Jag låg vaken och tänkte. Tanken att de så kallade hela människorna var skyddade från det grå slog mig först som rasism, i klass med när bigotta fårskallar säger att vita människor av naturen är klyftigare än svarta människor. Jag trodde – som jag redan har sagt – att de som var av så kallat kungligt blod drog på sig brallorna ett ben i taget, precis som de olyckliga varelser som svettades på löpbanden för att lamporna skulle fortsätta brinna hemma hos Höglorden.
Fast man måste ju ta hänsyn till genetiken, inte sant? Människorna i Empis kände kanske inte till den, men det gjorde jag. När dåliga gener spreds kunde konsekvenserna bli olyckliga, och kungafamiljer var bra på att sprida gener. Blödarsjukan var ett exempel, den missformning som kallades den Habsburgska käken var en annan. Jag hade lärt mig om sådana här saker i sexualkunskapen vi hade i åttan, av alla ställen. Kunde det inte också finnas en genetisk kod som gav immunitet mot det missbildande grå?
I en normal värld skulle den som hade makten ha velat rädda sådana människor, antog jag. I den här ville i stället makthavaren – Flyktdråparen, ett namn som inte direkt tydde på några känslor av trygghet och omtanke – döda dem. Och de grå människorna levde förmodligen inte heller länge. Kalla det en förbannelse eller en sjukdom; i vilket fall var det progressivt. Vem skulle då till sist finnas kvar? Jag förmodade att nattsoldaterna skulle bli det, men vem mer? Omgavs Flyktdråparen av en kader anhängare som var skyddade? Vem skulle de i så fall härska över när väl alla i hela befolkningen blivit utrotade och alla de grå hade dött ut? Var det slutsyftet? Fanns det något slutsyfte?
En annan sak: Hamey sa att ätten Gallien hade härskat i Empis sedan urminnes tid, men att hela deras famjeträd är nedhugget. Fast han hade också synbarligen sagt emot sig själv: På sätt och vis härskar de fortfarande. Betydde det att Flyktdråparen tillhörde… vad? Huset Gallien, som i en kungacentrerad roman som George R.R. Martins serie Sagan om is och eld? Det verkade inte stämma, för Leah hade (via sin häst, förstås) talat om att hennes fyra systrar och två bröder var döda. Liksom hennes mor och far, som jag förmodade varit kungen och drottningen. Så vem blev då kvar? Någon oäkting, som Jon Snow i Martins romaner? Eller en tokig eremit någonstans djupt inne i skogarna?
Jag reste mig och gick fram till cellgallret. En bit bort från mig stod Jaya vid sitt galler. Ett bandage var snett knutet runt hennes panna och en fläck blod hade sipprat igenom det över vänster öga. ”Är du okej?” viskade jag.
”Ja. Vi borde inte prata, Charlie. Det här är sovtid.”
”Jag vet, men… när kom det grå? Hur länge har den här Flyktdråparen haft makten?”
Hon funderade på det. Till slut sa hon: ”Jag vet inte. Jag var flicka i Citadellet när allt det där hände.”
Inte stor hjälp. Jag var flicka kunde betyda att hon var sex, tolv eller till och med arton år gammal. Jag trodde att det grå kunde ha börjat sprida sig och att Flyktdråparen tagit makten för kanske tolv eller fjorton år sedan, på grund av något som mr Bowditch hade sagt: En ynkrygg ger bara presenter. Som om han hade sett det hända, gav sina favoriter några godsaker, tog för sig en massa guldkulor och lade benen på ryggen. Dessutom på grund av något som Dora hade sagt: Radar var inte mycket mer än en valp senaste gången mr Bowditch dök upp. Då hade förbannelsen inträffat. Kanske. Förmodligen. Fast lägg till, bara för att göra alltihop ännu skojigare, att jag inte ens visste om åren i Empis var lika långa som de jag var van vid.
”Sov nu, Charlie. Det är den enda tillflykt vi har.” Hon började vända sig bort.
”Vänta, Jaya!” Mitt emot mig grymtade Iota, fnyste och vände sig på madrassen. ”Vem var han? Innan han blev Flyktdråparen, vem var han? Vet du det?”
”Elden”, sa hon. ”Elden av Galliens ätt.”
Jag gick tillbaka till min filt och lade mig på den. Elden, tänkte jag. Jag kände till namnet. När hon talat för sin matmor hade hästen Falada sagt att Leah hade haft fyra systrar och två bröder. Leah hade sett Roberts stackars krossade kropp. Den andra brodern var också död, men hon hade inte sagt något om hur det gått till eller om hon hade sett hans lik. Den andra brodern var den som alltid hade varit snäll mot henne, sa Falada. Falada, som i själva verket var Leah själv.
Den andra brodern var Elden.