Det borde ha varit lätt – allt som behövdes var att följa mr Bowditchs märken bakåt, i motsatt riktning vid varje pekande pil tills vi kom tillbaka till huvudporten. Men när jag kom till den punkt där vi kommit in på den breda boulevarden var hans initialer försvunna. Jag var säker på att de hade stått på en kullersten framför en stor byggnad med en smutsig glaskupol överst, men det fanns inte ett spår efter dem. Kunde regnet ha spolat bort dem? Det verkade inte sannolikt med tanke på allt regn som måste ha fallit på dem under åren, och just de här hade fortfarande varit relativt skarpa. Det var troligare att jag hade tagit fel.
Jag trampade längre fram på boulevarden och letade efter AB. När jag passerat ytterligare tre sidogator utan någon skymt av dem vände jag tillbaka till den bankliknande byggnaden med kupolen.
”Jag vet att det fanns här”, sa jag och pekade längs den krokiga gatan på en lergodskruka som innehöll ett dött träd och låg omkullvält på gatan. ”Den där kommer jag ihåg. Jag antar att regnet ändå måste ha sköljt bort dem. Kom nu, Radis.”
Jag trampade långsamt vidare, höll utkik efter nästa uppsättning initialer och kände mig illa till mods. För märkena var ju en kedja, inte sant? Ungefär som kedjan som hade lett från min mors dödsolycka på den förbannade bron till mr Bowditchs skjul. Om en länk bröts var det stor risk för att jag skulle komma vilse. Du skulle fortfarande traska runt i det där helveteshålet när natten föll, hade Claudia sagt.
Längre bort på den smala gatan kom vi till en annan full av gamla övergivna butiker. Jag hade varit säker på att vi hade kommit den vägen, men det fanns inga initialer där heller. Jag trodde mig känna igen något som kunnat vara ett apotek på ena sidan, men den hopsjunkna byggnaden med tomma ögon på andra sidan gatan var inte det minsta bekant. Jag såg mig omkring efter slottet, i hopp om att kunna avgöra var vi befann oss på det viset, men det var nätt och jämnt synligt i hällregnet.
”Radar”, sa jag och pekade på hörnet. ”Kan du känna någonting?”
Hon gick ditåt jag hade pekat och nosade på den vittrande trottoaren. Sedan tittade hon upp på mig och inväntade vidare instruktioner. Jag hade inga att ge henne, och jag klandrade henne inte heller. När allt kom omkring hade vi ju kommit på en trehjuling, och även om vi hade gått till fots skulle ösregnet ha spolat bort all kvardröjande doft.
”Kom”, sa jag.
Vi gick vidare längs gatan eftersom jag trodde mig komma ihåg apoteket, men också därför att vi ju måste gå någonstans. Jag tänkte att den bästa planen skulle vara att fortsätta hålla slottet i sikte och försöka arbeta mig tillbaka till Gallienvägen. Att använda huvudgatan var kanske riskabelt – att mr Bowditchs tecken undvikit den tydde på det – men den skulle leda oss ut. Som jag sa ledde den raka vägen till porten.
Problemet var att gatorna verkade envisas med att föra oss bort från slottet snarare än mot det. Till och med när regnet avtog och jag kunde se de tre spirorna igen verkade de varje gång mer avlägsna. Slottet låg till vänster om oss, och jag hittade gott om gator som ledde åt det hållet, men allihop verkade antingen vara återvändsgator eller böja sig tillbaka åt höger igen. Viskningarna hade blivit högre. Jag ville gärna avfärda det som bara vinden, men kunde inte. Det fanns inte en vindpust. En byggnad med två våningar tycktes växa till tre när jag såg den i ögonvrån, men när jag tittade dit igen hade den bara två. En fyrkantig byggnad tycktes svälla ut mot mig. Ett stenbeläte – det här påminde om en grip – tycktes vrida på huvudet och iaktta oss. Om Radar såg eller kände något av det här verkade det inte bekymra henne, eller kanske njöt hon bara av sin nyvunna styrka. Men mig bekymrade det rejält. Det blev svårare och svårare att inte uppleva Lilimar som ett levande väsen, på något sätt medvetet och fast beslutet att inte låta oss undkomma.
Gatan framför oss upphörde vid en brant ravin full av sopor och stillastående vatten – ännu en återvändsgata. Av en impuls svängde jag in i en gränd som var så smal att cykelns två bakhjul skrapade rostiga flagor från tegelväggarna. Radar gick framför mig. Plötsligt stannade hon och började skälla. Skallen var höga och starka, åstadkomna av friska lungor.
”Vad är det?”
Hon skällde igen, satte sig med spetsade öron och tittade bort genom gränden, in i regnet. Och sedan, från andra sidan hörnet av gatan där gränden löpte ut, kom en gäll röst som jag genast kände igen.
”Hallå där, insecksräddare! Är du fortfarande en irriterad grabb, eller är du en skrämd pojk? En som vill springa hem till mamsen men inte kan hitta dit?”
Det följdes av ett tjut av skratt.
”Jag tvättade bort dina märken med lut, det gjorde jag allt. Låt se om du kan hitta ut ur Liljan innan nattsoldaterna kommer ut för att leka. Inga problem för mig, den här lilla pysen hittar i staden som i sin egen ficka!”
Det var Peterkin, men för min inre blick såg jag Christopher Polley. Polley hade åtminstone haft ett skäl till att vilja hämnas. Jag hade brutit av honom händerna. Men vad hade jag gjort Peterkin mer än att få honom sluta plåga en förvuxen röd syrsa?
Skämt ut honom, det var vad jag hade gjort. Det var det enda jag kunde komma på. Men jag visste något som han nästan säkert inte visste. Den döende hund han hade sett på Kungavägen var inte den hund jag hade sällskap med nu. Radar såg på mig. Jag pekade bort genom gränden. ”TA HONOM!”
Hon behövde ingen andra tillsägelse. Radis rusade mot ljudet av den där otrevliga rösten, stänkte upp tegelfärgat vatten med tassarna och pilade runt hörnet. Det kom ett förvånat tjut från Peterkin och en salva hundskall – sådana där som en gång i tiden hade skrämt livet ur Andy Chen – och sedan ett vrål av smärta.
”Det här ska du få ångra!” vrålade Peterkin. ”Du och din jävla hund!”
Jag ska nog få tag i dig, min söta, tänkte jag, precis som den elaka häxan från Öst. Jag kunde inte cykla så snabbt jag ville eftersom bakhjulens nav skrapade mot grändens sidor. Jag ska få tag i dig, och i din lilla hund också.
”Håll fast honom!” ropade jag. ”Håll honom, Radar!” Kunde hon klara det skulle han kunna leda oss ut härifrån. Det skulle jag övertyga honom att göra, precis som jag övertygat Polley.
Men när jag närmade mig slutet av gränden kom Radar tillbaka runt hörnet. Hundar kan se skamsna ut – det vet alla som någonsin har levt med en – och det var så hon såg ut just då. Peterkin hade flytt, men inte helskinnad. I munnen höll Radar en rejäl trasa klargrönt tyg som bara kunde ha kommit från Peterkins byxor. Än bättre såg jag två blodfläckar på tyget.
Jag nådde grändens mynning, tittade åt höger och såg honom klamra sig fast vid kornischen på andra våningen av ett stenhus tjugo eller trettio meter bort. Han såg ut som en mänsklig fluga. Jag såg stuprännan av metall som han måste ha klättrat uppför för att komma utom räckhåll för Radar (fast inte riktigt snabbt nog, ha-ha), och jag såg honom ta sig upp på listen och huka där. Listen såg ut att ha börjat vittra och jag hoppades att den skulle rasa under honom, men så stor tur hade jag inte. Kanske hade den gjort det om han varit normal till växten.
”Det där ska du få betala!” skrek han och hötte med näven mot mig. ”Nattsoldaterna börjar med att döda din jävla hund! Dig hoppas jag att de inte dödar! Jag vill få se Röda Molly slita inälvorna ur kroppen på dig i Oväldingen!”
Jag drog revolvern, men innan jag kunnat skjuta på honom (med tanke på avståndet skulle jag nästan säkert ha missat) gav han till ett till av sina otäcka skrik, föll baklänges in genom ett fönster med sina små knän tryckta mot sitt lilla bröst och med sina små armar runt dem, och var borta.
”Minsann”, sa jag till Radar. ”Det var väl spännande, inte sant? Men vad säger du? Ska vi inte ta och sticka härifrån fort som fan nu?”
Radar skällde en gång.
”Och släpp den där biten av hans brallor innan den förgiftar dig.”
Radar släppte den och vi fortsatte. När vi passerade fönstret Peterkin hade försvunnit genom höll jag utkik efter honom i hopp om att han skulle dyka upp som en måltavla på en skjutbana, men återigen hade jag otur. Jag antar att fega kräk som han inte ger någon en andra chans… fast ibland (om ödet står på ens sida) får man en tredje.
Det kunde jag hoppas på.