Jag klättrade uppför kullen, duckade under de dinglande klängrankorna och begav mig tillbaka genom passagen. Känslan av yrsel, av annanvärldslighet, kom och försvann. Fladdermössen prasslade ovanför mig, men jag var för upptagen av det jag just varit med om för att ta någon större notis om ljudet, och tanklöst tände jag ficklampan för att se hur långt jag hade kvar att gå. Allihop flög inte upp, men ett par av dem gjorde det, och jag såg dem i ljuskäglan. Nog var de stora, alltid. Enorma. Jag gick vidare i mörker, med ena handen framsträckt för att mota bort dem om de flaxade åt mitt håll, men det gjorde de inte. Fanns där några stora kackerlackor hörde jag dem inte.
Jag hade inte kunnat säga smeknamn. Jag hade inte kunnat säga schysta bananer. Skulle jag kunna säga besserwisser eller knogmacka eller bängspöke? Det trodde jag inte. Jag var inte bergsäker på att jag visste vad den oförmågan betydde, men jag var ganska övertygad. Jag hade trott att Dora förstod mig därför att hon förstod engelska… men tänk om hon förstod mig därför att jag hade talat hennes språk? Ett språk där sådana ord som smeknamn och schysta bananer inte existerade?
När kullerstenen upphörde och jorden tog vid antog jag att det var ofarligt att tända ficklampan igen, men jag höll den riktad mot marken. Det var mindre än en halv kilometer från platsen där kullerstenen övergick i jordgolvet och fram till trappan i schaktet, hade mr Bowditch sagt. Han hävdade till och med att han mätt upp det. Den här gången tappade jag inte räkningen på stegen, och jag hade precis nått femhundrafemtio när jag såg trappan. Långt över mig, där brunnen upphörde, såg jag ljuset från de batteridrivna lamporna han hade installerat.
Jag klättrade uppåt med större självsäkerhet än jag känt på vägen ner, men jag höll fortfarande högra axeln tätt tryckt mot väggen. Jag kom upp utan missöden och böjde mig ner för att skjuta den andra brädan på plats över brunnsöppningen när något cirkelrunt och mycket hårt trycktes in i nacken på mig. Jag stelnade.
”Just det, håll dig lugn och fin så får vi inga problem. Jag talar om för dig när du ska röra dig.” Det var mycket lätt att föreställa sig den där ljusa, entoniga rösten säga: Vad ger du mig om jag spinner din halm till guld?
”Jag vill inte skjuta dig, pysen. Och jag gör det inte om jag får det jag är här för att hämta.” Och sedan tillade han, inte som ett skratt utan som ord i en bok: ”Ha-ha.”