Woodys toalett var ett uthus, förbundet med hans sovrum via en kort brädkorridor. När jag gick genom korridoren med en lykta i handen (den gammaldags sorten, inte en Coleman) slog något emot väggen med en hård duns. Någonting hungrigt, antog jag. Jag torrborstade tänderna och utnyttjade dasset. Jag hoppades att Radar kunde hålla sig tills det blev morgon, för jag skulle inte på några villkor släppa ut henne förrän dess.
Här behövde jag inte sova intill brasan, för det fanns ett andra sovrum. Över den lilla sängen låg ett ryschat överkast broderat med fjärilar som faktiskt måste vara gjort av Dora, och väggarna var målade i rosa. Woody berättade att både Leah och Claudia då och då hade sovit där, men Leah inte på många år.
”Här ser du dem som de var”, sa han. Han sträckte försiktigt ut handen och tog en liten oval målning i förgylld ram från en hylla. Jag såg en tonårig flicka och en ung kvinna. Båda var makalöst vackra. De stod med armarna om varandra framför en fontän. De bar fina klänningar och hade spetsdukar över sina friserade hår. Leah hade en mun att le med, och ja, de såg ut som kungligheter.
Jag pekade på flickan. ”Var det här Leah? Innan…?”
”Ja.” Woody ställde lika försiktigt tillbaka målningen på dess plats. ”Innan. Det som hände oss skedde inte särskilt lång tid efter att vi flytt ur staden. Det gjordes av ren, illvillig hämndlystnad. Skulle du inte säga att de var vackra?”
”Det skulle jag.” Jag fortsatte att se på den leende yngre flickan och tänkte att Leahs förbannelse var dubbelt så grym som Woodys blindhet.
”Vems hämnd?”
Han skakade på huvudet. ”Jag vill inte tala om det. Jag önskar bara att jag kunde se den där bilden igen. Men önskningar är som skönhet – fåfängliga ting. Sov gott, Charlie. Du måste ge dig i väg tidigt om du ska hinna till Claudia före solnedgången i morgon. Kanske berättar hon mer för dig. Och skulle du vakna under natten – eller bli väckt av din hund – så gå inte ut. Vad det än gäller.”
”Det har jag inte en tanke på att göra.”
”Bra. Jag är förtjust över att ha fått göra din bekantskap, unge prins. Alla Adrians vänner är, som det heter, mina vänner.”
Han gick, rörde sig självsäkert men med ena handen utsträckt framför sig, något som måste ha blivit en självklarhet för honom efter alla de år han tillbringat i mörker. Hur många hade de varit, undrade jag. Hur lång tid hade gått sedan Gogmagog hade tagit makten och sedan utrensningen som hade decimerat Woodys familj? Vem eller vad var Flyktdråparen? Hur länge sedan var det som Leah hade varit en flicka med leende mun som tog ätandet för givet? Var åren ens lika långa här?
Stephen Woodleigh var Woody… som cowboyen i Toy Story. Det var förmodligen bara en slump, men jag trodde inte att vargarna och huset av tegel var det. Och till det kom det där som han hade sagt om Rumpabron. Min mor hade dött på bron över Little Rumple, och en typ som påminde om Rumpelstiltskin hade nästan dödat mig. Skulle jag tro att de sakerna bara var sammanträffanden?
Radar sov bredvid min säng, och nu när Woody hade fäst min uppmärksamhet på hennes väsande och rosslande andning kunde jag inte sluta att höra det. Jag misstänkte att antingen det eller vargarnas sporadiska ylande skulle hålla mig vaken. Men jag hade kommit långt och dragit en kärra efter mig. Det tog inte lång tid att somna. Jag drömde inte och kvicknade inte till förrän nästa morgon när Woody ruskade min axel.
”Vakna, Charlie. Jag har lagat frukost åt oss, och du måste ge dig i väg så fort du har ätit.”