Någon, troligtvis Pursey, vår förtroendeman och väktare, hade slängt in en smutsig handduk i cellen jag delade med Hamey. Jag ruskade ut den, vilket fick ett hyfsat antal löss (normalstora, så vitt jag kunde avgöra) att trilla av, och satte mig på den. Hamey låg på rygg och stirrade upp i taket. Han hade ett skrapsår i pannan, torkat blod under näsan, och båda hans knän var såriga. Från ett av såren hade rännilar av blod sökt sig ner över hans vänstra skenben.
”Vad har hänt dig?” frågade jag.
”Lekdags”, sa han ihåligt.
”Han har inte det som krävs”, sa Fremmy i cellen bredvid. Han hade en blåtira.
”Har aldrig haft det som krävs”, sa Stooks. Han hade ett blåmärke på tinningen men verkade annars oskadd.
”Käft på er bägge två!” ropade Jutte från andra sidan gången. ”Gör slut på honom om ni ställs mot honom, men lämna honom i fred till dess.”
Fremmy och Stooks tystnade. Jutte satte sig ner med ryggen mot väggen i cellen och stirrade surmulet mellan knäna ner på golvet. Han hade ett jack över ena ögat. Från de andra cellerna kunde jag höra stönanden och ibland en halvkvävd grymtning av smärta. En av kvinnorna grät tyst.
Dörren öppnades och Pursey kom in med en svajande hink i armbågsvecket. Han stannade till och tittade på gaslyktan som ramlat ur väggen. Han ställde ner hinken och satte tillbaka den i det ojämna hålet. Den här gången stannade den kvar. Han tog en trätändsticka ur fickan på sin arbetsrock, skrapade den mot ett stenblock och höll den mot gaslågans lilla mässingsmynning. Den tändes med ett dovt ljus. Jag väntade mig att Fremmy skulle komma med någon kommentar, men den gode mannen verkade för ögonblicket ha slut på lustigheter.
”Innamen”, sa Pursey genom tårdroppen som en gång varit en mun. ”Innamen, eee ill innamen?”
”Jag tar lite”, sa Jutte. Pursey räckte honom en liten rund skiva ur hinken. Jag tyckte att den såg ut som ett litet mynt av trä. ”Och ge den nya killen lite. Om han inte behöver det så gör Värdelös det.”
”Liniment?” frågade jag.
”Vad fan skulle det annars vara?” Iota började gnida ut lite över sin breda nacke.
”Äck”, sa Pursey till mig. ”Äck, yyy ill.”
Jag antog att han sa åt den nye killen att sträcka sig fram, så jag sträckte ut handen mellan gallerstängerna. Han släppte ner en träslant i den.
”Tack, Pursey”, sa jag.
Han stirrade på mig. Kanske var det förvåning han uttryckte. Kanske hade ingen tackat honom förr, åtminstone inte i Djupmaleen.
På träskivan fanns ett tjockt lager illaluktande klet. Jag hukade bredvid Hamey och frågade var han hade ont.
”Överallt”, sa han och försökte le.
”Var känns det värst?”
Under tiden kånkade Pursey sin hink genom gången mellan cellerna och surrade: ”Innamen, eee ill innamen?”
”Knäna. Axlarna. Magen en föståss värst, men den kan inget liniment hjälpa.”
Han flämtade till när jag gned in liniment i såren på hans knän, men suckade lättad när jag tog hand om knävecken och sedan axlarna. Jag hade fått (och gett) massage efter matcherna under fotbollssäsongerna och visste var jag skulle ta i.
”Det är skönt”, sa han. ”Tack.”
Han var inte smutsig – i alla fall inte för smutsig, inte på samma sätt som jag fortfarande var. Jag kunde inte låta bli att minnas hur Kellin tjöt Få ut honom! Han är genomlortig! Vilket jag definitivt var. Min vistelse i Empis hade varit extremt händelsefull och innefattat både ett dopp i begravningsplatslera och min nyligen avlagda visit i rummet med löpbanden, där det varit hett som i en bastu.
”Jag förmodar att här inte finns några duschar. Eller hur?”
”Nah, nah, förr fanns det rinnande vatten i lagens rum – på den tiden då det spelades riktiga matcher här – men numera får man leva med det.”
”Med tanke på hur du ser ut och hur de andra låter måste det vara hårda tag. Till och med Jutte ser ju rätt mör ut.”
”Du får snart veta”, sa Stooks.
”Men du kommer inte att gilla det”, tillade Fremmy.
I andra änden av korridoren började någon hosta.
”Håll för!” gastade en av kvinnorna. ”Ingen vill få det du har, Dommy!”
Hostandet fortsatte.