Vi leddes – nej, vallades – till den del av löpbanan som låg framför den kungliga logen. Jag stod bredvid Cla, som inte bara sneglade för att se på mig utan vred på hela huvudet. Kellin snärtade genast till honom över nacken med sitt slingerspö och slog upp en smal blodig strimma.
”Stirra inte på låtsasprinsen, din idiotbjässe. Akta på den verklige kungen i stället.”
Så Killin visste vad de andra fångarna trodde, och blev jag förvånad? Inte särskilt. Det fanns en gräns för hur länge den slående förändringen i min hårfärg gick att dölja med smuts, och mina ögon var inte längre ens hasselnötsbruna utan grå och skiftade i blått. Hade inte Elden insisterat på det fulla antalet kombattanter skulle jag ha blivit dödad för länge sedan.
”Böj knä!” tjöt Aaron med sin otäckt surrande röst. ”Böj knä, ni av det gamla blodet! Böj knä inför det nya blodet! Böj knä inför er kung!”
Petra – lång, mörkhårig, skönhetsfläck bredvid munnen, grön sidenklänning, hy lika vit som keso – gastade: ”Böj knä, gamla blod! Böj knä, gamla blod!”
De andra – där kunde inte ha varit fler än sextio eller allra mest sjuttio – tog upp ropet. ”Böj knä, gamla blod! Böj knä, gamla blod! Böj knä, gamla blod!”
Hade de andra tävlande mötts av samma sak? Det trodde jag inte. Det här gällde bara oss, eftersom vi var dagens sista match, stjärnattraktionen. Vi gick ner på knä, eftersom ingen av oss ville bli piskad med slingerspön eller, värre, bli chockad av våra fångvaktares auror.
Elden Flyktdråparen såg ut som en människa som stod vid dödens port – ena foten i graven och den andra på ett bananskal, som farbror Bob skulle ha sagt. Det var min första tanke. Min andra, ett ögonblick senare, var att han inte alls var någon människa. Kanske hade han en gång varit en, men inte nu längre. Hans hud hade samma färg som ett omoget grönt anjoupäron. Hans ögon – blå, enorma, fuktiga, vart och ett stort som en av mina handflator – svällde ut ur rynkiga, slappa hålor. Hans läppar var röda, på något sätt feminina och så slappa att de hängde ner. På hans tunna vita hår satt en krona, makabert placerad käckt på sned. Hans purpurröda kappa, broderad i tunna slingor av guld, såg ut som en gigantisk kaftan som täckte honom hela vägen ner från hans uppsvällda hals. Och ja, den rörde sig faktiskt. Som om han hade ett keldjur inne i den, hade Jaya sagt. Fast det steg och sjönk på flera olika ställen samtidigt.
Till vänster om mig, nere på löpbanan, stod Röda Molly i en kort läderkjol som såg ut som en kilt. Hennes lår var muskulösa och enorma. Den långa kniven hängde i en slida på hennes högra höft. Det orangeröda håret stod upp i korta spikar, ett slags punkrockfrisyr. Breda hängslen höll upp kjolen och täckte en del av hennes annars nakna bröst. Hon upptäckte att jag tittade på henne och gav mig en trutande luftkyss.
Flyktdråparen talade med tjock, grötig röst som inte påminde ens det minsta om nattsoldaternas insektssurr. Det lät som om han talade genom en strupe fylld av någon trögflytande vätska. Nej, ingen av de andra hade utsatts för någonting som ens påminde om det här; då skulle de ha berättat det. Fasan i den här omänskliga rösten var outplånlig.
”Vem är kung av den Grå Världen, den som förr kallades Empis?”
Både de i logen och resten av åskådarna svarade genast, ropade ut det. ”Elden!”
Flyktdråparen såg ner på oss med sina väldiga, äggliknande ögon. Slingerspön landade på min nacke och på Clas. ”Säg det”, surrade Kellin.
”Elden”, sa vi.
”Vem störtade både jordens monarker och luftens monarker?”
”Elden”, sa Cla och jag eftersom vi inte ville bli piskade igen.
”Låt enviget börja!”
Det ropet tyckes inte kräva något annat gensvar än applåder och några hurrarop.
Kellin stod mellan oss två, bara tillräckligt långt bort för att hans aura inte skulle röra vid oss. ”Res er och vänd er mot planen”, sa han.
Vi lydde. Jag såg Cla till höger om mig ur ögonvån; han vred på huvudet för att ta en snabb titt på mig och vände sig sedan framåt. Omkring sjuttio meter rakt framför oss fanns vapnen vi skulle strida med. Det låg något surrealistiskt i hur omsorgsfullt de placerats ut, som om de vore priser i något mordiskt tävlingsprogram på teve.
Jag såg genast att någon (kanske Flyktdråparen själv, men jag satsade på Höglorden) hade sett till att ge Cla en fördel, om man nu inte till och med skulle hävda att tävlingen var riggad. Korgen med spjuten, det uppenbart mest åtråvärda av vapnen, stod till höger, och alltså på Clas sida.Tjugo meter till vänster om den stod bordet med de spikförsedda läderhandskarna. Ytterligare tjugo meter åt vänster, ungefär mitt framför mig, fanns korgen med stridsstavar, som var utmärkta för att bulta på någon men mindre praktiska när det gällde att döda. Ingen talade om för oss vad som nu skulle hända och ingen behövde göra det. Vi skulle springa till vapnen, och ville jag ha ett spjut i stället för en handske eller en bandostav skulle jag vara tvungen att springa ifrån Cla och därefter ta mig de fyrtio meterna åt höger med honom bakom mig.
Du är snabbare än du tror, hade Leah sagt, fast det hade varit i en dröm och det här var verklighet.
Ni kanske frågar er om jag var skräckslagen. Det var jag, men samtidigt hämtade jag också fram det som fanns i den mörka brunn jag funnit som barn, när min far tycktes inriktad på att hedra minnet av sin hustru, min mor, genom att fullständigt och totalt misslyckas med hela sin tillvaro och göra oss hemlösa. En tid hade jag hatat honom och samtidigt hatat mig själv för att jag hatade. Det hade lett till att jag betedde mig illa. Nu hade jag andra saker att hata och ingen orsak att beklaga det. Så ja, jag var livrädd. Men en del av mig såg samtidigt fram mot det.
En del av mig ivrade efter det här.
Flyktdråparen ropade högt till oss med sin bubblande, omänskliga röst – ännu en sak att hata: ”NU!”