Radis verkade förvånad över att vi steg upp medan det var mörkt, men hon var villig att äta sin frukost (med ytterligare tre begravda tabletter) och följa med uppför kullen till nummer 1. Det var mörkt i Richlandhuset. Jag gick upp på andra våningen, öppnade kassaskåpet, knäppte på mig revolverbältet och knöt fast hölstret mot benet. Med Polleys pistol i ryggsäcken gjorde det mig till rena rama Snabbskjutar-Sam. Jag hittade några tomma burkar som hade innehållit pastasås i skafferiet. Jag fyllde två av dem med Orijens torrfoder, skruvade igen locken hårt, slog in dem i en diskhandduk och lade dem i ryggsäcken under en t-shirt och ett par kalsingar (Man ger sig aldrig i väg på resa utan rena kalsonger var ett annat av min mors visdomsord). Till den packningen lade jag ett dussin burkar med Kung Oscars sardiner (som jag hade fått smak för), ett paket kex, några pekankakor (bara några få eftersom jag hade nallat av dem) och en handfull strimlor torkat kött. Samt de två sista burkarna Coca-Cola ur kylen. Dessutom slängde jag ner plånboken i väskan, så att jag kunde ha den långskaftade ficklampan i bakfickan.
Ni tycker kanske att det här var en extremt blygsam proviant för en färd som tur och retur kunde vara så mycket som sexton mil, och i så fall har ni förstås rätt, men min ryggsäck var inte hur stor som helst och dessutom hade skokvinnan sagt att hon gärna ville bjuda på mat. Kanske kunde hon till och med stå för lite mer färdkost. Annars skulle jag helt enkelt bli tvungen att leva av landet, en tanke som fyllde mig med både oro och spänning.
Det som bekymrade mig mest var hänglåset på skjuldörren. Jag trodde att om skjulet var låst skulle igen bry sig om det. Men var dörren öppen skulle någon kunna ta en närmare titt, och att dölja brunnsöppningen med några travar gamla veckotidningar var inte mycket till kamouflage. Jag hade somnat med det här Agatha Christie-problemet olöst men hade vaknat med vad som föreföll mig vara en bra lösning. Eftersom det inte bara innebar att skjulet skulle vara låst utifrån, utan också att ytterligare en person skulle kunna berätta att jag tagit Radar till Chicago i hopp om att hitta en mirakelkur.
Lösningen hette Andy Chen.
Jag väntade till klockan sju innan jag ringde honom, eftersom jag antog att han vid det laget skulle vara uppe och göra sig i ordning för skolan, men efter fyra signaler var jag rätt säker på att samtalet skulle gå till röstbrevlådan. Jag höll på att tänka ut vad jag skulle säga till den när han svarade och lät otålig och en smula andlös.
”Vad vill du, Reade? Jag har precis klivit ur duschen och droppar fan vatten över hela golvet.”
”Oooh”, sa jag i gäll falsett, ”är Gula faran naken?”
”Mycket lustigt, rasistjävel. Vad vill du?”
”Det är viktigt.”
”Vad händer?” Nu lät han allvarlig.
”Hör på nu. Jag är på Highball utanför staden. Det vet du väl var det är?”
Självklart visste han det. Det var ett långtradarställe som hade det bästa urvalet videospel i Sentry. Vi trängde ihop oss i bilen och åkte dit med någon som hade körkort, eller tog bussen om vi inte hittade någon med körkort. Och sedan spelade vi tills pengarna tog slut. Eller tills vi blev utslängda.
”Varför är du där? Ska du inte till skolan?”
”Jag har hunden med mig. Hon som skrämde slag i dig när vi var små? Hon mår inte så bra, och det finns någon i Chicago som ska kunna hjälpa gamla hundar. Typ göra dem yngre.”
”Det är en blåsning”, sa Andy bestämt. ”Det måste det vara. Var inte korkad, Charles. När hundar blir gamla så blir de gamla, det är inte mer med…”
”Kan du vara tyst och lyssna? Här är en kille som ger mig och Radis lift i sin kärra för trettio dollar…”
”Trettio…”
”Men jag måste komma genast för annars kör han utan oss. Jag måste be dig att låsa huset.”
”Har du glömt att låsa ditt…”
”Nej, nej, mr Bowditchs hus. Jag glömde det!”
”Hur kunde du ta dig ut till High…”
”Jag hinner inte med bilen om du inte knäpper igen! Är du hygglig och låser huset? Jag lämnade kvar nycklarna på köksbordet.” Och, som om det bara var en eftertanke: ”Och lås skjulet på bakgården också. Hänglåset hänger på dörren.”
”Då blir jag tvungen att cykla till plugget i stället för att ta bussen. Hur mycket betalar du mig?”
”Lägg av, Andy!”
”Jag driver bara med dig, Reade. Jag tänker inte ens be dig att suga av mig. Men om någon skulle fråga…”
”Det gör ingen. Men skulle någon fråga så säg som det är. Att jag har åkt till Chicago. Jag vill inte att du ska få något trassel, bara att du låser huset åt mig. Och skjulet. Så hämtar jag nycklarna hos dig när vi kommer tillbaka.”
”Jadå, jag gör det. Stannar du borta över natten eller…”
”Förmodligen. Kanske till och med två nätter. Nu måste jag dra. Tack, Andy. Jag är skyldig dig en gentjänst.”
Jag bröt samtalet, satte på mig ryggsäcken och tog kopplet. Lade mr Bowditchs nyckelknippa på bordet och satte fast kopplet i Radars halsband. Vid foten av den bakre verandatrappan stannade jag och tittade över gräsmattan på skjulet. Tänkte jag på allvar ta henne med nedför den där spiralen av smala trappsteg (av skiftande höjd) i koppel? Usel idé. För oss båda.
Det var inte för sent för att ställa in. Jag kunde ringa tillbaka till Andy och säga att jag antingen hade ändrat mig i sista minuten eller att den fiktive chauffören hade kört utan mig. Jag kunde promenera hem med Radar, riva sönder brevet på köksbordet och slänga mejlet som skulle skickas till mrs Silvius. Andy hade rätt; när hundar blir gamla så blir de gamla och det är inte mer med det. Det innebar inte att jag inte fortfarande kunde utforska det andra stället. Jag skulle bara få vänta.
Tills hon dog.
Jag tog av henne kopplet och började gå bort mot skjulet. Halvvägs där såg jag mig om. Hon satt kvar där jag hade lämnat henne. Framme vid dörren till skjulet såg jag mig om igen. Hon satt fortfarande vid foten av verandatrappan. Jag kände den beska smaken av besvikelse över att alla mina förberedelser – i synnerhet min snilleblixt beträffande hänglåset – hade varit förgäves, men jag skulle aldrig i livet ge mig i väg och låta henne sitta kvar där.
Jag skulle precis vända tillbaka när Radar reste sig och sakta gick över bakgården fram till mig i dörröppningen. Hon tvekade och nosade. Jag tände inte de batteridrivna lamporna, för med sin nos behövde hon dem inte. Hon tittade på traven med tidningar som jag staplat upp över det som kanske återstod av den stora kackerlackan, och jag såg att hennes skickliga nos vibrerade snabbt. Sedan tittade hon på plankorna som täckte brunnen, och något fantastiskt hände. Hon travade fram till brunnen och började krafsa på brädorna medan hon gav till små gnällande, upphetsade ljud.
Hon kommer ihåg, tänkte jag. Och det måste vara fina minnen, för hon vill dit igen.
Jag hängde hänglåset över krampan och drog igen dörren en bit, men lämnade den på glänt så att jag kunde hitta fram till brunnen. ”Radar, nu måste du vara tyst. Hysch.”
Hon slutade gnälla men fortsatte att krafsa på brädorna. Hennes iver att ta sig ner gjorde mig mindre orolig för det som väntade vid slutet av den underjordiska korridoren. Och varför skulle jag egentligen känna mig illa till mods över det? Vallmon var vacker och luktade ännu bättre. Det fanns inget ont i skokvinnan; hon hade välkomnat mig, tröstat mig när jag bröt ihop, och jag ville gärna träffa henne igen.
Och hon ville träffa Radar igen… liksom jag tror att Radar ville träffa henne också.
”Ner.”
Radar tittade på mig men förblev stående. Hon kikade ner i mörkret mellan brädorna, såg på mig igen och sedan tillbaka på brädorna. Hundar hittar sätt att tala om vad de vill, och för mig var det här fullständigt klart: Skynda på, Charlie.
”Radar, ner.”
Mycket motvilligt lade hon sig på mage, men i samma ögonblick som jag flyttat brädorna från sitt parallella läge till att ligga i V-form for hon upp och sprang nedför trappstegen, snabbfotad som en valp. Hon hade fläckar av vitt i nacken och i slutet av ryggraden, nära svansen. Jag såg dem och sedan var hon borta.
Jag hade oroat mig för att få henne nedför trappan. Det var faktiskt rätt komiskt. Som magister Neville, min litteraturlärare, var förtjust i att säga: Ironi är inget att skämta bort.