Pappa gav sig av i ottan på tisdagsmorgonen, med resväskan i handen och iförd sina skogsutflyktskläder: manchesterbyxor, flanellskjorta, Bearskeps. Han hade en poncho slängd över axeln. ”Väderleksrapporten säger att det kan bli regn”, sa han. ”Det lär sätta P för trädklättringen, och det sörjer jag inte.”
”Och du håller dig väl till soda när det blir cocktaildags?”
Han flinade. ”Kanske med en skiva lime. Oroa dig inte, grabben. Lindy kommer att vara där och jag tänker hålla mig till honom. Ta hand om din hund. Hon haltar igen.”
”Jag vet.”
Han gav mig en hastig enarmad kram och en puss på käken. Medan han backade nedför uppfarten höjde jag handen för att stoppa honom och sprang fram till fönstret på förarsidan. Han sänkte det. ”Har jag glömt någonting?”
”Nej, men jag har.” Jag lutade mig in, kramade honom runt halsen och kysste honom på kinden.
Han gav mig ett förvånat leende. ”Vadan detta?”
”Jag tycker bara så hemskt mycket om dig. Inget annat.”
”Tack detsamma, Charlie.” Han klappade mig på kinden, backade ut på gatan och körde i väg mot den förbannade bron. Jag tittade efter honom tills han var utom synhåll.
Jag misstänker att jag innerst inne visste någonting.