Innan jag lämnade Lilimar fick jag ytterligare två besökare. Claudia kom och ledde Woody vid ärmen på en svart alpackarock. Ärren över Woodys ögon hade gått upp och dragits isär, men det jag kunde se i springorna var enbart vitt.
”VI KOM FÖR ATT ÖNSKA DIG VÄL OCH FÖR ATT TACKA DIG!” mullrade Claudia. Hon stod nära Woodys vänstra öra och han drog sig undan med en liten grimas. ”VI KAN ALDRIG TACKA DIG NOG, SHARLIE. VI KOMMER ATT RESA EN STATY ÖVER DIG, NÄRA ELSAS DAMM. JAG HAR SETT SKISSERNA, OCH DE ÄR VERKLIGEN…”
”Elsa är död med ett spjut i magen.” Jag insåg inte att jag var arg på dem förrän jag hörde min röst. ”Många människor är döda. Tusentals, kanske tiotusentals, vad vet jag? Medan ni båda satt utan att lyfta ett finger. Leah förstår jag. Hon var förblindad av kärlek. Hon kunde inte förmå sig att tro att det var hennes bror som gjorde all den här… den här skiten. Men ni två trodde, ni visste, och ändå gjorde ni ingenting.”
De sa ingenting. Claudia vägrade se på mig och Woody kunde inte.
”Ni var kungliga, de enda som fanns kvar utöver Leah. Åtminstone de enda som spelade någon roll. De skulle ha följt er.”
”Nej”, sa Woody. ”Du har fel, Charlie. Leah var den enda som kunde samla dem. Din ankomst fick henne att göra det en drottning måste göra. Leda.”
”Sökte ni aldrig upp henne? Sa åt henne var hennes plikt låg, hur mycket det än skulle plåga henne att fullgöra den? Ni var äldre och borde ha varit klokare, men ni rådde henne aldrig!”
En ny tystnad. De var hela människor och följaktligen inte förbannade med det grå, men de hade lidit under sina egna hemsökelser. Jag kunde förstå att det hade försvagat dem och gjort dem räddhågsna. Men jag var ändå arg.
”Hon behövde er!”
Claudia sträckte sig fram och tog mina händer. Jag drog nästan undan dem, men gjorde det ändå inte. Med en röst så låg att hon förmodligen inte kunde höra sig själv sa hon: ”Nej, Sharlie, det var dig hon behövde. Du var den utlovade prinsen, och nu har löftet uppfyllts. Det du säger är sant – vi var svaga, vi förlorade vårt mod. Men var snäll och lämna oss inte i vrede. Snälla.”
Visste jag innan dess att en människa kan välja att inte vara arg? Det tror jag inte att jag gjorde. Vad jag visste var att inte heller jag ville ge mig av på det sättet.
”Nåväl.” Jag talade tillräckligt högt för att hon skulle höra mig. ”Men bara för att jag hade bort din trehjuling.”
Hon lutade sig tillbaka med ett leende. Radar hade lagt nosen på Woodys sko. Han böjde sig fram och klappade henne. ”Vi kan aldrig återgälda dig ditt mod, Charlie, men finns det något vi äger som du vill ha är det ditt.”
Jag hade ju redan dörrklappen, som kändes som om den vägde runt två kilo, och om priset för guld nu var ungefär detsamma som det varit när jag gav mig i väg från Sentry var den värd ungefär åttiofemtusen dollar. Lade man den till kulorna i hinken hade jag nog vad jag kunde behöva. Jag skulle kunna göra grannarna gröna av avund, som man säger. Fast det fanns en sak jag kunde behöva.
”Vad sägs om en slägga?”
Det var inte det ordet jag sa, men de förstod.