Jag lekte apa med Radar en stund. När hon lade sig ner på linoleumgolvet och gav mig en blick som sa nu är jag färdig ringde jag pappa och talade om för honom att jag slutat med basebollen.
”Jag vet”, sa han. ”Tränare Harkness har redan ringt. Han sa att det blev lite uppskruvat men att han är villig att ta tillbaka dig i laget på villkor att du ber först honom och sedan hela laget om ursäkt. För att du svek dem, sa han.”
Det var irriterande men samtidigt komiskt. ”Det var inte finalmatchen i delstatsmästerskapet, bara vanlig träning i gympasalen. Och han uppförde sig som en riktig skitstövel.” Fast det var jag van vid. Det var vi allihop. Tränare H kunde vara galjonsfigur för alla tränarskitstövlar i världen.
”Så du tänker inte be om ursäkt. Är det rätt uppfattat?”
”Jag skulle kunna be om ursäkt för att jag var okoncentrerad, för det var jag. Jag tänkte på mr Bowditch. Och Radar. Och det här huset. Det faller ju inte direkt ihop, men det närmar sig. Hade jag bara tid finns här massor jag skulle kunna göra, och nu har jag tid.”
Han tog ett par sekunder på sig för att tänka igenom det, och sedan svarade han. ”Jag förstår inte riktigt varför du känner att du måste göra det. Ta hand om hunden förstår jag, det är en mitzvah, men Bowditch har du ju knappt ens träffat.”
Och vad skulle jag svara på det? Skulle jag tala om för min far att jag hade gjort en överenskommelse med Gud? Till och med om han var snäll nog att inte skratta (det skulle han förmodligen vara), skulle han säga att den sortens tänkande borde överlåtas åt barn, evangelikalister och kabelnyhetsfrossare som verkligen tror på att någon magisk kudde eller diet kan bota alla deras krämpor. Och i allra värsta fall skulle han kunna tro att jag på något sätt försökte ta åt mig äran för nykterheten han jobbade så hårt för att bibehålla.
Sedan fanns det ett skäl till: det var privat. Min grej.
”Charlie? Är du kvar?”
”Jag är här. Det enda jag kan säga är att jag vill göra så mycket jag kan tills han kommer tillbaka och är på benen igen.”
Pappa suckade. ”Han är inget barn som har trillat ner från ett äppelträd och brutit armen. Han är gammal. Han kommer kanske aldrig på fötter igen. Har du tänkt på det?”
Det hade jag inte, och jag såg inget skäl till att börja. ”Du vet ju vad de säger i AA – en dag i taget.”
Han småskrattade. ”Vi säger också att det förflutna är historia och att framtiden är ett mysterium.”
”Inte dumt, pappa. Så du tycker att det där med basebollen är okej?”
”Ja. Fast det skulle ha sett bra ut i dina collegeansökningar om du kommit med i delstatslaget. Det vet du väl?”
”Jag vet.”
”Och hur blir det med fotbollen? Funderar du på att hoppa av den också?”
”Inte just nu.” När det gällde fotbollen skulle jag åtminstone inte behöva ha med tränare Harkness att göra. ”Mr Bowditch är kanske bättre när träningen börjar i augusti.”
”Eller inte.”
”Eller inte”, instämde jag. ”Framtiden är ett mysterium.”
”Det är den förvisso. När jag tänker på den där kvällen när din mor bestämde sig för att promenera ner till Zippy…”
Han tystnade. Jag kunde inte heller komma på någonting att säga.
”Gör mig i alla fall en tjänst, Charlie. En reporter från Weekly Sun har tittat förbi och frågade hur han kunde få tag i dig. Jag talade inte om det för honom, men jag fick hans nummer. Han vill intervjua dig om hur du räddade Bowditch. En sån där solskenshistoria. Jag tycker att du ska gå med på det.”
”Det var faktiskt inte jag som räddade honom, det var Radar…”
”Tala om det för honom. Men om något college du söker till skulle vilja veta varför du lade av med basebollen, så skulle en sådan artikel…”
”Jag fattar. Ge mig hans nummer.”
Han gjorde det, och jag lade in det i min kontaktlista.
”Kommer du hem till middag?”
”Så fort jag har givit Radar hennes.”
”Bra. Jag älskar dig, Charlie.”
Jag sa att jag älskade honom också. Vilket var sant. Han var en bra karl, min pappa. Han hade haft det jobbigt men hade tagit sig igenom det. Det är det inte alla som gör.