I stället för att återvända samma väg vi hade kommit dirigerade Aaron mig nedåt via tre olika trappor. Han gick bakom mig och uppmuntrade mig då och då med sitt slingerspö. Jag kände mig som en ko som drevs in i ett bås. Det var vidrigt och förödmjukande, men jag upplevde åtminstone inte att det var till slakthuset jag blev driven. När allt kom omkring var jag ju nummer trettioen, och följaktligen värdefull. Varför visste jag inte, men en tanke hade börjat ta form. Trettioett är ett primtal, delbart bara med ett och sig självt. Trettiotvå, däremot… det gick att dela på hur många sätt som helst.
Längs vägen passerade vi många dörrar, de flesta stängda, några antingen helt öppna eller på glänt. Jag hörde ingen inne i något av rummen. Känslan jag fick under vår färd var en av ödslighet och förfall. Nattsoldaterna fanns förstås, men jag anade att slottet i övrigt hade få invånare. Jag hade ingen aning om vart vi var på väg, men till slut började jag höra ljudet av slamrande maskiner och en rytmiskt dånande trumma, som hjärtslag. Vid det laget var jag rätt säker på att vi kommit ännu djupare ner än Djupmaleen. Gaslågorna på väggarna satt allt längre ifrån varandra och många av dem flämtade, på väg att slockna. När vi nådde den tredje trappans slut – nu var ljudet från trumman mycket högt och maskinernas slamrande ännu högre – var det Aarons blå aura som stod för merparten av belysningen. Jag höjde handen för att bulta på dörren vid trappans fot, och hårt – jag ville inte få fler snärtar i nacken av det avskyvärda spöet.
”Nah, nah”, sa Aaron med sin säreget insektslika röst. ”Öppna den bara.”
Jag lyfte järnregeln, sköt upp dörren och en vägg av ljud och hetta slog in i mig. Aaron föste in mig. Nästan omedelbart bröt svetten fram i ansiktet och på armarna. Jag befann mig på en balustrad omgiven av ett midjehögt järnräcke. Den cirkelrunda platsen under mig såg ut som en träningslokal i helvetet. Minst två dussin grå män och kvinnor gick i snabb takt på löpband, alla med snaror runt halsen. Tre nattsoldater stod lutade mot stenväggarna med slingerspön i händerna och iakttog människorna på banden. En fjärde befann sig på ett slags podium och dunkade på en stor träcylinder som liknade en congatrumma. Trumman pryddes av målade blödande monarkfjärilar, vilket förmodligen var ovetenskapligt – jag tror inte att fjärilar kan blöda. Rakt framför mig, bortom löpbanden, fanns en slamrande maskin, full av fläktremmar och pistonger. Den skakade på sin plattform. Över den hängde en ensam elektrisk lampa, lik de där som mekaniker använder när de tittar under motorhuven på bilarna de ska laga.
Det jag såg påminde mig om krigsfartygen i en av mina favoritfilmer på TCM, Ben-Hur. Männen och kvinnorna på löpbanden var slavar, precis som männen som rodde krigsfartygen hade varit. Medan jag tittade snubblade en av kvinnorna, klöste i repet som grävde sig in i hennes hals, och lyckades återfå balansen. Två av nattsoldaterna tittade på henne, såg sedan på varandra och skrattade.
”Där nere skulle du väl inte vilja vara, pysen, eller hur?” frågade Aaron bakom mig.
”Nej.” Jag visste inte vilket som var hemskast – fångarna som klev fram i snabb takt, precis på gränsen till språngmarsch, eller hur två av skelettmännen hade skrattat när kvinnan tappat fotfästet och börjat kvävas. ”Nej, det skulle jag inte.”
Jag undrade hur mycket elektricitet den där löpbandsdrivna generatorn kunde åstadkomma. Jag gissade på rätt lite. Det hade funnits elektricitet i Höglordens våning, men någon annanstans hade jag inte sett till någon. Bara gaslågorna, som inte heller verkade vara i särskilt god form.
”Hur länge måste de…”
”Skiften är på tolv timmar.” Ordet han sagt var inte timmar, men återigen hade min hjärna översatt det. Det jag hörde var empisariska, liksom det jag sa, och jag höll på att bli bättre på båda delar. Förmodligen skulle jag inte ha lyckats åstadkomma något slanguttryck som motsvarade schysta bananer ännu, men till och med det skulle jag kanske klara med tiden. ”Såvida de inte kväver sig. Men vi har några i reserv när det händer. Kom nu, pysen, du har fått din titt. Dags att gå.”
Jag gick med glädje, tro mig. Men innan jag vände mig bort kastade kvinnan som fallit en blick upp på mig. Hennes hår hängde i svettiga tovor. Hennes ansikte var begravt under oformliga knutor av grå hud, men tillräckligt mycket av hennes drag fanns kvar för att jag skulle kunna se hennes förtvivlan.
Gjorde mig åsynen av hennes desperation lika ursinnig som åsynen av den slaktade sjöjungfrun? Det kan jag inte avgöra, för alltihop gjorde mig ursinnig. Ett vackert land hade förvandlats till ett motbjudande, och här var resultatet: hela människor satt inlåsta i fängelsehålor, sjuka människor tvingades springa på rullband med snaror om halsen för att åstadkomma elektricitet åt Höglorden och kanske ett fåtal andra lyckosamma. En av dem var nästan säkert mannen eller varelsen som härskade över alltihop: Flyktdråparen.
”Var glad för att du är hel”, sa Aaron. ”Åtminstone ett litet tag. Sedan beklagar du det kanske.”
Bara för att ge eftertryck åt det han sagt piskade han till mig över nacken med sitt slingerspö så att såret där gick upp igen.