Vi återvände till Djupmaleen. Celldörrarna smälldes igen och låstes av nattsoldaternas utsträckta armar. Det var ett imponerande trick. Jag undrade vilka fler de hade. Utöver att ge folk elstötar när de kände för det, vill säga.
Hamey stirrade storögt på mig från sin sida av cellen – så långt ifrån mig han kunde komma. Jag sa åt honom att sluta stirra eftersom det gjorde mig nervös. ”Jag ber om ursäkt, pr… Charlie”, sa han.
”Du måste göra bättre ifrån dig än så”, sa jag. ”Lova att du försöker.”
”Jag lovar.”
”Och du borde försöka bli lite bättre på att hålla tyst om vad du tror dig veta.”
”Jag sa inte till någon vad jag misstänkte.”
Jag kastade en blick över axeln och såg Fremmy och Stooks sida vid sida stirra på oss från sin cell och förstod hur nyheten hade spridits. Somliga historier är (som ni säkert vet själva) helt enkelt för bra för att inte föras vidare.
Jag inventerade fortfarande mina olika värkande och plågsamma blessyrer när de fyra reglarna drogs upp. In kom Pursey med en stor bit tårta på en metalltallrik. Chokladtårta, att döma av hur den såg ut. Min mage tjöt högt. Han bar den genom korridoren till cellen som Ammit delade med Gully.
Ammit sträckte sig ut genom gallret och nöp av en rejäl bit. Han stoppade den i munnen och sa sedan (med uppenbar sorg): ”Ge resten till Charlie. Han spöade mig med staven. Spöade mig som en rödhårig styvunge.”
Det var inte vad han sa men vad jag hörde. Det var en sak min mor brukade säga när hon hade spelat gin rummy med sin väninna Hedda. Ibland spöade Hedda henne som en rödhårig styvunge, ibland som en hyrmula, ibland som en stor bastrumma. Det finns formuleringar man aldrig glömmer.
Pursey gick tillbaka samma väg han kommit, med tårtbiten fortfarande på fatet men med ett rejält stycke borta. Den följdes av längtansfulla blickar. Biten var så stor att Pursey blev tvungen att vrida den i höjdled för att få in den mellan gallerstängerna. Jag höll fast den mot fatet för att den inte skulle falla till golvet och slickade sedan av glasyren från handen. Herregud, så god den var – jag kan fortfarande känna smaken.
Jag började ta en tugga (och lovade mig själv att ge Hamey en bit, och kanske till och med lite till tvillingkomikerna i granncellen) men hejdade mig. Pursey stod kvar framför cellen. När han såg min blick satte han loven på sin stackars hopsmälta hand mot sin grå panna.
Och böjde knä.