Mycket långsamt tog vi oss upp ur avgrunden. Ungefär vart femtionde steg var jag tvungen att stanna och vila. Armen bultade i takt med hjärtslagen och jag kunde känna det improviserade bandage Leah hade satt på mig dränkas in med blod. Hela tiden såg jag för mig Petra när hon föll död ner med en tugga av min arm i munnen.
När vi kom till slutet av trappan var jag tvungen att sätta mig ner. Nu bultade det inte bara i armen utan också i huvudet. Jag mindes att jag läst någonstans att när det handlar om att sätta i gång en farlig eller kanske till och med dödande infektion är det enda som är värre än att bli biten av ett rabiessmittat djur att bli det av en förmodat frisk människa… och hur skulle jag kunna veta hur frisk Petra hade varit efter åratals samvaro (tanken vägrade att ens reflektera över samlag) med Elden? Jag fick för mig att jag kände hennes gift strömma upp genom armen till axeln och därifrån till mitt hjärta. Att intala mig att det var rent skitsnack hjälpte inte mycket.
Leah lät mig sitta en kort stund medan Radar oroligt gned nosen mot sidan av mitt ansikte och pekade sedan på bränsletanken i lyktan. Den var nästan tom och glöden från väggarna hade försvunnit när Elden dog och Gogmagog tog till reträtt. Det var uppenbart vad hon menade – ville vi inte bli tvungna att snava oss ut i mörker måste vi fortsätta.
Vi hade kommit ungefär halvvägs uppför den branta slänt som ledde till det väldiga rummet med ringen av tolv tunnlar när lampan fladdrade och slocknade. Leah suckade och tog tag i min oskadda hand. Vi gick långsamt vidare. Mörkret var obehagligt, men sedan nynnandet och de viskande rösterna tystnat var det inte så illa. Det var däremot smärtan i armen. Bettet hade inte levrat igen; jag kände varmt blod i handflatan och mellan fingrarna. Radar nosade på det och gnällde. Jag tänkte på Iota som dött av en rispa från en förgiftad kniv. Precis som minnet av när mitt kött hängde från Petras spetsiga tänder var det inget jag ville tänka på, men jag var oförmögen att sluta göra det.
Leah stannade och pekade. Jag insåg att jag kunde se henne peka därför att det plötsligt fanns ljus i gången igen. Inte det sjukliga gröna ljuset från de där sällsamma väggarna till hälften av sten, till hälften av glas, utan ett varmt gult ljus som blev starkare och svagare. Samtidigt som det klarnade sprang Radar mot det och skällde skallen av sig.
”Nej!” ropade jag. Det gjorde huvudvärken värre. ”Stanna, gumman!”
Hon tog ingen notis om mig, och skällandet var inte de ursinniga, skräckslagna skall hon givit ifrån sig i det mörka universum vi lämnat bakom oss (fast inte tillräckligt långt borta, det skulle aldrig vara tillräckligt långt borta). De här skallen var upphetsade. Och någonting närmade sig ur det tilltagande ljuset. Hoppade ut ur det.
Radar lade sig platt medan hon viftade på både svansen och rumpan, och Snaben hoppade upp på hennes rygg. Efter den följde en svärm av eldflugor.
”De små tingens härskare”, sa jag. ”Det var som fan.”
Eldflugorna – de måste ha varit minst tusen – bildade ett glödande moln över min hund och den stora röda syrsan hon hade på ryggen, och tillsammans var de undersköna i det svaga och skiftande ljuset. Radar reste sig, och jag tror att hon gjorde det på någon befallning från sin ryttare, som inte var avsedd för mänskliga öron. Hon började gå uppför det sluttande golvet. Eldflugorna gav sig också av tillbaka åt samma håll, kretsade över dem.
Leah kramade min hand. Vi följde efter eldflugorna.