Jag sov bredvid spisen, precis som hos Dora. Den kvällen låg jag inte vaken och grubblade över min situation. Claudia gav mig en bunt handdukar till kudde och jag slocknade nästan i samma ögonblick som huvudet landade på dem. Två sekunder senare – så kändes det i alla fall – ruskade hon liv i mig. Hon hade på sig en långkappa med fjärilsapplikationer, ännu en av Doras skapelser.
”Vad är det?” sa jag. ”Låt mig sova.”
”NAH, NAH, NAH!” Hon var döv men hon visste precis vad jag sa. ”UPP, SHARLIE! ÄN HAR DU LÅNG VÄG FRAMFÖR DIG! DAGS ATT TA ITU MED DITT DAGSVERKE! OCH JAG HAR EN SAK ATT VISA DIG!”
Jag försökte lägga mig ner igen, men hon drog upp mig i sittande ställning.
”DIN HUND VÄNTAR! JAG HAR VARIT UPPE I ÖVER EN TIMME! HUNDEN OCKSÅ! HON HAR FÅTT EN NY DOS LINIMENT OCH ÄR PIGG OCH GLAD! TITTA BARA!”
Radar stod bredvid henne och viftade på svansen. När hon såg att jag tittade på henne nosade hon mig på halsen och slickade mig sedan på kinden. Jag reste mig upp. Benen ömmade, armarna och axlarna värre. Jag rullade på axlarna och gjorde ett dussin framåtryck, som ingick i uppmjukningen på fotbollsträningen.
”GÖR NU DET DU BEHÖVER! NÄR DU ÄR KLAR FÅR DU NÅGOT VARMT!”
Jag gick in på den lilla toaletten, där hon ställt fram en balja varmt vatten och en liten hård gul tvål. Jag urinerade och tvättade händer och ansikte. På väggen satt en liten fyrkantig spegel, inte större än backspegeln i en bil. Den var repig och missfärgad, men när jag böjde mig ner kunde jag se mig själv i den. Jag rätade på mig, vände mig bort men tittade sedan i spegeln igen, mer uppmärksamt. Jag tyckte att mitt mörkbruna hår hade ljusnat lite. Det gjorde det om sommaren, när jag varit ute i dagar i solen, men här hade jag aldrig sett någon sol, bara låga moln. Utom på nätterna, förstås, när molnen särat sig och låtit månljuset lysa igenom.
Jag avfärdade det som bara en effekt av ljuset från den enda lilla oljelampan och den disiga lilla spegeln. När jag kom tillbaka ut räckte hon mig en tjock brödskiva vikt om en dubbel portion äggröra. Jag kastade det i mig, hungrig som en varg (vet inte om det där blev en lustighet eller inte).
Hon räckte mig min ryggsäck. ”HAR LAGT I VATTEN OCH KALLT TE! PAPPER OCH PENNA OCKSÅ! BARA I FALL! KÄRRAN DU SLÄPAT PÅ STANNAR HÄR!”
Jag skakade på huvudet och mimade att lyfta skaklarna.
”NEJ, NEJ, NEJ! DET ÄR SLUT MED DET DÄR TILLS DU KOMMER TILLBAKA MED MIN TREHJULING!”
”Jag kan väl inte ta din trehjuling!”
Hon hade vänt sig bort och hörde mig inte. ”UT MED DIG NU, SHARLIE! GRYNINGEN ÄR NÄSTAN HÄR! DET HÄR VILL DU INTE MISSA!”
Jag följde henne till dörren och hoppades att hon inte skulle öppna den för en flock utsvultna vargar. Där fanns inga, och i samma riktning som det pojken hade kallat den hemsökta staden hade molnen skingrats och jag såg spridda stjärnor. Nära Kungadömsvägen stod Claudias överdimensionerade trehjuling. Den stora korgen baktill hade fodrats med en mjuk vit rektangel av något som såg ut som fleece, och jag insåg att det var där som Radar skulle åka. Liksom jag insåg att trehjulingen skulle vara lättare och snabbare än att dra kärran med Radar i. Fast något annat var ännu bättre.
Claudia böjde sig fram och höll ner lampan mot det väldiga framhjulet. ”ADE TOG MED SIG DE HÄR HJULEN OCKSÅ! GUMMI! JAG HADE HÖRT TALAS OM DET MEN ALDRIG SETT DET! MAGI FRÅN DIN VÄRLD, SHARLIE, OCH LJUDLÖS MAGI!”
Det övertygade mig. Jag slapp oroa mig för trähjul som skulle smattra på kullersten.
Jag pekade på trehjulingen. Jag pekade på mig själv. Jag klappade mitt bröst över hjärtat. ”Jag kommer tillbaka med den, Claudia. Jag lovar.”
”DU KOMMER TILLBAKA MED DEN, UNGE PRINS SHARLIE! DET TVIVLAR JAG INTE PÅ!” Hon klappade mig på ryggen och gav mig sedan en osjälvmedveten dask i rumpan som påminde mig om när tränare Harkness skickade ut mig på plan. ”TITTA NU NÄR HIMLEN LJUSNAR!”
Jag tittade. Samtidigt som stjärnorna bleknade fick himlen över staden Lilimar en underbar persikonyans. Kanske ser man en sådan färg när dagen gryr i tropikerna, men jag hade aldrig sett någon likadan. Radar satt mellan oss med höjt huvud och nosade på luften. Frånsett kletet som rann ur hennes ögon och att hon var så mager skulle jag ha trott att hon var helt okej.
”Vad är det vi tittar efter?”
Claudia svarade inte eftersom hon inte hade sett mig tala. Hon såg mot staden, där tornen och tre höga spiror höjde sig, svarta i silhuett mot den ljusnande dagen. Inte ens på håll gillade jag hur de där glasaktiga spirorna såg ut. Deras placering fick dem att se ut nästan som ansikten som betraktade oss. Jag intalade mig att det var en illusion, inte annorlunda än att se en gapande mun i kvisthålet på ett gammalt träd, eller att se ett moln som såg ut som en drake, men jag lyckades inte. Kom inte ens i närheten av att lyckas. Tanken som smög sig in i mig – och som måste ha varit idiotisk – var att staden själv var Gogmagog: medveten, vakande, ondskefull. Tanken på att bege sig närmare den var skräckinjagande; tanken på att använda Leahs namn för att ta mig in genom porten fyllde mig med fasa.
Mr Bowditch gjorde det och kom tillbaka, sa jag mig. Det kan jag också.
Men jag undrade.
Sedan ringde klockan ut sin enda, genljudande järnton: DONG.
Radar reste sig och tog ett steg mot ljudet.
”FÖRSTA SLAGET, SHARLIE!”
Jag höll upp ett finger och nickade.
Medan ljudet fortfarande dröjde sig kvar började något hända som var långt mer häpnadsväckande än en överdimensionerad kackerlacka eller en stor röd syrsa: himlen över de hopträngda skjulen och stugorna utanför staden började mörkna, som om en rullgardin drogs inte ner utan uppåt. Jag grep tag i Claudias arm, för ett ögonblick rädd för att jag såg någon sällsam förmörkelse inte av solen eller av månen, utan av jorden själv. Sedan, när klangen av klockan dog ut i intet, bröts mörkret sönder i tiotusen strimmor av dagsljus som pulserade och transformerades. Jag såg färgerna – svart och gyllengult, vitt och orange, djupaste kungligt purpur.
Det var monarkfjärilar, stora som sparvar, men så spröda och eteriska att morgonljuset lyste inte bara runt utan igenom dem.
”HELL EMPIS!” ropade Claudia och lyfte båda händerna mot den stigande floden av liv över oss. Den floden blockerade stadssilhuetten, blockerade ansiktena jag trodde mig ha sett. ”HELL GALLIENS ÄTT! MÅ DEN HÄRSKA PÅ NYTT OCH FÖR EVIGT!”
Hur högt hon än ropade hörde jag henne knappt. Jag stod som genomborrad. Aldrig i livet hade jag sett något så säreget surrealistiskt och så vackert. Fjärilarna förmörkade himlen när de flög över oss, vart de nu än var på väg, och när jag kände vinden från deras vingar accepterade jag till sist, helt och fullständigt, att denna andra värld var verklig. Att Empis var verklig. Jag hade kommit från en låtsasvärld.
Detta var verkligheten.