Nära trädgården stod ett lusthus. Där inne satt vi, vid ett litet runt bord. Ett par av gårdskarlarna kom förbi från majsfältet på väg till ladan med fulla korgar, så jag förmodade att det var sommar här i stället för början av oktober. Hästen betade i närheten. En grå flicka med svårt deformerat ansikte kom med en bricka och ställde ner den. På den fanns två tygservetter, ett glas och två tillbringare, den ena stor och den andra pytteliten som de där gräddsniporna man får till kaffet på lunchserveringar. Den stora innehöll något som såg ut som lemonad. Den lilla innehöll en gul smet som kunde ha varit puré på squash. Gåsflickan tecknade åt mig att hälla upp ur den stora tillbringaren och dricka. Det gjorde jag, en smula generad. Eftersom jag hade en mun att dricka med.
”Gott”, sa jag, och det var det – precis rätt blandning av sötma och syrlighet.
Den grå flickan stod fortfarande vid gåsflickans axel. Hon pekade på den gula geggan i den lilla tillbringaren.
Gåsflickan nickade men hennes näsborrar vidgades i en suck och ärret som skulle ha varit en mun drogs ned en smula. Tjänsteflickan tog ett glasrör ur fickan på sin klänning, som var lika grå som hennes hud. Hon böjde sig fram och tänkte sticka ner röret i geggan, men gåsflickan tog röret och lade det i stället på bordet. Hon tittade upp på tjänsteflickan, nickade och satte handflatorna mot varandra, som om hon sa namaste. Flickan återgäldade nicken och gav sig av.
När hon hade gått slog gåsflickan ihop händerna åt hästen. Hon kom och hängde huvudet över stängslet som skilde henne från oss medan hon tuggade färdigt sin sista munfull.
”Jag är Falada”, sa hästen, men hennes mun rörde sig inte så där som dockans brukar röra sig när den sitter i knäet på buktalaren. I stället fortsatte hon bara att tugga. Jag begrep inte alls varför flickan fortsatte sin röstprojiceringscharad. ”Min husmor heter Leah.”
Senare lärde jag mig tack vare Dora hur namnet stavades, men då uppfattade jag det som Leia, som prinsessan i Star Wars. Efter allt annat som hänt verkade det helt rimligt. Jag hade redan träffat en Rumpelstiltskin och en gammal kvinna som inte bodde i en sko men väl under en skylt av en; själv var jag en version av Jack med bönstjälken, och är inte Star Wars bara ännu en saga, om än med imponerande specialeffekter?
”Trevligt att träffa er båda”, sa jag. Av alla de märkliga saker som hänt mig den dagen (ännu märkligare väntade) var den här på många sätt den märkligaste – eller kanske menar jag den mest surrealistiska. Jag visste inte vilken av dem jag skulle vända mig till och det slutade med att jag vred huvudet fram och tillbaka, som om jag tittade på en tennismatch.
”Har Adrian sänt dig?”
”Ja. Men jag kände honom som Howard. Han var Adrian… tidigare. Hur länge är det sedan ni träffade honom?”
Leah funderade med rynkade ögonbryn. Till och med hennes rynkor var tilldragande (jag ska försöka undvika den sortens observationer i fortsättningen, men det kommer att vara svårt). Sedan såg hon på mig.
”Jag var mycket yngre”, sa Falada. ”Adrian var också yngre. Han hade en hund med sig, inte mycket mer än en valp. Den skuttade överallt. Valpen hade ett konstigt namn.”
”Radar.”
”Ja.”
Leah nickade. Hästen fortsatte bara att tugga och såg ut att vara ointresserad av alltihop.
”Har Adrian gått hädan? Eftersom du är här och har hans bälte och vapen tror jag att han har gjort det.”
”Ja.”
”Så han beslöt att inte ta en andra vända på soluret? I så fall var han vis.”
”Ja.” Jag drack av min lemonad, ställde ner glaset och lutade mig framåt. ”Jag har kommit för Radars skull. Hon är gammal nu, och jag vill ta henne till det där soluret och se om jag kan…” Jag funderade och kom att tänka på en annan science fiction-saga, en som hette Logan’s Run. ”Se om jag kan förnya henne. Jag har frågor…”
”Berätta din historia för mig”, sa Falada. ”Efteråt svarar jag kanske på dina frågor, om det tycks mig vara en god sak att göra.”
Låt mig avbryta mig här och tala om att Leah via Falada gav mig en del information, men att hon fick förbaskat mycket mer information av mig. Hon hade något visst, som om hon vore van vid att bli åtlydd… men hennes sätt var varken elakt eller dominant. Det finns människor – belevade människor – som verkar inse att det är deras plikt att vara tillmötesgående och artiga, och att den plikten är än större om de faktiskt inte behöver vara det. Men hur tillmötesgående de än är brukar de ändå få som de vill.
Eftersom jag ville hinna tillbaka till Doras stuga innan det blev mörkt (jag hade ju ingen aning om vad som kunde kliva fram ur skogen efter skymningen) höll jag mig till största delen till mitt syfte. Jag berättade hur jag hade träffat mr Bowditch, hur jag tagit hand om honom och hur vi blivit vänner. Jag berättade om guldet och förklarade att jag hade tillräckligt tills vidare, men att jag så småningom kanske skulle behöva mer för att kunna hålla brunnen som ledde till den här världen hemlig för människorna i min värld, som kanske skulle missbruka den. Jag brydde mig inte om att tillägga att jag skulle bli tvungen att hitta något sätt att omvandla guldet till pengar nu när mr Heinrich var död.
”För senare, om flera år, kommer jag fortfarande att vara tvungen att betala skatt, och den kommer att vara rejält hög. Vet du vad skatt är?”
”Om jag gör”, sa Falada.
”Fast just nu är det Radar jag bekymrar mig för. Soluret finns väl inne i staden, eller hur?”
”Ja. Beger du dig dit måste du vara mycket tyst och följa Adrians märken. Och du får aldrig, aldrig gå dit på natten. Du är en av de hela människorna.”
”Hela människorna?”
Hon sträckte sig över bordet och rörde vid min panna, min ena kind, min näsa och min mun. Hennes fingrar var lätta, beröringen kortvarig, men fler av de där stötarna for genom mig.
”Hel”, sa Falada. ”Inte grå. Inte förstörd.”
”Vad är det som har hänt?” frågade jag. ”Var det G…”
Den här gången rörde hon inte lätt vid mig. Hon drämde handflatan mot min mun så hårt att läpparna slog mot tänderna. Hon skakade på huvudet.
”Uttala aldrig hans namn. Det kan påskynda hans uppvaknande.” Hon förde handen till strupen och lät fingrarna röra vid högra sidan av sin käke.
”Du är trött”, sa jag. ”Det du gör för att åstadkomma tal måste vara svårt.”
Hon nickade.
”Jag går. Vi kan kanske tala mer i morgon.”
Jag började resa mig, men hon tecknade åt mig att stanna. Det gick inte att tvivla på att det var en befallning. Hon höjde ett finger i en gest som Radar skulle ha förstått: Ner.
Hon stack ner glastuben i den gula geggan och höjde sedan högra pekfingret till det röda märket vid mungipan, den enda defekten på hennes vackra hud. Jag såg att alla de andra fingrarnas naglar var kortklippta. Hon tryckte in nageln i märket tills nageln försvann. Sedan drog hon. Huden öppnade sig och en rännil av blod rann ner till hennes käklinje. Hon stack in glassugröret i det lilla hål hon åstadkommit, och hennes kinder drogs inåt när hon sög i sig vad det nu än var som hon livnärde sig på. Hälften av det gula i den lilla tillbringaren försvann. För mig hade det bara varit en enda klunk. Men hennes strupe svalde inte bara en utan fler gånger. Det måste ha smakat lika motbjudande som det såg ut, för hon var tvungen att tvinga det i sig. Så drog hon ut röret från det som skulle ha varit ett trakeotomi-ingrepp om det gjorts i halsen. Hålet försvann omedelbart, men märket var ilsknare rött än någonsin. Det vrålade sin förbannelse över hennes skönhet.
”Räckte det där verkligen?” Jag lät förskräckt. Jag kunde inte hjälpa det. ”Du fick ju nästan inte i dig någonting!”
Hon nickade, men resignerat. ”Att öppna vägen gör ont och smaken är obehaglig efter så många år av samma fåtal rätter. Ibland tänker jag att jag hellre skulle svälta, men det skulle skänka vissa alldeles för stor glädje.” Hon böjde huvudet åt vänster, den riktning jag hade kommit från och den riktning staden låg i.
”Jag beklagar”, sa jag. ”Finns det något som jag kan göra…”
Hon nickade att hon förstod (självklart skulle människor vilja göra saker åt henne, de skulle slåss med varandra för att stå först i kön) och gjorde sin namaste-gest igen. Sedan tog hon en av servetterna och baddade bort blodet som sipprat fram. Jag hade hört talas om förbannelser – sagorna är ju fulla av dem – men det här var första gången jag sett en i verkligheten.
”Följ hans märken”, sa Falada. ”Gå inte vilse, för då kommer nattsoldaterna att ta dig. Och Radar.” Namnet måste ha varit svårt för henne, för det lät som Rajar och fick mig att tänka på hur extatiskt Dora hade hälsat på henne. ”Soluret finns på torget vid idrottsplanen, på baksidan av slottet. Är du snabb och tyst kan du förverkliga det du vill där. Vad beträffar guldet du talar om finns det inne i slottet. Att få tag i det skulle vara betydligt farligare.”
”Har du en gång i tiden bott i det där slottet, Leah?”
”För länge sedan”, sa Falada.
”Är du…” Jag måste tvinga mig att fråga, fast svaret föreföll mig uppenbart. ”Är du en prinsessa?”
Hon böjde huvudet.
”Hon var en.” Nu talade Leah – genom Falada – om sig själv i tredje person. ”Den minsta prinsessan av dem alla, för där fanns fyra äldre systrar, och två bröder – prinsar, om du så vill. Hennes systrar är döda – Drusilla, Elena, Yoylene och Falada, min namne. Robert är död, hon såg hans stackars krossade kropp. Elden, som alltid var snäll mot henne, är död. Hennes mor och far är också döda. Få i hennes släkt återstår.”
Jag teg och försökte förstå en så enorm tragedi. Jag hade förlorat min mor, och det var svårt nog.
”Du måste besöka min matmors onkel. Han bor i tegelhuset nära vägen längs havet. Han kommer att berätta mer för dig. Nu är min matmor mycket trött. Hon bjuder dig en god dag och en trygg färd. Du måste tillbringa natten hos Dora.”
Jag reste mig. Den disiga solfläcken hade nästan nått träden.
”Min matmor önskar dig all lycka. Hon säger att om du förnyar Adrians hund så som du hoppas, måste du komma hit med henne så att min matmor kan se henne dansa och springa som hon en gång gjorde.”
”Det ska jag göra. Får jag ställa en sista fråga?”
Leah nickade matt och höll upp handen – tala, men fatta dig kort.
Jag tog fram de små lädersulorna ur fickan och visade dem för Leah och sedan (fast jag kände mig lite dum) för Falada, som visade absolut inget intresse. ”Dora gav mig de här, men jag vet inte vad jag ska göra med dem.”
Leah log med slutna ögon och strök Faladas nos.
”Kanske ser du resenärer på vägen tillbaka till Doras hus. Går de barfota så har de skänkt henne trasiga eller utnötta skor att laga. När du ser deras nakna fötter ska du ge dem de här symbolerna. Längs vägen åt det här hållet…” Hon pekade bort från staden. ”…ligger en liten butik som ägs av Doras yngre bror. Den resenär som har en sådan här symbol kommer han att ge nya skor.”
Jag tänkte igenom saken. ”Dora lagar de trasiga skorna.”
Leah nickade.
”Och sedan går de skolösa till hennes bror, som har en butik.”
Leah nickade.
”När Dora har förnyat de trasiga skorna, som jag hoppas kunna förnya Radar, ger hon dem då till sin bror?”
Leah nickade.
”Säljer hennes bror skorna?”
Leah skakade på huvudet.
”Varför inte? Butiker brukar väl gå med vinst?”
”Det finns mer i livet än vinst”, sa Falada. ”Min matmor är mycket trött och måste vila nu.”
Leah tog min hand och kramade den. Jag behöver nog inte säga hur det fick mig att känna mig.
Hon släppte mig och slog ihop händerna en enda gång. Falada lunkade bort. En av de grå gårdskarlarna kom ut ur ladan och daskade hästen lätt på flanken. Hon gick villigt mot ladan med den grå mannen bredvid sig.
När jag såg mig omkring var kvinnan som kommit med purén och lemonaden tillbaka. Hon nickade åt mig och tecknade mot huset och vägen på andra sidan om det. Audiensen – som var vad det hade varit, det tvivlade jag inte på – var slut.
”Farväl, och tack”, sa jag.
Leah gjorde namaste-gesten, sänkte huvudet och knäppte händerna över förklädet. Tjänsteflickan (eller var hon kanske en hovdam) följde med mig till vägen. Hennes långa grå klänning strök mot marken.
”Kan du tala?” frågade jag henne.
”Lite.” Ett torrt kväkande. ”Ont.”
Vi kom fram till landsvägen. Jag pekade bakåt, åt det håll jag kommit från. ”Hur långt är det till hennes onkels tegelhus? Vet du det?”
Hon höll upp ett missformat grått finger.
”En dag?”
Hon nickade – vilket jag höll på att lära mig var den vanligaste formen av kommunikation här. För dem som inte kunde buktala, vill säga.
En dag för att ta sig till onkeln. Motsvarade det tre mil, så var det kanske ännu en dag till staden, troligare två. Eller till och med tre. Tog man med återfärden till den underjordiska korridoren som ledde till brunnen blev det kanske allt som allt sex dagar, och det förutsatte att allt gick utan problem. Vid det laget skulle min far vara hemma igen och ha anmält mig försvunnen.
Han skulle vara orolig, och det kunde få honom att dricka. Jag skulle sätta min fars nykterhet på spel för en hunds liv… och vem visste om det magiska soluret, ens om det verkligen existerade, skulle fungera på en åldrad schäfer? Jag insåg – och ni tycker kanske att jag borde ha gjort det tidigare – att det jag tänkte göra inte bara var vettlöst utan dessutom själviskt. Begav jag mig tillbaka hem nu skulle ingen få veta något. Hade Andy låst skjulet skulle jag förstås bli tvungen att bryta mig ut ur det, men jag trodde att jag var tillräckligt stark för att kunna göra det. Jag hade varit en av de få spelare i Hillviews fotbollslag som inte bara klarat av att rubba en tacklingsdocka några decimeter utan faktiskt slå omkull den. Och en sak till: jag hade hemlängtan. Jag hade bara varit borta i några timmar, men nu när dagen rann bort i det här sorgsna, mulna riket där den enda starka färgen bestod av det väldiga vallmofältet… så ja, jag längtade hem.
Jag bestämde mig för att ta Radar och vända tillbaka. Tänka igenom alternativen. Försöka komma fram till en bättre plan, en som lät mig vara borta i en eller till och med två veckor utan att någon skulle oroa sig. Jag hade ingen aning om hur en sådan plan skulle se ut, och jag misstänker att jag innerst inne visste (i den där mörka lilla garderoben där vi försöker låsa in hemligheter från oss själva) att jag skulle fortsätta att skjuta upp det tills Radar dog, och att det var just det jag avsåg att göra.
Eller så var det ända tills den grå tjänsteflickan tog mig i armbågen. Så långt jag förmådde tolka det som återstod av hennes ansikte skrämde det henne att göra det, men inte desto mindre var hennes grepp fast. Hon drog mig mot sig, gick upp på tå, och viskade till mig med sitt plågsamma kväkande.
”Hjälp henne.”