När jag gick mot henne tog hon ett steg mot ett av uthusen. Kanske var det en sovbarack. Två gråhyade män klev ut, den ene med en högaffel i handen. Jag hejdade mig och kom ihåg att jag inte bara var en främling utan dessutom beväpnad. Jag sträckte upp mina tomma händer.
”Jag är ofarlig. Harmlös. Dora skickade hit mig.”
Gåsflickan stod orörlig i några sekunder till medan hon bestämde sig. Sedan drog hon fram handen ur förklädet och strödde ut mer majs och frön. Med andra handen tecknade hon först åt sina gårdskarlar att gå tillbaka in och sedan åt mig att komma fram. Det gjorde jag, men långsamt och fortfarande med händerna i luften. Tre gäss kom flaxande och tutande mot mig, såg att mina händer var tomma och skyndade tillbaka till flickan. Hästen såg sig omkring och återvände till sin lunch. Eller kanske var det middag, för den ljusa solfläcken rörde sig nu mot skogen på andra sidan om vägen.
Gåsflickan fortsatte att mata sin flock, tydligen obekymrad efter att nyss ha varit överrumplad. Jag stod vid kanten av hennes gårdsplan och visste inte vad jag skulle säga. Det slog mig att Radars nya vän kanske hade drivit med mig. Jag hade frågat henne om goflin kunde tala, och Dora hade nickat, men hon hade samtidigt lett. Hur kul som helst, skicka i väg grabben för att ställa sina frågor till en tjej som inte har någon mun.
”Jag är främling här”, sa jag, vilket var dumt. Den saken kunde hon säkert se själv. Men hon var så vacker. På sätt och vis gjorde ärret som skulle ha varit en mun och fläcken bredvid det henne ännu vackrare. Det låter förstås bisarrt, eller till och med perverst, men det var sant. ”Jag – aj!” Ett av gässen hade pickat mig på fotleden.
Det verkade roa henne. Hon stack handen i förklädet, tog fram det sista av fågelmaten, knöt handen i en liten näve och sträckte fram den mot mig. Jag höll fram handflatan och hon hällde en liten hög av något som såg ut som vete blandat med majs i den. Med andra handen höll hon min stadigt, och beröringen av hennes fingrar kändes som en elektrisk stöt. Jag var hänförd av henne. Det misstänker jag att vilken ung kille som helst skulle ha blivit.
”Jag har kommit hit därför att min hund är gammal, och min vän sa mig att i staden…” Jag pekade. ”…finns det ett sätt att göra henne ung igen. Så jag bestämde mig för att göra ett försök. Jag har minst tusen frågor, men jag ser att du inte… ja, du vet, inte… precis kan svara…”
Där avbröt jag mig eftersom jag inte ville gräva mig ännu djupare ner i mitt hål. I stället strödde jag ut min handfull frön åt gässen. Jag kände hur kinderna brann.
Det verkade också roa henne. Hon släppte förklädet och borstade av det. Gässen samlades för att nappa åt sig de sista dammiga kornen och vaggade sedan kacklande och skvallrande i väg mot ladan. Gåsflickan höjde armarna över huvudet, så att tyget i hennes klänning spändes mot åtråvärda bröst. (Ja, jag tittade. Stäm mig.) Hon klappade två gånger med händerna.
Den gamla vita hästen höjde på huvudet och kom lunkande mot henne. Jag såg att manen var flätad med olikfärgade glasbitar och band. Dekorationerna fick mig att tro att den var ett sto. I nästa ögonblick var jag säker, för när hästen talade var det med en kvinnoröst.
”Jag ska besvara några av dina frågor, därför att Dora sänt dig och därför att min matmor känner igen bältet med de vackra blå stenarna du har på dig.”
Hästen verkade inte ha det minsta intresse för vare sig bältet eller den hölstrade revolvern, utan tittade bort på vägen och träden bortom den. Det var gåsflickan som tittade på bältet. Sedan vände hon blicken och de där lysande blå ögonen tillbaka mot mig.
”Har du kommit från Adrian?”
Rösten kom från den vita hästen – eller åtminstone däromkring – men jag såg musklerna röra sig i flickans strupe och runt det som en gång hade varit hennes mun.
”Du är ju buktalare!” for det ur mig.
Hon log med ögonen och tog mig i handen. Det framkallade ännu en sådan där elektrisk chock.
”Kom.”
Gåsflickan ledde mig runt gårdshuset.