Ammit ledde vägen. Eris hade tagit den döda Gullys hink som ersättning för sin. Jaya, vars hink var tom, gick sist. Precis när vi kom fram till funktionärsrummet dök två nya nattsoldater upp på väg genom korridoren från den klart upplysta planen.
”Oi!” ropade en av dem. (Jag är rätt säker på att han faktiskt sa ”oi”.) ”Vad gör ni här ute? Det är ju bara första paret som ska hit.”
Ammit och Iota stannade. Vi stannade alla. Ammit lät underbart oförstående: ”Ska vi inte ut allihop den här gången då? För att hälsa hans majestät?”
De kom närmare. ”Bara första paret, dumskultar!” sa den andre. ”Resten av er går tillbaka till…”
Ammit och Iota såg på varandra, Jutte nickade. De tog ett steg framåt i fulländad tandem, som om de övat in det, slungade vattnet i sina hinkar och kastade sig omkull. Resten av oss hade redan duckat, den här gången inte bara till hukande utan platt på mage. Första gången hade vi haft en enorm tur, men det skulle vi kanske inte ha igen.
De här två exploderade också. Utöver blixtarna och det dunkande ljudet hörde jag ett slags elektriskt sprakande, som från en liten transformator på randen att bränna sönder efter att ha blivit starkt överbelastad, och kände en pust av ozon. Moln av benfragment flög över oss, smattrade mot väggarna och studsade över golvet.
Ammit reste sig och vände sig mot mig. Alla hans tänder blänkte i ett flin som var mer än vildsint – det var demoniskt. ”Låt oss springa ut dit allihop, Charlie! Vi har nästan ett dussin hinkar kvar! Låt oss spränga så många av jävlarna som vi kan!”
”Aldrig i livet. Vi skulle få några av dem och sedan skulle de massakrera oss. Vi ska fly, inte slåss.”
Ammit var rasande, bortom all reson. Jag trodde inte att han skulle lyssna på mig, men Jutte grep honom i nacken och ruskade honom. ”Vem är det som är prinsen, din idiot? Du eller han?”
”Han.”
”Stämmer, och vi gör som han säger.”
”Kom nu”, sa jag. ”Bendo? Bult? Är hinkarna fulla?”
”Halvfull”, sa Bult. ”Jag är ledsen, men jag har spillt ut en del, min prin…”
”Gå före oss fram mot planen. Dubbeln, du och Cammit också. Kommer det fler…”
”Så ska de få sig ett bad”, sa Cammit.
Jag ledde resten av dem och svängde hinken i handen. Jag hade också blivit av med vatten – byxbenen var blöta – men hinken var fortfarande trekvartsfull. Dörren till funktionärsrummet var låst. ”Ammit. Jutte. Försök öppna den.”
De drämde samtidigt in i dörren. Den flög upp. Det var mörkt där inne och det hjälpte inte att efterbilden av explosionerna hängde kvar framför ögonen på mig. ”Vem kan se?” ropade jag. ”Här finns ett högt skåp någonstans, vem kan…”
Någon i eftertruppen skrek till. Ett ögonblick senare kom en skarp blixt. I ljuset från den såg jag skåpet som stod mot den innersta väggen, flankerat av ett halvdussin trästolar. Det kom ett skrik av smärta, sedan en andra bländande ljusblixt.
Bendo, Dubbeln och Cammit kom in. Cammit blödde ymnigt från ansiktet och armen. Benfragment stack ut ur bägge såren som gulvita pennor. ”Vi fick två till”, flämtade Bendo, ”men den andra av dem gjorde slut på Bult innan jag fick honom. Drog honom till sig och omfamnade honom… han började skaka…”
Så vi hade förlorat en, men hade Bendo rätt hade nattsoldaterna förlorat sex. Inget dåligt resultat, men det fanns fortfarande många fler.
”Jutte, hjälp mig att flytta det här skåpet.”
Jag fick inte en chans att hjälpa till. Jutte klev fram till skåpet, som liknade min mormors gamla skänk. Han satte axeln mot det och gav det en kraftig knuff. Det gled en dryg meter över golvet, vacklade och föll omkull med ett brak. Precis som Purveys meddelande hade utlovat fanns en dörr bakom det.
Någonstans ifrån hördes rop – surrande rop. De var långt borta men upprörda. Jag visste inte om Höglorden hade gissat att hans fångar försökte fly, men han och hans kader av nattsoldater måste förstås inse att någonting var på gång.
Stooks lyfte upp klinkan på dörren och sköt upp den. Att den gick upp överraskade mig men gav mig samtidigt hopp. Lås finns, hade Purvey skrivit på lappen. Inte att dörren var låst. Jag hoppades att jag hade rätt i vad han hade menat.
”In”, sa jag. ”Allihop.”
De trängde sig in. Murf stöttade fortfarande Freed. Min syn hade blivit lite bättre nu, och jag såg att det stod en torpedformad lykta på en av trästolarna. Mentalt välsignade jag Pursey – Percival – på alla tänkbara sätt. Upptäckte de att han hade hjälpt oss skulle det gå illa för honom om vår flykt misslyckades. Och kanske om den inte gjorde det.
Iota backade ut. ”Det är jävligt mörkt där inne, Charlie. Jag…” Han fick syn på lyktan. ”Åh! Om vi bara hade något att tända den med.”
Jag satte ner min hink, stack handen i strumpan och drog fram en svavelsticka. Jutte stirrade på den och sedan häpet på mig. ”Du är verkligen prinsen.”
Jag räckte honom stickan. ”Kanske, men jag vet inte hur sådana här fungerar. Gör det du.”
Medan han tände lampan – glasbehållaren var fylld med antingen fotogen eller något liknande – hördes springande steg närma sig från planen.
”Oi, oi! Vad är det som pågår här inne?” Jag kände igen rösten, oberoende av insektssurret. ”Varför står den där dörren öppen?”
Iota gav mig en blick och höjde händerna: den tända lampan i den enda, ingenting i den andra. Ingen hink.
”In med dig”, sa jag. ”Dra igen dörren. Jag tror att den går att låsa inifrån.”
”Jag vill inte lämna dig…”
”STICK!”
Han stack.
Aaron dök upp i dörren. Hans blå aura pulserade så starkt att det var svårt att se på den. Och där stod jag, med en hink dinglande i ena handen. Han stannade till, för ett ögonblick så häpen över vad han såg att han inte rörde sig.
Du borde inte ha stannat, tänkte jag. Jag tog ett steg framåt och hivade vattnet i hinken mot honom.
Jag såg vattnet i luften, som i ultrarapid: en stor, oregelbunden kristall. Kraniet under Aarons hud fortsatte att flina, men i det som återstod av hans mänskliga ansikte såg jag chockad förvåning. Jag hade precis tid att tänka på hur den elaka Häxan från Väst tjöt Jag smälter! Jag smälter! Han släppte sitt fördömda slingerspö och höjde en arm som för att blockera det som var på väg. Jag kastade mig platt ner precis före den bländande explosion som sände Aaron in i vad jag uppriktigt hoppades var ett helvetiskt efterliv.
Ben flög över mig… men inte alla passerade harmlöst. Den här gången var det inte ett bistick i armen utan strimmor av smärta över huvudsvålen och vänstra axeln. Jag reste mig, vacklade till och vände mig mot dörren. Nu hörde jag andra närma sig. Jag önskade att jag hade haft mer vatten, och innerst i rummet fanns det ett tvättställ, men jag skulle inte hinna.
Jag lyfte klinkan och drog men väntade mig att dörren skulle vara låst. Det var den inte. Jag klev in, stängde den och tog lyktan i trähandtaget. Jag sänkte den och såg två reglar. De verkade bastanta. Jag hoppades innerligt att de var det. Samtidigt som jag sköt igen den andra av dem såg jag den inre klinkan lyftas och dörren började skaka i sin karm. Jag klev undan. Dörren var av trä, inte metall, men jag ville ändå inte ta risken att få en stöt.
”Öppna! Öppna i Elden Flyktdråparens namn!”
”Kyss mig i arslet i Elden Flyktdråparens namn”, sa någon bakom mig.
Jag vände mig om. I lyktans ynkliga sken såg jag alla tretton. Vi befann oss i en kvadratisk korridor fodrad med vita kakelplattor. Den fick mig att tänka på en tunnelbanetunnel. I huvudhöjd satt otända gasmunstycken som marscherade bortåt i dunklet. Mina medfångar – före detta medfångar, åtminstone för ögonblicket – såg alla på mig med stora ögon, och frånsett Ammit och Iota såg de alla rädda ut. De väntade, Gud hjälpe mig, på att prins Charlie skulle leda dem.
Det hamrade på dörren. Genom springorna vid sidorna och nederst lyste skarpt blått ljus.
Åtminstone för ögonblicket var det lätt att leda, eftersom det bara fanns ett håll att gå åt. Jag föste mig fram mellan dem med lampan höjd och kände mig absurt lik Frihetsgudinnan med hennes fackla. I samma ögonblick slogs jag av en replik ur en krigsfilm jag hade sett på TCM, och den for ur mig innan jag ens visste att jag skulle använda den. Jag förmodar att jag antingen var hysterisk eller inspirerad.
”Kom nu, era jävlar! Vill ni leva för alltid?”
Ammit skrattade och dunkade mig i ryggen så hårt att jag nästan tappade lyktan, vilket skulle ha lämnat oss i vad de gamla skräckromanerna gärna kallade för ”det levande mörkret”.
Jag började gå. De följde mig. Hamrandet på dörren blev svagare och försvann bakom oss. Kellins nattsoldater skulle få ett jävla jobb med att bryta upp den, för den öppnades utåt och dessutom eftersom de inuti sina auror i själva verket var rätt bräckliga… som vi nu visste.
Gud välsigne Percival, vars budskap inte alls varit en varning, som jag först hade trott. Det hade varit ett förslag: dörren går att låsa. Som i bakom dig.
”Vem vill leva för alltid?” röt Iota, och orden ekade tonlöst från kaklet.
”Jag vill”, pep Jaya… och ni tror det kanske inte, men vi skrattade.
Allihop.