Jag lärde känna mina medfångar en smula, men eftersom vi förblev inlåsta i våra celler var det inte möjligt att odla vad man skulle kalla meningsfulla relationer. Fremmy och Stooks var komediduon, fast de själva var mer roade av sin kvickhet (eller det som fick passera som kvickhet) än någon annan, jag själv inkluderad. Dommy var storväxt men hade den där illavarslande hostan som blev värre när han låg ner. Den andra svarta killen, Tom, var betydligt mindre. Han hade en fantastisk sångröst, men Eris var den enda som klarade av att smickra honom till att använda den. En av hans ballader berättade en historia som jag redan kunde. Den handlade om en liten flicka som gick på besök till sin mormor och upptäckte att en varg var klädd i hennes nattlinne. Den version av Rödluvan jag kom ihåg hade ett lyckligt slut, men i Toms version slutade sagan med ett dystert halvrim: Hon flydde sin väg men blev fångad in, och hur hon än slogs hjälpte ingenting.
I Djupmaleen verkade det vara ont om lyckliga slut.
Under den tredje dagen började jag förstå den verkliga innebörden i att bli galen. Mina fängelsehålekollegor var kanske hela människor, men de stod knappast på tur för att bli rekryterade till MENSA. Jaya verkade klyftig, och där fanns en kille som hette Jackah och som kunde ett synbarligen outtömligt antal gåtor, men i övrigt bestod konversationen av planlöst pladdrande.
Jag gjorde armhävningar för att få blodet att fortsätta cirkulera, och burpeeövningar, och sprang på stället.
”Titta som lillprinsen visar upp sig”, så Jutte en gång. Iota var en irriterande idiot, men jag hade trots det börjat gilla honom. I vissa avseenden påminde han mig om min forna bästis Bertie Bird. Precis som Birdie hymlade Iota inte om sin skitstövlighet, och dessutom har jag alltid beundrat folk som är duktiga på originella förolämpningar. Iota var inte den bästa jag stött på, men han var långt ifrån dålig, och även om jag absolut inte tänkte bli kvar någon längre tid roade det mig att få i gång honom.
”Titta på det här, Jutte”, sa jag och höjde händerna till bröstet med handflatorna nedåt, hoppade jämfota upp och smackade till dem med knäna. ”Klarar du det?”
”Och sträcka en muskel, va? Eller dra av en? Det skulle du väl gilla? Så kan du kuta ifrån mig när Oväldingen kommer.”
”Blir inget”, sa jag. ”Fler än trettioen får de inte ihop. Flyktdråparen har slut på helt folk. Men försök göra det här i stället!” Jag höjde händerna nästan till hakan och fortsatte att smacka knäna mot dem. Trots att de var trötta skärpte sig mina endorfiner och klarade utmaningen. Någorlunda, i alla fall.
”Fortsätter du så där kommer arslet att rämna på dig”, sa Bernd. Han var den äldsta av oss, nästan helt skallig. Det lilla hår han hade kvar var grått.
Det fick mig att skratta och jag blev tvungen att sluta. Hamey låg på sin madrass och småskrattade.
”Vi blir trettiotvå”, sa Jutte. ”Får vi inte hit en ny snart så stoppar de in Röda Molly. Hon blir den trettioandra. Subban kommer snart tillbaka från Cratchy och Flyktdråparen tänker inte vänta mycket längre på sitt lilla roliga.”
”Inte hon!” sa Fremmy.
”Säg aldrig att det blir hon!” utbrast Stooks. Båda såg lika förskräckta ut.
”Men jag säger det.” Jutte hoppade upp på gallerstängerna i cellen igen och började ruska dem. Det var hans favoritmotion. ”Hon är väl hel? Även om hennes jävla jättemorsa trillade ur fulträdet och skrapade fejan på det hela vägen ner.”
”Vänta lite”, sa jag. En fruktansvärd aning hade gått upp för mig. ”Du tänker väl inte tala om för mig att hennes morsa är…”
”Hana”, sa Hamey. ”Hon som vaktar soluret och skattkammaren. Fast om du tog dig ända till soluret så måste hon ha legat av sig. Det kommer Flyktdråparen inte att gilla.”
Jag lyssnade knappt. Att Hana hade en dotter förbluffade mig, mest för att jag omöjligt kunde föreställa mig någon som skulle ha gått i säng med henne och åstadkommit en avkomma.
”Är Röda Molly också en… ja, jätte, alltså?”
”Inte stor som sin mor”, sa Ammit längre bort i korridoren. ”Men hon stor. Hon rest Cratchy för träffa släkt. Jättarnas rike, vet du. Hon komma tillbaka och knäcker en som tändved om hon får grepp. Inte mig. Jag snabb. Hon långsam. Här en Jackah inte kan: Jag är lång när jag är ung, kort när jag är gammal. Vad är jag?”
”Ett ljus”, sa Jackah. ”Den kan ju alla, dumskalle.”
Jag talade utan att tänka mig för. ”Här kommer ljuset som mor din dig gav, och här kommer yxan som din hals hugger av.”
Tystnad. Sedan sa Jutte: ”Höga gudar, var fan har du hört det där?”
”Vet inte. Jag tror att mamma brukade säga det när jag var liten.”
”Då hade du en väldigt knäpp mor. Säg det aldrig mer, det är ett ont rim.”
Längst bort i Djupmaleens droppande korridor började Dommy hosta. Och hosta. Och hosta.