Sent på eftermiddagen såg vi inte längre några plöjda åkrar och inte heller några bondgårdar som fortfarande var bebodda. Inte heller mötte vi fler flyktingar, fast på en övergiven gård såg jag handkärror fulla av ägodelar stå på den övervuxna gårdsplanen och tunna rökslingor stiga ur skorstenen. Förmodligen en grupp som hade bestämt sig för att ta skydd innan vargisarna började yla, tänkte jag. Kom jag inte snart till Leahs onkels hus skulle det vara klokt att göra likadant. Jag hade mr Bowditchs revolver och Polleys lilla ärtbössa, men vargar brukar jaga i flock och så vitt jag visste kunde de här vara stora som älgar. Dessutom började jag bli trött i armar, axlar och rygg. Kärran var lätt, och det hade åtminstone inte dykt upp fler lerpölar som jag behövt kämpa mig igenom, men jag hade dragit den rejält långt sedan jag gav mig i väg hemifrån Dora.
Jag såg mr Bowditchs initialer – de han haft som ung, AB – tre gånger till, två gånger på träd som sträckte sig ut över vägen och den sista gången på en väldig klipphäll. Vid det laget hade ljusfläcken till sol sjunkit bakom träden och skuggor svalde landet. Jag hade inte sett några bostäder på ett tag och började oroa mig för att det kunde bli helt mörkt medan vi ännu befann oss på vägen. Det ville jag verkligen inte vara med om. Andra året på high school hade vi fått i uppgift att lära oss minst sexton versrader ur någon dikt utantill. Fröken Debbins hade givit oss två dikter att välja ur. Jag hade valt ett stycke ur Balladen om den gamle sjömannen, och nu önskade jag att jag hade valt vad som helst annat, för versraderna var bara allt för passande: Likt den som på en enslig väg, för att känna sig trygg, har vänt sig om, men efteråt ser stadigt framåt, skygg…
”För fasorna som han nu vet finns där bakom hans rygg”, avslutade jag högt. Jag lade ner kärrans skaklar och rullade med axlarna medan jag betraktade AB på stenen. Mr Bowditch hade verkligen ansträngt sig med de här; bokstäverna var nästan en meter höga. ”Radis, du skulle väl skälla för att varna mig om du fick se något hemskt monster bakom oss, eller hur?”
Hon sov djupt i kärran. Ingen hjälp mot hemska monster där.
Jag funderade på att dricka lite vatten – jag var rätt uttorkad – men kom fram till att det kunde vänta. Jag ville vidare medan det fortfarande fanns lite dagsljus kvar. Jag lyfte upp skaklarna och började gå medan jag tänkte att till och med en vedbod skulle se rätt bra ut vid det här laget.
Vägen krökte sig runt klipphällen och löpte sedan rakt i den tätnande skymningen. Och rakt framåt, säkert inte mer än en och en halv kilometer, såg jag de upplysta fönstren i ett hus. När jag kommit närmare såg jag en lykta hänga på en stolpe framför huset. Jag kunde precis se att vägen delade sig sextio eller sjuttio meter efter huset, som mycket riktigt var byggt av tegel… precis som huset den flitiga lilla grisen byggde i sagan.
En stenlagd gång ledde fram till ytterdörren, men innan jag började gå längs den hejdade jag mig för att titta närmare på lyktan, som gav ifrån sig ett hårt vitt ljus som var svårt att titta in i på nära håll. Jag hade sett en likadan förut, i mr Bowditchs källare, och jag behövde inte ens titta efter på botten av den för att veta att det var en Colemanlykta, tillgänglig i alla amerikanska järnvarubutiker. Jag förmodade att lyktan, liksom Doras symaskin, var en gåva från mr Bowditch. En ynkrygg ger bara presenter, hade han sagt.
På mitten av dörren satt en förgylld portklapp i form av en knytnäve. Jag sänkte skaklarna och hörde ett krafsande när Radar tog sig nedför det sluttande vagnsgolvet för att komma fram till mig. När jag sträckte mig efter portklappen öppnades dörren. Där stod en man som var nästan lika lång som jag men betydligt smalare, nästan utmärglad. Eftersom jag såg honom upplyst bakifrån av en brasa i eldstaden kunde jag inte urskilja hans drag, bara katten som satt på hans axel och ett tunt flor av vitt hår som höjde sig runt hans i övrigt skalliga huvud. När han talade var det återigen svårt att tro att jag inte hade klivit rätt in i en sagobok och blivit till en av gestalterna.
”Var hälsad, unge prins. Jag har väntat dig. Här är du välkommen. Stig på.”