Nästa dag fick vi korv till frukost. Vi visste alla vad det betydde. Hamey såg på mig med bedrövade ögon och ett leende. ”Jag slipper åtminstone ifrån magkrampen. Och behöver aldrig mer anstränga mig för att skita. Vill du ha de här?”
Det ville jag inte, men jag tog emot hans korvar i hopp om att de skulle ge mig lite extra energi. De låg som bly i magen. Ur cellen på andra sidan korridoren såg Cla på mig. Nej, fel uttryck. Han spöade upp mig med blicken. Iota gav mig en axelryckning som sa Vad fan gör man? Jag gav honom en likadan tillbaka. Ja, vad?
Vi väntade. Det fanns inget sätt för oss att mäta tiden som gick, men trots det gick den långsammare. Fremmy och Stooks satt sida vid sida i sin cell. ”Bara de inte sätter oss mot varandra, gamla kompis. Det är allt jag begär.”
Jag trodde att de nog skulle göra det. Eftersom det var grymt. Åtminstone det visade sig vara fel.
Precis när jag börjat tro att det trots allt inte skulle bli i dag dök fyra nattsoldater upp med Aaron som befäl. Han var alltid ute på plan under ”lekstunderna”, viftade med sitt spö som om det vore en taktpinne, men det här var första gången han kommit till Djupmaleen sedan han hämtat mig för att föra mig till Höglorden. Och för att kolla på tortyrkammaren, förstås.
Celldörrarna rasslade upp på sina rostiga skenor. ”Ut! Ut, småttingar! En fin dag för hälften av er, en usel för resten!”
Vi steg ut ur cellerna… alla utom en spenslig man med glesnande hår som hette Hatcha. ”Jag vill inte”, sa han. ”Jag är sjuk.”
En av nattsoldaterna gick fram mot honom, men Aaron vinkade bort honom. Han stod i dörren till cellen som Hatcha delade med en mycket större man som hette Quilly och kom från Deesk. Quilly drog sig undan, men Aarons aura nuddade honom. Quilly skrek till lågt och grep sig om armen.
”Du är Hatcha från det som en gång hette Citadellet, stämmer det?”
Hatcha nickade olyckligt.
”Och du har blivit sjuk. Kanske av korvarna?”
”Kanske”, sa Hatcha utan att höja blicken från sina darrande knäppta händer. ”Antagligen.”
”Men ändå lyckades du äta alltihop utom snörena, ser jag.”
Hatcha sa ingenting.
”Hör på nu, pysen min. Det blir antingen Oväldingen eller Jungfrun. Jag skulle själv följa med dig till damen, och se till att besöket blir långt. Jag skulle stänga dörren mycket långsamt. Du skulle känna spikarna röra vid ögonlocken… mycket milt, förstår du… innan de punkterade dem. Och magen! Inte lika milt som med ögonen, men milt nog. Det du har kvar av korvarna skulle sippra ut medan du skrek. Tycker du det låter som en fin stund?”
Hatcha stönade och snavade ut ur cellen.
”Utmärkt! Då är vi ju här allihop”, utbrast Aaron. ”Och nu ger vi oss av för att leka! Hopp, småttingar! Hopp, hopp, hopp! Så kul vi ska ha!”
Vi hoppade.
Medan vi gick vägen vi gått så många gånger förr – men aldrig förrän nu i vetskapen att bara hälften av oss skulle komma tillbaka – tänkte jag på min dröm. På när Leah sagt du är snabbare än du tror, prins Charlie.
Jag kände mig inte snabb.