Vi plaskade igenom de vida pölarna av stillastående vatten. Några var grunda men här och där nådde vattnet nästan upp till knäna och jag kunde känna leran försöka suga tag i mina sneakers. Radar höll lätt takten med flygande tunga och klara ögon. Pälsen var genomblöt och klibbade i tovor mot hennes plötsligt muskulösa kropp, men hon verkade inte ha något emot det. Vi var ju ute på äventyr!
I mitt tycke såg byggnaderna ut som lager. Vi kom fram till dem och jag stannade tillräckligt länge för att rätta till och knyta om en av mina droppande sneakers. Jag tittade tillbaka på piedestalen. Jag kunde inte längre urskilja märket jag ristat – den förstörda statyn var minst hundra meter bakom oss – men jag visste var det fanns. Jag pekade med båda armar, bakåt och framåt, och sprang sedan mellan byggnaderna med Radar bredvid mig. Nog hade de varit lager, alltid. Jag kunde känna den urgamla spökstanken av fisken som en gång hade funnits inne i dem. Ryggsäcken studsade och guppade. Vi kom ut på en smal gata kantad av fler lagerbyggnader. Allihop såg ut som om de hade haft inbrott – och förmodligen plundrats – för länge sedan. De bägge som fanns mitt emot oss låg för nära varandra för att vi skulle kunna slinka förbi, så jag gick åt höger, hittade en gränd och sprang genom den. Efter den låg någons förvuxna trädgård. Jag sneddade åt vänster, tillbaka till vad jag hoppades var min tidigare räta linje, och sprang vidare. Jag försökte intala mig att det inte var skymning – inte ännu, inte ännu – men det var det. Det var givet att det var det.
Om och om igen blev jag tvungen att ta vägen runt byggnader som låg i vägen, och om och om igen försökte jag återvända till den raka kurs jag tagit ut mot fjärilarna. Jag var inte längre säker på att jag lyckades göra det, men jag var tvungen att försöka. Det var mitt enda alternativ.
Vi passerade mellan två väldiga stenhus. Passagen var så smal att jag var tvungen att gå i sidled (Radar hade inte det problemet). Jag kom ut och till höger om mig, genom en promenadväg mellan vad som en gång kunde ha varit ett imponerande museum och en vinterträdgård med glasväggar, såg jag stadsmuren. Den höjde sig över byggnaderna på bortre sidan av gatan. I den tätnande skymningen hängde molnen så lågt att man inte kunde se krönet på den.
”Radar! Kom nu!”
Dunklet gjorde det omöjligt att veta om det verkliga kvällsmörkret hade fallit eller inte, men jag var fruktansvärt rädd för att det gjort det. Vi sprang längs gatan vi kommit ut på. Det var inte rätt gata, men den låg nära Gallienvägen, det var jag säker på. Framför oss lämnade byggnaderna plats åt en begravningsplats som låg på andra sidan gatan. Den var full av lutande gravstenar, minnestavlor och små byggnader som måste vara kryptor. Det var den sista plats jag ville bege mig in i när mörkret fallit, men hade jag rätt – snälla Gud, låt mig ha rätt, bad jag – var det den väg vi måste ta.
Jag rusade in mellan höga järngrindar som stod på glänt och för första gången tvekade Radar med framtassarna på en vittrande betongplatta och baktassarna ute på gatan. Jag stannade också, tillräckligt länge för att hämta andan.
”Jag gillar det inte heller, gumman, men vi måste, så kom nu!”
Hon kom. Vi snirklade oss fram mellan de lutande stenarna. En kvällsdimma började stiga ur det förvuxna gräset och tistlarna. Fyrtio meter framför oss såg jag ett järnsmidesstängsel. Det såg ut att vara för högt för att klättra över till och med om jag inte haft min hund med mig, men där fanns en grind.
Jag snavade över en gravsten och föll pladask. Jag började resa mig men stelnade. Först trodde jag inte mina ögon. Radar skällde vilt. En uttorkad hand där det gulnande benet syntes genom den spruckna huden höjde sig ur marken. Den öppnades och slöts, grep om och släppte små kokor av fuktig jord. När jag såg sådana saker i skräckfilmer skrattade jag bara och visslade ihop med mina vänner och tog en näve popcorn till. Nu skrattade jag inte. Jag skrek… och handen hörde mig. Den vred sig mot mig som en jävla radarantenn och klöste i den mörknande luften.
Jag for upp och sprang. Radis sprang bredvid mig, skällde och morrade och såg sig om över axeln. Jag kom fram till grinden. Den var låst. Jag backade, sänkte ena axeln och drämde in i den på samma sätt som jag en gång i tiden drämt in i motståndarlagets linjespelare. Grinden skallrade men gick inte upp. Radars skall blev gällare, inte längre ROVF-ROVF-ROVF utan JARK-JARK-JARK, nästan som om hon också försökte skrika.
Jag vände mig om och såg fler händer tränga upp ur marken, som ohyggliga blommor med fingrar i stället för kronblad. Först några få, sedan dussintals. Kanske hundratals. Och något mer, något värre: gnisslet från rostiga gångjärn. Kryptorna var på väg att släppa ifrån sig sina döda. Jag minns att jag tänkte att det var en sak att bestraffa intrång – det var begripligt – men det här var löjligt.
Jag drämde in i grinden igen, med all styrka jag förmådde uppbåda. Låset brast. Grinden for upp och jag for framåt med flaxande armar i ett försök att behålla balansen. Jag lyckades nästan, men snavade över någonting, kanske en gatsten, och gick ner på knä.
När jag tittade upp såg jag att jag trillat ut på Gallienvägen.
Jag reste mig upp med svidande knän och sönderrivna byxor. Sedan såg jag bakåt, in på begravningsplatsen. Ingenting kom efter oss, men de där viftande händerna var definitivt illa nog. Jag tänkte på vilken styrka som skulle krävas för att bryta upp kistlock och klösa sig igenom jorden över dem. Fast så vitt jag visste brydde sig empiserna kanske inte om några kistor utan svepte bara in sina döda och tyckte att det räckte med det. Markdimman hade antagit en blå glöd, som om den vore elektrifierad.
”SPRING!” skrek jag åt Radar. ”SPRING!”
Vi sprang mot porten. Vi sprang för våra liv.