Clauda och Woody sov. Det gjorde också de grå som hade följt dem hit. De hade haft en mödosam färd och mer arbete låg framför dem under dagen – eller dagarna – som skulle följa. Men jag hade å andra sidan aldrig känt mig mer vaken, och inte bara därför att mitt dygn hade vänts upp och ner. Jag hade tusen obesvarade frågor. Den hemskaste var vad Gogmagog kunde tänkas göra om han tog sig ur sin brunn. Jag hemsöktes av tanken att den skulle kunna komma till vår värld, precis som den överdimensionerade kackerlackan hade gjort.
Kackerlackan som satte i gång alltihop, tänkte jag och skrattade nästan.
Jag gick ut. Ljuden från de sovande – grymtningar, stön, då och då en fis – påminde mig om mina nätter i Djupmaleen. Jag satte mig mot skjulets vägg och tittade upp mot himlen, hoppades på en reva i molnen, bara tillräcklig för att jag skulle kunna se en eller ett par stjärnor, möjligen till och med Bella och Arabella, men jag såg bara tomhet. Som under dagen skulle vara grå. På andra sidan om Kungadömsvägen fortsatte Falada att beta utanför kyrkan. Några döende lägereldar lyste upp fler sovande där borta. Nu måste här finnas minst hundra människor. Ännu inte en armé, men på väg att bli en.
Skuggor rörde sig bredvid mig. Jag vände mig om och såg Jutte och Radar. Jutte satt på huk. Radis satt bredvid honom. Hennes nos rörde sig svagt när hon insöp nattens dofter.
”Kan du inte sova?” sa jag.
”Nah, nah. Klockan jag har i skallen går alldeles fel.”
Välkommen i klubben, tänkte jag.
”Hur ofta går månarna över himlen?”
Han tänkte efter. ”Minst tre gånger varje natt, ibland tio.”
Det föreföll mig orimligt, eftersom jag levde i en värld där universums klocka alltid gick i tid. Man kunde förutse månens uppgång och nedgång tio, femtio, hundra år i förväg. Det här var inte den världen. Det här var en värld där sjöjungfrur och en röd syrsa som kallades Snaben kunde projicera sånger och tankar i huvudena på dem som lyssnade.
”Jag önskar att jag kunde se dem. Se hur nära varandra de verkligen är.”
”Det kan du inte. Men du kanske kan se skenet av dem genom molnen när de passerar. Ju starkare skenet är, desto närmare är de. Fast varför besvära dig med det? Såvida du inte tror att prinsessan ljög om vad hon sett?”
Jag skakade på huvudet. Det hade varit omöjligt att missta sig på oron i Leahs ansikte.
”Är det sant att du kommer från en annan värld?” frågade Iota plötsligt. ”En magisk värld? Jag tror att det måste vara så, för jag har aldrig sett något vapen som det du bär på höften.” Han gjorde ett uppehåll. ”Och jag har aldrig sett någon som du heller. Jag tackar de höga gudarna att jag inte blev ställd mot dig i den första ronden av Oväldingen. Då skulle jag inte vara här.”
”Du skulle ha besegrat mig, Jutte.”
”Nah, nah. Nog är du en prins, alltid. Från början trodde jag det inte, men det är du. Det finns något i dig som är hårt som gammal målarfärg.”
Och mörkt, tänkte jag. Min egen mörka brunn, som jag skulle göra klokt i att akta mig för.
”Kommer du att kunna hitta honom?” frågade han och strök Radar över huvudet med en stor och ärrad hand. ”Resten kan vi ta hand om, det tvivlar jag inte på – när nattsoldaterna är försvagade av dagen och inte kan skydda dem kommer Eldens lilla hop av rövslickare att fly som de harar de är, och vi kommer att slakta dem som harar – men Flyktdråparen! Kan du hitta honom om han begett sig djupt ner? Har du, jag vet inte… något…”
Spindelsinne var ordet jag tänkte, men inte det som kom ur munnen på mig. ”Något prinssinne?”
Det skrattade han åt, men sa ja, han förmodade att det var vad han hade menat.
”Det har jag inte.”
”Vad tror du om Pursey? Han som hjälpte oss? Skulle han kunna hitta vägen till den Mörka brunnen?”
Jag funderade på tanken och skakade sedan på huvudet. Jag hoppades innerligt att Pursey fortfarande levde, men visste att chansen var liten. Kellin skulle veta att vi inte hade flytt på egen hand. Kanske skulle han tillskriva mig det dödande tricket med vattenhinkarna, men att känna till dörren som var dold bakom skåpet? Det var något jag måste ha fått veta av någon i slottet. Och även om Pursey hittills hade undkommit döden och tortyrkammarens sporre att tala, var sannolikheten för att han visste vägen till den Mörka brunnen liten.
Vi satt i djup skugga dit inte ens det fladdrande ljuset från de sista slocknande lägereldarna kunde nå, så jag tog fram en ny svavelsticka ur strumpan och skrapade den mot byggnadens vägg. Jag strök håret bakåt och höll stickan framför ansiktet. ”Vad ser du? Är de fortfarande nötbruna?”
Iota lutade sig fram. ”Nah. Blå. Klart blå, min prins.”
Jag blev inte förvånad. ”Säg Charlie”, sa jag och ruskade ut stickan. ”Vad beträffar världen jag kommit från… jag tror att alla världar är magiska. Vi vänjer oss bara vid det.”
”Och nu?”
”För min del? Jag tänker vänta. Du kan vänta med mig eller gå tillbaka in och försöka sova.”
”Jag stannar.”
”Det gör vi också”, sa någon. Jag vände mig om och såg de båda kvinnorna, Eris och Jaya. Det var Eris som hade talat. ”Vad väntar vi på, min prins?”
”Säg Charlie”, sa Jutte. ”Han tycker bättre om det. Blygsam, alltså. Som en prins i en saga.”
”Vi får se vad jag väntar på. Eller inte. Var tysta nu.”
Vi var tysta. Syrsor – inte röda, förmodade jag – spelade i ogräset och i ruinerna av den ödelagda förstad som bredde ut sig utanför stadsmuren. Vi andades fri luft. Det kändes skönt. Tid gick. Falada betade och stod sedan bara med hängande huvud. Jag förmodade att hon dåsade. Radar sov. Efter ett tag pekade Jaya på himlen. Bakom de tunga molnen passerade två klara ljus i hög hastighet. Ljusen rörde inte varandra – kysstes inte – men till och med genom molntäcket kunde vi se att de var mycket, mycket nära varandra. De passerade bakom slottets tre spiror och försvann. Cirkeln av gaslågor som hade ringat in idrottsplatsen hade slocknat. Staden låg mörk, men innanför murarna skulle de återstående nattsoldaterna patrullera.
Det gick en timme, sedan två. Min inre klocka gick lika fel som Iotas, men den måste närma sig gryningen när det jag hade väntat mig – det som den mörka delen av min natur hade hoppats på – inträffade. Prinsessan Leah steg ut ur kyrkan. Med de byxorna och stövlarna och det korta svärdet kunde det inte vara någon annan. Jutte satt sig rakt upp och öppnade munnen. Jag lade handen mot hans bröst och höjde ett finger till läpparna. Vi såg henne lösgöra Falada och leda henne mot stadsporten, hela tiden borta från vägens kullerstenar där klappret av hennes hovar skulle kunna väcka någon som sov lätt. När hon satt upp på sin häst var prinsessan inte mycket mer än en mörkare gestalt i mörkret.
Jag reste mig. ”Ingen behöver följa med mig”, sa jag, ”men efter allt vi har gått igenom tänker jag inte hindra er om ni beslutar att komma med.”
”Jag står vid din sida”, sa Jutte.
”Jag kommer”, sa Eris.
Jaya nickade bara.
”Inte du, Radar”, sa jag. ”Stanna hos Claudia.”
Hennes öron slokade. Hennes svans slutade vifta. Det var omöjligt att missta sig på förhoppningen och vädjan i hennes ögon.
”Nej”, sa jag, ”Ett besök i Lily får räcka för dig.”
”Hon rider ifrån oss, Charlie”, sa Jutte. ”Och stadsporten är nära. Ska vi hinna i kapp henne…”
”Gå, men gå långsamt. Vi har gott om tid. Hon kommer inte att försöka ge sig in förrän det är ljust. Hon vill med egna ögon se att Flyktdråparen inte är hennes bror, och jag föreställer mig att hon skulle vilja rädda Elden om han fortfarande lever, men hon är inte dum. Vi hinner i kapp henne innan hon går in och jag ska försöka övertyga henne om att förena sig med oss.”
”Hur tänker du göra det?” frågade Eris.
”Med alla medel som krävs.” Ingen svarade något på det. ”Elden är kanske redan vid den Mörka brunnen i väntan på att månarna ska kyssas. Vi måste ta oss dit och hejda honom innan det händer.”
”Med alla medel som krävs”, sa Eris lågt.
”Men vad händer om Leah inte kan vägen?” frågade Iota.
”Då”, sa jag, ”är det slut med oss.”
”Min prins”, sa Jaya. ”Charlie, menar jag.” Hon vände sig om och pekade.
Radar tassade fram bakom oss. Hon såg mig titta och började springa för att hinna i kapp. Jag satte mig på knä och tog hennes huvud mellan händerna. ”Olydiga vofsing! Kan du gå tillbaka?”
Hon tittade bara på mig.
Jag suckade och reste mig upp. ”Okej då. Följ med.”
Hon gick strax bakom mig och det var så vi fyra – fem, om man räknar med Radar – närmade oss den hemsökta staden.