De levande kom också på besök. Cammit och Quilly, sedan Stooks som svassade in som om han ägde stället. Hans uppskurna kind hade sytts ihop med ett dussin svarta stygn som fick mig att tänka på en Frankensteinfilm som jag och pappa hade sett på TCM.
”Kommerå bli ett satans stort ärr”, sa han och gned på stygnen. ”Jag kommerå aldrig att bli någon gullunge igen.”
”Du har aldrig varit någon gullunge, Stooks.”
Claudia kom ofta, och sedan en dag – ungefär samtidigt som jag tänkte att ja, förmodligen skulle jag överleva – följde doktor Freed med henne. En av sköterskorna rullade in honom i en rullstol som måste ha tillhört en eller annan kung, för hjulekrarna såg ut att vara av rent guld. Min gamla nemesis Christopher Polley skulle ha skitit på sig av avundsjuka.
Freeds förstörda och infekterade ben hade amputerats, och det var tydligt att han hade mycket ont, men han såg ut som om han skulle överleva. Jag blev förtjust över att få se honom. Claudia skrapade försiktigt bort mitt grötomslag och tvättade såret. Sedan böjde de sig över det, så tätt att de nästan slog huvudena mot varandra.
”På väg att läka”, konstaterade Freed. ”Håller du inte med?”
”JO!” skrek Claudia. Hon kunde höra igen – åtminstone lite – men jag misstänkte att hon kanske skulle fortsätta att prata i det där tonlösa skrällandet så länge hon levde. ”NORMAL FÄRG! LUKTAR INTE ANNAT ÄN FRÅN ÄNKEMOSSAN I GRÖTOMSLAGET!”
”Infektionen finns kanske fortfarande kvar”, sa jag. ”Den har kanske trängt djupt in.”
Claudia och Freed utbytte en häpen blick. Doktorn hade för ont för att kunna skratta, så Claudia gjorde det åt honom. ”VAR HAR DU FÅTT EN SÅ KORKAD IDÉ FRÅN?”
”Så det stämmer inte?”
”Sjukdomar kan gömma sig, prins Charlie”, sa doktor Freed, ”men infektioner är skrytsamma. De stinker och pulserar.” Han vände sig till Claudia. ”Hur mycket av köttet runt såret måste ni ta?”
”UPP TILL ARMBÅGEN OCH NÄSTAN NER TILL HANDLEDEN! DET VAR ETT VIDRIGT JÄVLA SÅR HON GAV HONOM, OCH DET KOMMER ATT LÄMNA EFTER SIG EN HÅLA DÄR MUSKELN ALDRIG KOMMER TILLBAKA. DU LÄR ALDRIG MER ÄGNA DIG ÅT NÅGRA IDROTTER, SHARLIE.”
”Men du kommer att kunna peta näsan med bägge händer”, sa Freed, och det fick mig att skratta. Det kändes bra att skratta. Jag hade haft gott om mardrömmar sedan jag kom tillbaka från den Mörka brunnen, men det hade varit ont om skratt.
”Du bör ligga ner och låta någon ge dig lite av det där de har mot smärta”, sa jag till doktorn. ”Små blad som man tuggar i sig. Du ser sämre ut än jag.”
”Jag håller på att läka”, sa han. ”Och Charlie… vi är skyldiga dig våra liv.”
Det låg sanning i det, men inte hela sanningen. De var till exempel också skyldiga Snaben. Den hade försvunnit dit snabar försvinner, fast förr eller senare skulle den kanske dyka upp (som den hade för vana att göra). Percival var däremot en helt annan sak. Han kom inte och hälsade på mig på eget bevåg, så jag bad att man skulle hämta honom. Han steg blygt in i rummet med de böljande gardinerna, klädd i vita kockkläder och med en keps som han mosade mot bröstet. Jag antog att den var en empisk kockmössa.
Hans bugning var djup, hans handhälsning darrande. Han vågade knappt titta på mig förrän jag erbjöd honom att sätta sig och dricka ett glas kallt te. Jag tackade honom för allt han hade gjort och sa honom hur glad jag blev över att se honom. Det lossade hans tunga, först en smula och sedan en hel del. Han gav mig nyheter om Lilimar som ingen annan besvärat sig med att förmedla. Kanske berodde det på att han såg det som skedde ur en arbetares synvinkel.
Gatorna höll på att städas upp, både sopor och spillror forslades bort. Hundratals människor som hade kommit till staden för att hjälpa till att störta Eldens ruttna regim hade återvänt till sina byar och bondgårdar, men hundratals andra hade ersatt dem, kommit för att göra sin plikt i drottning Leahs tjänst innan de återvände till sina hem på platser som Kusthamn och Deesk. För mig lät det som beredskapsarbetena som president Roosevelt införde och som jag läst om i skolan. Fönster tvättades, trädgårdar blev omplanterade och någon som var kunnig i rörmokeriets mysterier hade fått i gång fontänerna, en efter en. De döda, som inte längre var rastlösa, hade begravts på nytt. Några av butikerna hade öppnats igen. Fler skulle följa. Percivals röst var fortfarande grötig och ibland svår att förstå, men det ska jag bespara er.
”Glaset i de tre spirorna förändras för var dag som går, prins Charlie! Från det där fula mörkgröna till det blå som de var förr i tiden! Klokt folk, de som minns hur saker fungerade förr i tiden, håller på att sätta upp trådbussledningarna igen. Det dröjer länge innan vagnarna går igen, och till och med när det var som bäst gick de fördömda tingestarna jämt sönder, men det ska bli fint att ha dem.”
”Jag förstår inte hur de kan gå”, sa jag. ”Här finns ju ingen elektricitet mer än den där lilla generatorn på en av de lägsta nivåerna i slottet, den som jag antar att min vän mr Bowditch tog hit.” Percival såg oförstående ut. Han förstod inte elektricitet, som jag gissar att han måste ha hört på engelska snarare än på empiska.
”Kraft”, sa jag. ”Varifrån får trådbussarna sin kraft?”
”Åh!” Hans ansikte var gropigt men höll på att bli bättre, och han lyste upp. ”Jo, stationerna ger dem förstås kraften. Den…”
Och nu kom ett ord som jag inte förstod. Han såg det och viftade med en hand.
”Stationerna längs floden, prins Charlie. Vid strömmarna, om de är starka. Och från havet, det finns en jättestor station i Kusthamn.”
Jag antar att han talade om något slags hydroelektrisk energi. I så fall fick jag aldrig veta hur den lagrades. Det fanns mycket i Empis som förblev mysterier för mig. Fast jämfört med frågan hur det alls kunde existera – och var – blev den om energilagring futtig. Nästan meningslös.