Det som hände därnäst minns jag med hjärtslitande klarhet. Jag såg alltihop från platsen där jag stod, kanske ett dussin trappsteg ovanför den övergivna palankinen, och jag ser det fortfarande i mina drömmar.
Radar skällde men jag kunde nätt och jämnt höra henne över det ständiga, outhärdliga surret ur den Mörka brunnen. Leah höjde sin dolk och körde den utan någon tvekan djupt in i matsåret invid det som varit hennes mun. Sedan skar hon med båda händer dolken rakt genom ärret, från höger till vänster.
”ELDEN!” skrek hon. Blodet flög i ett tunt dis från hennes pånyttöppnade mun. Hennes röst var hes – efter hennes buktalarbedrifter, förmodade jag – men det första ord hon uttalade utan att tvingas projicera det från djupt nere i strupen var tillräckligt högt för att hennes olycklige bror skulle höra det, till och med över surret. Han vände sig om. Han såg henne, verkligen såg henne, för första gången.
”ELDEN, SLUTA MEDAN DET ÄNNU FINNS TID!”
Han tvekade och skogen av tentakler – de var fler nu, många fler – svajade. Var det kärlek jag såg i de där utmattade ögonen? Ånger? Sorg, kanske skam över att ha förbannat den enda som älskat honom tillsammans med alla dem som inte gjort det? Eller bara behovet att bevara det som höll på att glida honom ur händerna efter en härskartid som varit alltför kort. (Men tycks det inte så för oss alla, när slutet kommer?)
Jag visste inte. Jag sprang nedför de sista trappstegen, förbi palankinen. Jag hade ingen färdig plan, bara behovet att få henne härifrån innan tingesten där nere kunde träda fram. Jag tänkte på den jättelika kackerlackan som hade flytt upp i mr Bowditchs skjul, och på att mr Bowditch hade skjutit den, och det påminde mig – äntligen – om att jag fortfarande hade hans revolver.
Leah gick in i det där slingrande överflödet av tentakler, synbarligen omedveten om faran de utgjorde. En av dem smekte hennes kind. Elden såg fortfarande på henne, och grät han?
”Gå härifrån”, kraxade han. ”Gå medan du kan. Jag kan inte…”
En av tentaklerna lindade sig runt hennes blodstrimmiga hals. Vad han inte förmådde göra var uppenbart: hejda den del av honom som blivit besatt av tingesten under brunnen. Alla de där böckerna han hade läst i slottsbiblioteket – hade ingen av dem återgivit den mest grundläggande sagan i alla kulturer, den som säger att när man ingår ett avtal med djävulen har man också förskrivit sig åt djävulen?
Jag grep tag i tentakeln – en som kunde ha varit en del av en arm när Elden ursprungligen ingick sin pakt – och ryckte loss den från hennes hals. Den var seg och täckt av något slags slem. När den väl inte längre hotade att kväva Leah lät jag den slingra ur mitt grepp. En annan lindade sig runt min vrist, ännu en runt mitt lår. De började dra mig mot Elden. Och brunnen som höll på att öppnas.
Jag höjde mr Bowditchs revolver för att skjuta honom. Innan jag hunnit göra det lindade sig en tentakel runt pipan, ryckte den från mig och slängde i väg den. Den snurrade bort över det skrovliga stengolvet i riktning mot den övergivna palankinen. Nu stod Radar mellan Elden och brunnen, med raggen rest, och skällde så häftigt att skummet flög ur hennes käftar. Hon kastade sig fram för att bita honom. En tentakel – en som hade varit en del av Eldens vänstra ben – snärtade ut som en piska och slungade henne handlöst bort. Jag släpades framåt. Kanske hade monstret gråtit över sin syster, men det flinade också förväntansfullt inför någon fruktansvärd triumf, verklig eller inbillad. Ur det där flinet ringlade två ytterligare små tentakler fram för att smaka på luften. Lyftkranen drog fortfarande luckan uppåt, men någonting annat – någonting under den – föste också på den och lyckades vidga öppningen.
En annan värld där nere, tänkte jag. En svart värld som jag aldrig vill få se.
”Ni var med på det allihop!” tjöt den slappa, grönansiktade varelsen till Leah. ”Ni var med på det allihop, annars skulle du ha följt med mig! Du skulle ha varit min drottning!”
Fler av Flyktdråparens tentakler grep tag om henne – benen, midjan, en ny runt hennes hals – och släpade henne framåt. Någonting kom upp ur brunnen, en oljig svart substans prickad av långa vita törnen. Den slog emot golvet med ett fuktigt smackande. Det var en vinge.
”Jag ÄR drottningen!” ropade Leah. ”Du är inte min bror! Han var god! Du är en mördare och en pretendent! Du är en bedragare!”
Hon stötte dolken, som fortfarande droppade av hennes blod, i ögat på sin bror. Tentaklerna föll bort från henne. Han vacklade bakåt. Vingen höjde sig, flaxade till och sände en vämjelig pust mot mitt ansikte. Den lindade sig runt Elden. Törnen spetsade honom. Han släpades fram till kanten av brunnen. Han gav till ett sista gällt skrik innan tingesten stötte sina krökta törnen i bröstet på honom och släpade ner honom.
Men att få sin marionett tillfredsställde den inte. En bubbla av främmande kött steg ur brunnen. Enorma gyllene ögon stirrade på oss ur något som i övrigt inte alls var något ansikte. Det kom ett skrapande, malande ljud och en andra törnetäckt vinge höjde sig. Den slog prövande i luften och en ny fläkt av ruttnande luft träffade mig.
”Vik hädan!” ropade Leah. Blod stänkte ur hennes ojämna befriade mun. Droppar träffade den framträngande varelsen och fräste. ”Jag, Empis drottning, befaller dig!”
Den fortsatte att välla fram. Nu flaxade den med båda sina törntäckta vingar. Strängar av någon stinkande vätska sköt ut från den. Ljuset från de krossade månarna hade fortsatt att blekna och jag kunde nätt och jämnt urskilja den hoptryckta, förvridna tingest som höjde sig upp med sidor som buktade in och ut som en bälg. Eldens huvud försvann in i dess främmande kött. Hans döda ansikte, stämplat med ett sista uttryck av fasa, blickade ut på oss som ansiktet hos en man som sjunker i kvicksand.
Nu lät Radars skall mera som skrik.
Jag tror att den kan ha varit något slags drake, men inte av det slag man kan hitta i någon bok med sagor. Den kom från någonstans bortom min värld. Eller Leahs. Den Mörka brunnen öppnade sig in i något annat universum, bortom all mänsklig fattningsförmåga. Och Leahs befallning förmådde inte hejda den.
Den kom ut.
Den kom ut.
Månarna hade kysst varandra och snart skulle den vara fri.