Butikerna var eleganta, men någonting med dem var fel. Det handlade inte bara om att de var övergivna, eller att de vid något tillfälle i ett avlägset förflutet blivit plundrade, kanske av Lilimarbor som flytt ur sin stad när det grå kom. Det var något annat som var subtilare… och hemskare, eftersom det fortfarande fanns kvar. Fortfarande pågick. Byggnaderna verkade trots vandaliseringen solida, men på något sätt var de förvridna, som om en enorm kraft hade dragit dem ur sina former och de inte förmått återgå till de ursprungliga. När jag såg rakt på dem – HANS MAJESTÄTS STÖVELMAKARE, KULINARISKA NJUTNINGAR, KOSTBARA KURIOSITETER, SKRÄDDARE TILL HUSET (resten av det hade hamrats bort, som om det som följt hade varit helgerån), EKRAR OCH HJUL – tycktes det inte vara något fel på dem. Fullt normala, om nu något i det Andras annanvärldslighet kunde sägas vara normalt. Men när jag återgick till att rikta blicken framåt mot mitten av den breda gatan hände någonting med dem i ytterkanten av mitt synfält. Raka vinklar tycktes glida över i kurvor. Glaslösa fönster tycktes röra sig, som ögon som kisade för att se mig bättre. Bokstäver blev till runor. Jag intalade mig att det här bara var min överspända fantasi, men säker kunde jag inte vara. Fast en sak var jag säker på: jag ville inte vara här när det blivit mörkt.
Vid en gatukorsning hade ett väldigt stenbeläte fallit ner på gatan och stirrade upp och ner på mig med den läpplösa munnen uttänjd så att den visade ett par reptilhuggtänder och en kluven grå tunga. Jag tog en vid halvcirkel runt den, lättad att komma förbi dess kalla upp-och-ner-blick. Medan jag cyklade vidare hördes en låg duns. Jag såg bakåt och upptäckte att belätet hade vält. Kanske hade ett av mina två bakhjul nuddat vid det och stört den prekära balans det haft i åratal. Kanske inte.
Men i vilket fall stirrade det på mig igen.