Etthundraåttiofem stentrappsteg av skiftande höjd, hade mr Bowditch sagt, och jag räknade dem medan jag gick nedåt. Jag rörde mig mycket långsamt med ryggen tryckt mot den krökta stenmuren och ansiktet vänt mot stupet. Stenarna var skrovliga och fuktiga. Jag höll ficklampan riktad mot fötterna. Skiftande höjd. Jag ville inte snava. Snavade jag kunde det bli slutet för mig.
Vid nittio, inte riktigt halvvägs, hörde jag ett prasslande under mig. Jag funderade på att rikta ficklampsljuset mot ljudet och bestämde mig nästan för att inte göra det. Överrumplade jag en koloni jättefladdermöss och de flög upp runt mig skulle jag förmodligen falla.
Det var klokt tänkt, men rädslan smällde högre. Jag lutade mig en smula ut från väggen, riktade ficklampan nedåt längs den krökta trappan och såg något svart huka ett par dussin steg under mig. När ljuset träffade det hann jag precis se att det var en av jättekackerlackorna innan den flydde och rasslade in i mörkret.
Jag drog några djupa andetag, intalade mig att allt var okej, trodde mig inte och fortsatte. Det tog nio eller tio minuter att nå botten, för jag rörde mig mycket långsamt. Det kändes som ännu längre. Då och då tittade jag uppåt, och det var inte särskilt lugnande att se cirkeln som lystes upp av de batteridrivna lamporna bli mindre och mindre. Jag var djupt nere i jorden och fortsatte ännu djupare.
Vid det etthundraåttiofemte steget nådde jag botten. Under mig hade jag hårdpackad jord, precis som mr Bowditch hade sagt, och där låg några stenblock som fallit ner från väggen, förmodligen allra överst ifrån, där frost och tö först skulle ha lossat dem och sedan trängt dem utåt. Mr Bowditch hade lyckats gripa tag i en spricka på ett av ställena där ett stenblock fallit, och det hade räddat livet på honom. Högen med nedfallna stenar var strimmad av något svart som jag gissade var kackerlacksspillning.
Korridoren fanns där. Jag klev över stenblocken och in i den. Mr Bowditch hade haft rätt, den var så hög att jag inte ens kom på tanken att ducka. Nu hörde jag mer frasande längre fram och gissade att det kom från de sovande fladdermöss som mr Bowditch hade varnat mig för. Jag tycker inte om fladdermöss – de sprider bakterier, ibland rabies – men de skrämmer mig inte på samma sätt som de hade skrämt mr Bowditch. Medan jag gick mot ljudet de åstadkom var jag mest av allt nyfiken. De där smala, krökta trappstegen (av skiftande höjd) som inneslöt schaktet hade gjort mig spänd och orolig, men nu befann jag mig på fast mark och det var en stor förbättring. Visserligen hade jag tusentals ton sten och jord över mig, men den här korridoren hade funnits här nere mycket länge och jag trodde inte att taket skulle välja just det här ögonblicket för att rasa och begrava mig. Inte heller var jag rädd för att bli levande begravd, för om taket föll in skulle jag dö omedelbart.
Muntert, tänkte jag.
Munter var jag inte, men rädslan hade ersatts – eller åtminstone överskuggats – av spänning. Hade mr Bowditch talat sanning väntade en annan värld inte särskilt långt framför mig. Och efter att ha kommit så här långt ville jag se den. Guld var bara en oviktig detalj.
Jordgolvet övergick till sten. Faktiskt till kullersten, som i gamla filmer på TCM som handlade om London på artonhundratalet. Nu hörde jag prasslandet rakt över huvudet och jag släckte ficklampan. Kolmörkret gjorde mig rädd igen, men jag ville inte hamna mitt i ett moln av fladdermöss. Så vitt mig anbelangade kunde de ju vara vampyrfladdermöss. Det var förstås osannolikt i Illinois… fast jag var väl i själva verket inte i Illinois längre.
Jag fortsatte minst en och en halv kilometer, hade mr Bowditch sagt, så jag räknade steg tills jag tappade räkningen. Det fanns i alla fall ingen risk för att ficklampan skulle slockna om jag behövde den igen, för batterierna var nya. Jag väntade hela tiden på att få se dagsljus och lyssnade ständigt efter det svaga prasslet ovanför mig. Var fladdermössen verkligen stora som kalkongamar? Jag ville inte få veta.
Till slut såg jag ljus – ett blänk, precis som mr Bowditch hade sagt. Jag gick vidare och blänket förvandlades till en liten cirkel, klar nog att lämna en efterbild i ögonen varje gång jag blinkade. Jag hade glömt allting om yrseln som mr Bowditch hade pratat om, men när den drabbade mig förstod jag precis vad han hade menat.
En gång, när jag var ungefär tio, hade Bertie Bird och jag idiotiskt ägnat oss åt att hyperventilera och sedan hållit om varandra hårt för att se om vi skulle svimma, som någon av Berties kompisar hade påstått. Det gjorde ingen av oss, men jag blev alldeles yr och trillade på ändan i något som kändes som ultrarapid. Det här var likadant. Jag fortsatte att gå men kände mig som en heliumballong som guppade fram ovanför min egen kropp, och om snöret brast skulle jag bara sväva i väg.
Sedan gick det över, som mr Bowditch hade sagt att det gjort för honom. Han sa att det fanns en gräns, och det där hade varit gränsen. Jag hade lämnat Sentry’s Rest bakom mig. Och Illinois. Och Amerika. Nu var jag i det Andra.
Jag kom fram till öppningen och såg att taket över mig nu var av jord och att tunna rotspröt dinglade ner från det. Jag duckade under några nedhängande klätterväxter och klev ut på en sluttning. Himlen var grå men fältet var klarrött. Vallmo bredde ut sig i ett hänförande täcke som sträckte sig åt höger och vänster så långt jag kunde se. En stig ledde genom blommorna bort till en väg. På bortre sidan av vägen fortsatte mer vallmo i kanske ett par kilometer fram till en tät skog som fick mig att tänka på den skog som en gång växt där min egen förortsstad numera låg. Stigen var svår att urskilja men vägen var tydlig. Den var av jord men bred, inte någon upptrampad led utan en landsväg. Där stigen förenade sig med vägen låg en prydlig liten stuga. Rök steg ur den murade skorstenen och på klädstreck utanför stugan var något upphängt, men inte kläder. Jag kunde inte urskilja vad det var.
Jag tittade bort mot den avlägsna horisonten och såg silhuetten av en stor stad. Dagsljuset reflekterades disigt i höga torn som om de vore av glas. Grönt glas. Jag hade läst Trollkarlen från Oz och dessutom sett filmen, så jag kände igen en smaragdstad när jag såg en.