På kvällen gömde jag tre till av de nya tabletterna i Radars mat. Jag skulle ge henne ytterligare tre på morgonen. Det fanns inte särskilt många kvar i burken, men det var kanske okej. Jag visste inte säkert vad som fanns i dem, men jag hade en känsla av att de var något slags amfetamin för hundar. De förkortade hennes liv samtidigt som de piggade upp henne. Jag intalade mig att jag bara var tvungen att få henne ned för trappan, och sedan… sanningen var att jag inte visste vad som skulle hända sedan.
Mobilen fungerade igen (fast jag hade varit tvungen att starta om den för att få den att visa rätt tid), och vid sjutiden ringde den. Fönstret visade PAPPA. Jag satte på teven och vred upp volymen lite innan jag svarade.
”Hejsan, Charlie, är allt som det ska?”
”Bara fint. Har du klättrat i några träd?”
Han skrattade. ”Inga träd, det regnar här uppe. En massa hurra för oss i stället. Försäkringsfolk som släpper loss. Vad tittar du på?”
”Sportkanalen.”
”Hur är det med vovven?”
”Radis?” Hon tittade upp från sin matta. ”Hon mår fint.”
”Äter hon ordentligt?”
”Varenda smula av sin middag. Hon slickade skålen.”
”Roligt att höra.”
Vi pratade en stund till. Han lät obekymrad, så jag antar att jag klarade av att låta normal. Det gjorde mig på samma gång glad och skamsen.
”Jag kan ringa dig i morgon kväll, om du vill.”
”Nej, bry dig inte om det, jag ska nog ut med ett gäng av killarna, käka burgare och spela minigolf.”
”Och tjejerna?”
”Mja, det kan nog finnas tjejer med. Jag hör av mig om det händer något. Som om huset börjar brinna.”
”Låter som en plan. Sov gott, Chip.”
”Du med.” Medan jag pratade med honom kunde jag se brevet på köksbordet. Jag tyckte inte om att ljuga för pappa, men jag kunde inte se att jag hade något val. Det var en unik situation.
Jag stängde av teven och gjorde mig klar att lägga mig klockan åtta för första gången på en evighet. Men jag tänkte gå upp tidigt. Gör det fort, så blir det gjort, brukade min mor säga. Ibland kunde jag inte riktigt komma ihåg hur hon såg ut utan att titta efter på något foto, men jag kom ihåg alla hennes små visdomsord. Minnet fungerar märkligt.
Jag låste om mig, men inte för att jag var rädd för Polley. Förmodligen visste han var jag bodde, men han hade två brutna händer och jag hade hans pistol. Dessutom hade han varken pengar eller ID. Jag gissade att han redan höll på att lifta till Chicago för att försöka omvandla de där fyra guldkulorna till kontanter. Kunde han alls sälja dem trodde jag att han på sin höjd skulle få en femtedel av vad de var värda, men det bekom mig inte. Schysta bananer. Varenda gång jag började tycka synd om honom, eller kände mig skyldig för det jag gjort, tänkte jag på när han tryckte pipan på sin lilla pistol mot nacken på mig och sa åt mig att inte vända mig om, för det vore inte smart. Fast jag var glad över att jag inte hade dödat honom. Och det var ju alltid något.
Medan jag borstade tänderna såg jag noga på mig själv i spegeln. Jag tyckte att jag såg likadan ut som alltid, och det var rätt häpnadsväckande efter allt som hade hänt. Jag sköljde ur munnen, vände mig om och såg Radar sitta i dörren till badrummet. Jag böjde mig ner och rufsade henne i pälsen på sidorna av ansiktet. ”Vill du hänga med på äventyr i morgon, gumman?”
Hon dunkade svansen i golvet, gick in i gästrummet och lade sig vid fotändan av sängen. Jag kollade väckarklockan för att förvissa mig om att den var inställd på klockan fem och släckte ljuset. Jag väntade mig att det skulle ta ett bra tag att somna efter dagens bergochdalbana, men jag började slumra in nästan genast.
Jag frågade mig om jag verkligen tänkte riskera livet, och utan minsta tvivel råka riktigt illa ut både med pappa och med skolan, för att försöka hjälpa en gammal hund som åtminstone räknat i hundår redan levt ett kolossalt långt liv. Svaret verkade vara ja, men det var ju inte allt. Det handlade om det förunderliga i alltihop, det mystiska. Jag hade ju för Guds skull hittat en annan värld. Jag ville få se staden med de gröna tornen och ta reda på om den verkligen var Oz, fast med ett ohyggligt monster – Gogmagog – som centrum i stället för en humbug som projicerade sin röst medan han gömde sig bakom ett draperi. Och man måste komma ihåg att jag var sjutton, den bästa åldern både för att ge sig ut på äventyr och för att fatta dumma beslut.
Men visst, först och främst var det hunden. Jag älskade henne, förstår ni, och ville inte förlora henne.
Jag vände mig på sidan och somnade.