Radar skuttade över bakgården, hejdade sig då och då för att begrava nosen och kasta upp snö i luften. Hon uppförde sig som en valp och fick mig att skratta. Jag var överhettad efter klättringen uppför spiraltrappan och jobbet med släggan, så när jag kom till den bakre verandan huttrade jag. Det kan inte ha varit varmare än runt minus fyra. Lägg till den starka blåsten, så var den verkliga temperaturen förmodligen minus sju eller åtta.
Jag tog fram extranyckeln från dess plats under mattan (som mr Bowditch hade kallat för ovälkomstmattan) och släppte in mig. Huset luktade unket och var kyligt, men någon – nästan säkert pappa – hade vridit upp värmen lite för att rören inte skulle frysa. Jag kom ihåg att jag hade sett en gammal dunjacka i den främre garderoben, och den hängde kvar. Där fanns också ett par galoscher och ett par röda yllestrumpor som var instoppade i dem. Galoscherna var lite för trånga för mig, men jag skulle inte ha dem på mig länge. Bara medan jag gick nedför backen. Revolverbältet och revolvern lade jag på hyllan i garderoben. Senare skulle jag lägga tillbaka dem i kassaskåpet… förutsatt förstås att kassaskåpet och dess hemliga skatt fortfarande var kvar.
Vi gick ut på baksidan, runt huset och genom grinden jag varit tvungen att klättra över den där första gången, när jag hört Radars ylande och mr Bowditchs svaga rop på hjälp. Det kändes som minst ett århundrade sedan. Jag började svänga mot Sycamore Street-kullen, men någonting fångade min uppmärksamhet. Faktum är att jag fångade min uppmärksamhet. För det var mitt ansikte som satt på telefonstolpen i hörnet av Sycamore och Pine. Mitt klassfoto från tredje året i high school, närmare bestämt, och det första som slog mig var hur ung jag såg ut. Där har vi en småtting som inte visste ett smack om ett smack, tänkte jag. Kanske inbillade han sig att han gjorde det, men nah, nah.
Över bilden med stora röda bokstäver: HAR NI SETT DEN HÄR POJKEN?
I skarpt röda bokstäver under rubriken: CHARLES MCGEE READE, 17 år.
Och under det: Charles ”Charlie” Reade försvann i oktober 2013. Han är 193 cm lång och väger 106 kilo. Han sågs senast…
Och så vidare. Jag fastnade för två saker: hur väderbiten affischen såg ut, och hur fel den hade om vad jag vägde nu. Jag såg mig omkring, väntade mig nästan att få se mrs Richland stirra på mig med ögonen skuggade av handen, men där fanns bara Radar och jag som stod på den saltade trottoaren.
Halvvägs hemma stannade jag, fångad av en plötslig impuls – vettlös men stark – att vända om. Att gå tillbaka in genom grinden till Sycamore Street nummer 1, runt huset, in i skjulet, ned för den vindlande trappan och till sist in i Empis, där jag skulle lära mig ett yrke och skapa mig ett liv. Kanske bli lärling hos Freed, som kunde hjälpa mig att bli läkare.
Sedan tänkte jag på affischen och alla de andra likadana, överallt i staden och runt om i countyt, uppsatta av min far och min farbror Bob och pappas sponsor Lindy. Kanske av alla hans andra vänner i AA också. Såvida han inte hade börjat dricka igen, förstås.
Snälla gud, nej.
Jag började gå igen, medan spännena på en död mans galoscher klirrade och med den döde mannens föryngrade hund i hälarna. Upp för backen emot mig traskade en liten pojke i rutig röd jacka och täckbyxor. I en bit klädlina släpade han en släde. Förmodligen var han på väg till slädbacken i Cavanaughparken.
”Vänta lite, grabben.”
Han såg misstänksamt på mig, men stannade.
”Vilken dag är det?” Jag hade ingen svårighet att uttala orden, men det kändes som om de var fyrkantiga. Det låter väl inte klokt, antar jag, men det var så det kändes, och jag förstod varför. Jag talade engelska igen.
Han gav mig en blick som undrade om jag var född dum eller bara hade blivit det med tiden. ”Lördag.”
Så min far skulle vara hemma, om han inte var på något AA-möte.
”Vilken månad?”
Nu sa hans blick vad tror du. ”Februari.”
”2014?”
”Visst. Jag måste gå.”
Han fortsatte upp till krönet av kullen och gav min hund och mig en misstrogen blick över axeln. Förmodligen för att förvissa sig om att vi inte följde efter honom i onda avsikter.
Februari. Jag hade varit borta i fyra månader. Märkligt att tänka på, men inte lika märkligt som det jag hade sett och gjort.