Det fanns ett fat med ett berg av äggröra och ett fat med ett liknande berg av rykande korvar. Woody åt sparsamt, Radar åt sparsamt och jag klarade resten själv.
”Jag har lagt dina ägodelar i Doras kärra, och lagt till en sak du ska visa min kusin när du kommer till hennes hus. Så att hon vet att du kommer från mig.”
”Då antar jag att hon inte har din intuition.”
Han log. ”Det har hon faktiskt, och jag har gjort mitt bästa vad det beträffar, men det är aldrig klokt att lita till den sortens kommunikation. Det jag lagt dit är något du kanske vill ha senare, om du lyckas i din strävan och förmår återvända till din egen sagovärld.”
”Vad är det?”
”Titta i din ryggsäck så ser du det.” Han log, sträckte sig efter mig och tog mig om axlarna. ”Kanske är du inte prinsen, Charlie, men du är en tapper pojke.”
”En dag är prinsen här”, till hälften sjöng jag.
Han log; rynkorna i hans ansikte svallade. ”Adrian kunde samma sång. Han sa att den var ur en rörlig bild som berättade en historia.”
”Snövit och de sju dvärgarna.”
Woody nickade. ”Han sa också att den riktiga historien var mycket mörkare.”
Är de inte alla det, tänkte jag.
”Tack för allt. Ta väl hand om dig. Och Catriona.”
”Vi tar hand om varandra. Minns du allt jag har sagt dig?”
”Ja, jag tror det.”
”Vad var viktigast?”
”Följ mr Bowditchs märken, var tyst och var ute ur staden innan mörkret faller. På grund av nattsoldaterna.”
”Tror du på det jag sa om dem, Charlie? Det måste du, för annars blir du kanske frestad att stanna för länge, om du inte redan har kommit till soluret.”
”Du sa att Hana är en jätte och att nattsoldaterna är de odöda.”
”Ja, men tror du det verkligen?”
Jag tänkte på de stora kackerlackorna och hararna. Jag tänkte på en röd syrsa nästan lika stor som Catriona. Jag tänkte på Dora med sitt försvinnande ansikte och på Leah med ett ärr i stället för mun.
”Ja”, sa jag. ”Jag tror på alltihop.”
”Bra. Kom ihåg att visa Claudia det jag lagt i din ryggsäck.”
Jag hivade upp Radar i kärran och öppnade ryggsäcken. Överst, milt glänsande i ljuset från ännu en molnig dag, låg en förgylld näve. Jag tittade på dörren till tegelhuset och såg att portklappen var borta. Jag lyfte den och förvånades över hur tung den var.
”Herregud, Woody! Är den av rent guld?”
”Det är den. Skulle du känna dig frestad att fortsätta förbi soluret och in i skattkammaren, så kom ihåg att du har den här att lägga till det som Adrian kan ha plockat på sig i slottet under sitt sista besök. Farväl, prins Charlie. Jag hoppas att du inte behöver bruka Adrians vapen, men skulle du behöva göra det, så tveka inte.”