Leah befallde den inte igen. Hon måste ha kommit fram till att det var meningslöst. Hon sträckte bara på nacken för att betrakta varelsen medan den växte upp ur brunnen. Nu återstod bara Radar som skällde och skällde men på något sätt – mirakulöst, hjältemodigt – höll stånd.
Jag insåg att jag skulle dö, och att det skulle vara en nåd. Förutsatt, förstås, att livet inte fortsatte i något fruktansvärt helvetiskt surrande (AAAAAAAA) sedan väl jag – och Leah, och Radar – hade sugits in i varelsens främmande väsen.
Jag hade läst att i sådana ögonblick viner hela livet förbi framför ens ögon. Det som blixtrade förbi för mig, som illustrationer i en bok vars sidor man låter fladdra förbi, var alla sagor jag hade stött på i Empis, från skokvinnan och gåsflickan till de tre små landsflyktigas hus till de elaka systrar som aldrig skulle ha tagit med sin vackra lillasyster (eller vanställde lillebror) på balen.
Det växte, växte. Törntäckta vingar slog. Eldens ansikte hade försvunnit in i dess okända innanmäte.
Sedan tänkte jag på en annan saga.
Det var en gång en elak liten man som hette Christopher Polley och som kommit för att stjäla mr Bowditchs guld.
Det var en gång en elak liten man som hette Peterkin och som torterat Snaben med en dolk.
Det var en gång då min mor blev påkörd av en rörmokarbil på Sycamore Street-bron och dog när den drev in henne i en av stolparna på bron. Det mesta av henne stannade kvar på bron, men hennes huvud och axlar hade fallit ner i Little Rumple-floden.
Alltid Rumpelstiltskin. Ända från den första början. Den Ursprungliga sagan, skulle man kunna säga. Och hur lyckades drottningens dotter göra sig av med den där besvärliga alfen?
”JAG KÄNNER DITT NAMN!” ropade jag. Rösten var inte min egen, lika lite som många av tankarna och insikterna i den här berättelsen tillhörde den sjuttonårige pojke som först kom till Empis. Det var en prins röst. Inte av denna värld och inte av min. Jag hade börjat med att kalla Empis det andra, men det var jag som var den andre. Fortfarande Charlie Reade, visst, men jag var samtidigt någon annan, och tanken att jag hade sänts hit – att min klocka hade dragits upp och ställts in för åratal sedan, när min mor gick över den där bron och tuggade på en kycklingvinge – för just det här ögonblicket var omöjlig att betvivla. Senare, när den person jag varit i den där underjordiska världen började ebba bort, skulle jag betvivla det, men just då? Nej.
”JAG KÄNNER DITT NAMN, GOGMAGOG, OCH JAG BEFALLER DIG ATT ÅTERVÄNDA TILL DIN HÅLA!”
Det skrek. Stengolvet skakade och sprickor löpte genom det. Långt över oss stötte gravar ännu en gång upp sina döda och en väldig rämna sicksackade sig fram över Monarkernas fält. De enorma vingarna slog och från dem regnade stinkande droppar som brände som syra. Men vet ni vad? Jag gillade det där skriket, för jag var en mörk prins och det var ett skrik av smärta.
”GOGMAGOG, GOGMAGOG, DITT NAMN ÄR GOGMAGOG!”
Det skrek varje gång jag uttalade dess namn. Och skriken var i världen och samtidigt djupt i mitt huvud, liksom nynnandet hade varit, och hotade att spränga mitt kranium. Vingarna slog frenetiskt. Enorma ögon blängde på mig.
”ÅTERVÄND TILL DIN HÅLA, GOGMAGOG! KANSKE ÅTERVÄNDER DU, GOGMAGOG, OM TIO ÅR ELLER OM TUSEN, GOGMAGOG, MEN INTE DENNA DAG, GOGMAGOG!” Jag bredde ut armarna. ”TAR DU MIG IN I DIG, GOGMAGOG, SKA JAG SPRÄCKA DITT INRE MED DITT NAMN INNAN JAG DÖR!”
Det började dra sig bakåt och vek ihop vingarna över de där ohyggliga ögonen. Ljudet när det fortsatte nedåt var ett fuktigt shlooooop som fick mig att vilja kräkas. Jag undrade hur i helvete vi skulle bära oss åt för att få den jättelika lyftkranen att sänka locket, men det klarade Leah. Hennes röst var hes och brusten – men kunde jag inte se läppar träda fram ur hennes muns förstörda ruin? Säker är jag inte, men efter att ha tvångsmatats med så många fantasier svalde jag det utan protester.
”Stäng dig i namn av Leah av Galliens ätt.”
Långsamt – alldeles för långsamt för min smak – började kranen sänka luckan. Så släppte kabelspänningen och till sist svängde kroken fri. Jag släppte ut andan.
Leah kastade sig i min famn, kramade om mig för allt hon var värd. Blodet från hennes nyöppnade mun hettade på min hals. Någonting dunsade in i mig bakifrån. Det var Radar med baktassarna på golvet, framtassarna mot min bak och svansen viftande som på en vettvilling.
”Hur kunde du veta?” frågade Leah med sin brustna röst.
”En saga som min mor berättade för mig”, sa jag. Vilket på sätt och vis var sant. Hon hade berättat den nu genom att dö då. ”Vi måste gå, Leah, annars blir vi tvungna att hitta ut i mörkret. Och du måste sluta prata. Jag ser hur ont det gör.”
”Ja, men det onda är underbart.”
Leah pekade på palankinen. ”De måste ha haft med sig åtminstone en lykta. Har du fortfarande kvar svavelstickor?”
Förbluffande nog hade jag det. Vi gick hand i hand med Radar mellan oss till den övergivna palankinen. Leah böjde sig ner längs vägen, men jag märkte det knappt. Jag koncentrerade mig på att hitta något som skulle lysa upp vägen för oss innan skenet från de sönderslitna månarna bleknat bort helt.
Jag drog undan en av palankinens gardiner och där, hopkurad längst in i den, fanns den enda medlem i Eldens grupp som jag hade glömt. Flyktdråparen, hade Percival sagt. Fyra andra. Och subban. Som han också hade kallat häxan.
Petras hårtestar hade lossnat från de korsande pärlsträngar som hade bundit ihop det. Hennes vita smink hade spruckit och runnit. Hon stirrade på mig i skräck och vämjelse. ”Du har förstört allt, din vidriga snorunge!”
Snorunge fick mig att le. ”Nah, nah, gullet. Påkar och sten må knäcka mina ben, men ord kan mig inte skada.”
På en liten mässingskrok längst fram i palankinen hängde precis det jag hoppats på – en av de där torpedformade lyktorna.
”Jag var hans konsort, hör du det? Hans utvalda! Jag lät honom röra vid mig med de där vidriga ormarna som hade varit hans armar! Jag slickade hans dregel! Han hade inte långt kvar, det kunde vilken idiot som helst se, och sedan skulle jag ha härskat!”
Enligt min ödmjuka åsikt var det inte ens värt något svar.
”Jag skulle ha varit Empis drottning!”
Jag sträckte mig efter lyktan. Hennes läppar drogs bakåt från tänder som vässats till spetsar, precis som Hanas. Kanske hade det blivit mode vid Flyktdråparens helvetiska hov. Hon slungade sig fram och begravde sina huggtänder i min arm. Smärtan var omedelbar och olidlig. Blod sipprade fram mellan hennes hopklämda läppar. Hennes ögon buktade ut i hålorna. Jag försökte slita mig loss. Köttet i armen slets sönder men hon vägrade lossa tänderna.
”Petra”, sa Leah. Hennes röst hade sjunkit till ett hest morrande. ”Här får du, din stinkande kärring.”
Dånet från mr Bowditchs revolver, som Leah böjt sig ner och plockat upp, var öronbedövande. Ett hål dök upp i skorpan av vit makeup strax över Petras högra öga. Hennes huvud for bakåt och innan hon drämde ner på golvet i palankinen såg jag något jag helst skulle ha sluppit: en nästan decimeterstor klump av min underarm hängde i de där filade tänderna.
Leah tvekade inte. Hon slet ner en av palankinens hängande sidogardiner, rev av en lång remsa och band den runt såret. Nu var det nästan fullständigt mörkt. Jag stack in min oskadade arm i dunklet för att hämta lyktan (tanken att Petra skulle få liv igen och ge sig på den också var löjlig men stark). Jag tappade den nästan. Prins eller inte skakade jag av chock. Armen kändes som om Petra inte bara hade bitit i den utan hällt bensin i såret och tänt eld på det.
”Tänd den du”, sa jag. ”Svavelstickorna ligger i hölstret.”
Jag kände henne fumla vid min höft, hörde henne skrapa en av stickorna mot sidan av palankinen. Jag vek undan lyktans lilla glasskorsten. Hon vred på ett litet hjul på sidan för att öka längden på veken och tände den. Sedan tog hon lyktan ifrån mig, och det var bra. Jag skulle ha tappat den.
Jag rörde mig mot spiraltrappan (och tänkte att jag skulle vara nöjd om jag aldrig mer behövde se någon), men hon höll tillbaka mig och drog ner mig. När hon viskade kände jag hennes sönderrivna mun röra sig mot örat.
”Hon var min mormors syster.”
Hon var alldeles för ung för att vara något som hade med din mormor att göra, tänkte jag. Sedan kom jag ihåg mr Bowditch, som givit sig av på resa och kommit tillbaka som sin egen son.
”Låt oss ta oss ut härifrån och aldrig komma tillbaka”, sa jag.