Frukosten bestod av äggröra – på gåsägg, att döma av deras storlek – och bröd som rostats över en ny brasa. Det fanns inget smör, men däremot underbar jordgubbsmarmelad. När vi hade ätit färdigt stängde jag ryggsäcken och tog den på mig. Sedan fäste jag Radars koppel vid hennes halsband. Jag ville inte att hon skulle jaga efter någon jättehare i skogen och stöta på den här världens version av skräckvargarna i Sagan om is och eld.
”Jag kommer tillbaka”, sa jag till Dora, mer övertygat än jag kände mig. Jag tillade nästan Och Radar kommer att vara ung igen när jag gör det, men misstänkte att det skulle vara att utmana ödet. Dessutom kände jag fortfarande att magisk förnyelse var lätt att hoppas på men svårare att tro på ens i Empis.
”I natt tror jag att jag kommer att kunna bo hos Leahs onkel – såvida han nu inte är allergisk mot hundar eller så – men jag skulle vilja hinna dit innan det blir mörkt.” Och tänkte (det var svårt att låta bli) på vargisar.
Hon nickade men tog min armbåge och ledde ut mig genom bakdörren. Linorna satt fortfarande kors och tvärs över gården, men skorna, tofflorna och stövlarna hade tagits in, förmodligen för att inte bli fuktiga av gryningsdaggen (som jag hoppades inte var radioaktiv). Vi gick runt till sidan av stugan, och där stod den lilla kärra jag hade sett tidigare. Säckarna där växter hade stuckit upp hade ersatts av ett paket inslaget i säckväv och ombundet med snöre. Dora pekade på det, sedan på min mun. Hon höll handen framför sin egen mun och öppnade och slöt sina delvis nedsmälta fingrar i en tuggande gest. Det krävdes ingen raketforskare för att fatta vad hon menade.
”Jösses, nej! Jag kan inte ta din mat och jag kan inte ta din kärra! Är det inte i den du tar skorna du har lagat till din brors butik?”
Hon pekade på Radar och tog några haltande steg, först mot kärran och sedan tillbaka till mig. Sedan pekade hon söderut (om jag nu hade haft rätt om väderstrecken, vill säga) och lät fingrarna promenera i luften. Det första var lätt. Hon sa att kärran var åt Radar, när hon börjat halta. Sedan trodde jag att hon också sa att någon – förmodligen hennes bror – skulle komma och hämta skorna.
Dora pekade österut, knöt handen till en liten grå näve och slog mig lätt tre gånger i bröstet: Du måste.
Jag insåg att hon hade rätt. Jag hade en gammal hund att ta hand om och mycket långt att gå. Samtidigt avskydde jag att ta emot mer av henne än jag redan hade gjort. ”Är du säker?”
Hon nickade. Sedan bredde hon ut armarna för att få en kram, som jag gav henne med glädje. Efteråt föll hon på knä och kramade om Radar. När hon reste sig upp pekade hon först på vägen, sedan på de korsande klädstrecken och sist på sig själv.
Ge dig i väg. Jag har arbete att sköta.
Jag gjorde en egen gest, två tummar upp, gick fram till kärran och slängde i min ryggsäck bredvid förnödenheterna hon hade packat ihop… och som med tanke på vad jag dittills fått att äta i stugan förmodligen skulle vara betydligt läckrare än mr Bowditchs sardiner. Jag lyfte upp de långa handtagen och fann till min förtjusning att kärran nästan inte vägde någonting alls, som om den tillverkats av den här världens motsvarighet till balsaträ. Dessutom var hjulen väloljade och gnisslade inte, som hjulen på det unga parets kärra hade gjort. Jag fick en känsla av att det inte skulle vara svårare att dra kärran än det varit att dra min egen lilla röda vagn när jag var sju.
Jag svängde runt den och gick till landsvägen samtidigt som jag duckade under fler streck. Radar tassade bredvid mig. När jag kom fram till vad jag vid det laget i tankarna börjat kalla för Stadsvägen (det fanns inte en enda gul tegelsten inom synhåll, så det var inte den kända vägen till Oz) vände jag mig om. Dora stod bredvid sin stuga med händerna knäppta mellan brösten. När hon såg mig titta höjde hon dem till munnen och öppnade dem sedan åt mitt håll.
Jag släppte kärrans handtag tillräckligt länge för att imitera hennes gest och gav mig sedan i väg. Här är en sak jag lärde mig i Empis: goda människor skiner starkare i mörka tider.
Hjälp henne också, tänkte jag. Hjälp Dora också.