Jag stod i någon minut eller så utanför huset, stålsatte mig för att gå in, hoppades att jag inte skulle hitta min far medvetslös i soffan framför teven medan Laglöst land eller Angivaren stod på. Uppfarten var plogad och gången var skottad. Jag sa mig att det var ett gott tecken.
Radar tröttnade på att vänta och sprang fram till trappan, där han satte sig och väntade på att bli insläppt. En gång i tiden hade jag haft en nyckel till dörren, men den hade försvunnit någonstans längs vägen. Liksom Claudias trehjuling, tänkte jag. För att inte tala om min oskuld. Det visade sig göra detsamma. Dörren var olåst. Jag öppnade, noterade ljudet från teven – en nyhetskanal, inte TCM – och sedan sprang Radar genom korridoren och skällde hej.
När jag kom in i vardagsrummet stod hon på baktassarna och hade de främre planterade på tidningen som min far hade läst. Han såg på henne och såg sedan på mig. Ett kort ögonblick verkade han inte registrera vem som stod i dörröppningen. När han gjorde det fick chocken musklerna att slappna i ansiktet på honom. Jag kommer aldrig att glömma hur det där ögonblicket av igenkännande fick honom att se både äldre – som den man han skulle vara när han fyllt sextio eller sjuttio – och yngre ut, som pojken han hade varit i min ålder. Det var som om något inre solur snurrat åt båda hållen samtidigt.
”Charlie?”
Han började resa sig upp, men först ville benen inte bära honom och han damp tillbaka ner i stolen igen. Radar satt bredvid honom och dunkade med svansen.
”Charlie? Är det verkligen du?”
”Det är jag, pappa.”
Den här gången kom han upp på fötter. Han grät. Jag började också gråta. Han sprang mot mig, snubblade över soffbordet och skulle ha ramlat om jag inte fått tag i honom.
”Charlie, Charlie, tack gode Gud, jag trodde att du var död, vi trodde allihop att…”
Han kunde inte tala mer. Jag hade mycket att berätta för honom, men just då kunde inte jag heller prata. Vi omfamnade varandra över Radar, som smet in mellan oss, viftade med svansen och skällde. Jag tror att jag vet vad ni vill ha, och nu har ni fått det.
Här har ni ert lyckliga slut.