Vi gick vidare, kulle och dal, dal och kulle. Vi såg fler flyktingar. Somliga av dem drog sig undan, men två män som gick tillsammans stannade och ställde sig på tå för att kika ner i kärran och se vad som fanns där. Radar morrade åt dem, men med tanke på hennes ojämna päls och vita nos tvivlar jag på att hon skrämde dem nämnvärt. Revolvern jag hade på höften var något annat. De hade skor, så jag gav dem inte min sista symbol. Jag tror inte att jag skulle ha föreslagit dem att stanna till hos Dora ens om de hade varit barfota. Inte heller gav jag dem något av min mat. Det fanns åkrar där de kunde leta efter mat om de var tillräckligt hungriga.
”Är det till Kusthamn du är på väg, pojke, så vänd om. Det grå har nått dit också.”
”Tack för…” Informationen vägrade att låta sig uttalas. ”Tack för att ni talar om det för mig.” Jag lyfte upp kärrans skaklar men höll ett öga på dem för att förvissa mig om att de fortsatte.
Vid middagstid kom vi till ett sankt ställe som brett ut sig över vägen och förvandlat den till lera. Jag böjde ryggen och drog kärran snabbare tills vi kommit förbi eftersom jag inte ville fastna. Kärran var inte mycket tyngre med Radar ombord, och det sa mig mer än jag egentligen ville veta.
När vi väl var tillbaka på torr mark stannade jag i skuggan av något som såg ut som en av ekarna i Cavanaughparken. Det fanns stekt harkött i ett av de små paketen som Dora hade packat och jag delade det lika med Radar… eller försökte göra det. Hon åt två bitar men släppte den tredje mellan framtassarna och gav mig en urskuldande blick. Till och med i skuggan såg jag att hennes ögon började bli röda och vattniga igen. Jag tänkte ett ögonblick att hon blivit smittad av vad det nu än var som gick här – det grå – men förkastade den tanken. Det var helt enkelt ålder. Jag kunde inte avgöra hur lång tid hon hade kvar, men jag trodde inte att det handlade om särskilt mycket.
Medan vi åt skuttade fler jätteharar över vägen. Sedan ett par syrsor som var ungefär dubbelt så stora som de jag var van vid. De skuttade vigt på bakbenen. Det förbluffade mig att se hur långt de tog sig med varje hopp. En hök – som var normalstor – dök ner och försökte nappa till sig en av dem, men syrsan gjorde en undvikande manöver och var snabbt utom sikte inne i gräset och ogräset som kantade skogsbrynet. Radar betraktade den här paraden av vilda djur med intresse, men utan att försöka ge sig efter dem eller ens resa sig upp. Jag drack lite av teet, som var sött och mycket gott. Efter några klunkar måste jag hejda mig. Gud visste när jag kunde få tag i mer.
”Kom nu, gumman. Vi måste komma till den där onkeln. Jag är inte sugen på att sova här ute nära skogen.”
Jag lyfte upp henne och hejdade mig sedan. I bleknande röd färg stod bokstäverna AB skrivna på eken. Vetskapen om att mr Bowditch varit här före mig fick mig att känna mig bättre till mods. Det var som om han inte vore alldeles borta.