Pappa och jag glufsade i oss kinamat och jag gav honom den utökade versionen av mitt eftermiddagsäventyr. Jag började med Bowditch på verandatrappan, fortsatte till De gamla trycksakernas korridor och avslutade med Domedagsskafferiet.
”Hamstrare”, sa pappa. ”Jag har sett en hel del sådant, för det mesta efter att hamstraren själv är död. Men där är rent, säger du?”
Jag nickade. ”Åtminstone köket. Var sak har sin plats och allting står på sin plats. De gamla medicinburkarna i det lilla badrummet var lite dammiga, men jag såg inget damm någon annanstans.”
”Ingen bil.”
”Nej. Och det fanns ingen plats för någon i verktygsskjulet.”
”Han måste få matvarorna hemkörda. Och sedan finns förstås Amazon, som jag gissar senast år 2040 kommer att bli till den där världsregeringen som alla högerextremisterna är så rädda för. Jag undrar var han får sina pengar ifrån, och hur mycket han har kvar.”
Det hade jag också undrat. Jag misstänker att den sortens nyfikenhet är rätt normal hos människor som har varit en hårsmån från att bli utblottade.
Pappa reste sig. ”Jag handlade och bar hem. Nu behöver jag ordna upp lite pappersarbete. Så du får diska.”
Jag diskade. Sedan övade jag några blueslåtar på gitarren. (Jag kunde spela praktiskt taget vad som helst, så länge det bara var i tonarten E.) För det mesta kunde jag bli uppslukad av musiken tills det värkte i fingrarna, men inte den kvällen. Jag ställde tillbaka min Yamaha i hörnet och sa till pappa att jag tänkte sticka i väg till mr Bowditchs hus för att titta till Radar. Jag kunde inte sluta tänka på att hon var alldeles ensam. Hundar brydde sig kanske inte om sådant, men tänk om hon gjorde det.
”Gör det du, men få inte för dig att ta den med dig hem.”
”Henne.”
”Okej, men jag har ingen lust att lyssna på en ensam hund som ylar klockan tre på natten, vilket kön den än råkar ha.”
”Jag tar inte med henne hem.” Jag behövde ju inte säga honom att tanken minst sagt hade fallit mig in.
”Och låt inte Norman Bates få tag i dig.”
Jag stirrade häpet på honom.
”Va? Trodde du inte att jag visste det?” Han flinade. ”Folk här kallade det för Psychohuset långt innan du och dina kompisar föddes, lilla hjälte.”