När dörren stängts gick jag bort till Iota. Han var fullständigt omärkt.
”Satmaran är där”, sa han. ”Röda Molly. Hon tittar på från löpbanan, under logen där snobbarna sitter. Hennes hår är egentligen inte rött, bara orange. Samma färg som morötter. Sticker upp runt skallen på henne som fjädrar. Fyra och en halv meter från topp till tå. Har läderkjol på sig. Tuttar som stenbumlingar. Måste väga mer än en femåring, vart och ett. Har kniv i en slida vid höften, den ser nästan lika lång ut som den där små spjuten vi fick att slåss med. Jag tror att hon tittar på för att se hur vinnarna slåss. Så att hon vet till senare, fattar du.”
Det fick mig att tänka på tränare Harkness och på träningen vi hade på torsdagarna före matcherna på fredagskvällarna. De eftermiddagarna slutade vi tjugo minuter tidigare och satt i ett lagrum som inte var lika tjusigt som det här men frånsett det ungefär likadant. Harkness rullade in en teve och vi tittade på våra blivande motståndare – på hur de rörde sig och på deras taktik. I synnerhet på kvartsbacken. Honom visade han oss ensam i bild tjugo eller trettio gånger, varenda bluff, varenda oväntad förflyttning, varenda fejksteg. En gång berättade jag om det där för farbror Bob, och han skrattade och nickade. ”Din tränare har rätt, Charlie. Hugger man av fienden skallen, så dör kroppen.”
”Jag gillade inte att hon stod där och tittade på”, sa Jutte. ”Jag hoppades att hon skulle ta för givet att hon skulle vinna, och när vi sedan fick vår rond skulle jag kanske kunna komma på något sätt att sticka henne eller slå in skallen på henne. I stället kommer hon att få fyra chanser att se hur jag slåss medan jag inte får en enda chans alls att se hur hon gör det.”
Jag sa inget om hans outtalade antagande att jag skulle vara ute vid det laget, hur mycket prins jag än var eller inte var. ”Cla tror att det kommer att bli han.”
Jutte skrattade som om han inte just hade dödat en av sina långvariga fängelsekamrater i Maleen. ”När det är nere i bara två kommer det att bli Cla mot mig, den saken är klar – jag har kommit att gilla dig, Charlie, men jag tror knappast att du ens kommer att röra vid honom. Men jag känner hans svaghet.”
”Som skulle vara vad då?”
”Han klådde mig den där enda gången, körde fingrarna så hårt i halsen på mig att det är ett jävla mirakel att jag fortfarande kan prata. Men jag lärde av det.” Vilket inte besvarade min fråga.
Mesel var näste som kom in, så det var slut med Sam. Några minuter senare öppnades dörren igen och till min förvåning kom doktor Freed in, fast inte riktigt för egen maskin. Pursey hade ena simfenehanden krokad under hans armhåla och hjälpte honom att ta sig fram. Doktorns högra lår var ombundet med ett improviserat bandage men blödde ändå ymnigt rätt igenom det, och hans ansikte var groteskt misshandlat. Men han levde och Yanno gjorde det inte.
Jag satt tillsammans med Dubbeln och Eris. ”Han kommer inte att kunna slåss igen”, sa jag. ”Inte om inte andra ronden dröjer sex månader. Kanske inte ens då.”
”Den dröjer inte sex månader”, sa Eris. ”Inte ens sex dygn. Och antingen slåss han eller så dör han.”
Det här var definitivt inte high school-fotboll.