihåg en sak från skolan, ända från sjätte eller sjunde klass. Amerikansk historia, fröken Greenfield. Det var ett citat från Benjamin Franklin: Tre kan behålla en hemlighet om två av dem är döda.
Kan du föreställa dig vad som skulle hända om människor upptäckte att det finns en annan värld inom räckhåll?
Det var vad mr Bowditch hade frågat, och jag misstänkte att jag visste svaret. Den skulle tas över. Införlivas, skulle förmodligen min hopplöst idealistiska historielärare ha sagt. Huset på Sycamore Street nummer 1 skulle bli en topphemlig statlig installation. Det var mycket möjligt att hela kvarter skulle tas över. Och jodå, exploateringen skulle påbörjas, och om mr Bowditch hade rätt kunde konsekvenserna bli fruktansvärda.
Till slut somnade jag, men drömde att jag var vaken och att någonting rörde sig under sängen. Jag visste, på det där sättet som drömmar fungerar, vad det var. En jättekackerlacka. En som kunde bitas. Jag vaknade på småtimmarna, övertygad om att det var sant. Men Radar skulle ha skällt och hon sov djupt, gnydde sig genom någon okänd egen dröm.