Jag ringde Bill Harriman och sa att han fick ta en bild på mig och Radar om han fortfarande ville göra det. Jag återgav mr Bowditchs villkor och Harriman sa att det inte var några problem.
”Han är rätt enstörig, va? Jag hittar ingenting alls om honom vare sig i vårt arkiv eller i Beacons.”
”Det vet jag inget om. Skulle vi kunna ta bilden på lördag förmiddag?”
Det kunde vi, och vi kom överens om klockan tio. Jag satte mig på cykeln och begav mig hemåt, trampade nonchalant och funderade intensivt. Först på Radar. Kopplet hängde innanför ytterdörren, längre in än jag dittills begett mig i det stora gamla huset. Nu när jag tänkte på det hängde det ingen ID-bricka på Radars halsband. Vilket förmodligen betydde att hon inte hade någon hundlicens som intygade att hon inte var smittad av rabies eller något annat. Hade Radar någonsin varit hos veterinären? Jag gissade att hon inte varit det.
Mr Bowditch fick sina matvaror hemkörda, och det slog mig som ett snofsigt sätt att skaffa livets nödtorft. Och Tiller & Sons var odiskutabelt ett högklassigt ställe där högklassiga kunder med gott om kulor handlade. Vilket fick mig att precis som min far hade gjort undra vad mr Bowditch hade haft för yrke innan han pensionerade sig. Han hade ett bildat sätt att prata, nästan som en akademiker, men jag trodde inte att pensionerade lärare hade råd att handla i en butik som skröt med att ha en ”egen vinkällare på nedre plan”. Gammal teve. Ingen dator (det var jag villig att slå vad om) och ingen mobil. Dessutom ingen bil. Jag visste vad han hade för mellannamn men inte hur gammal han var.
När jag kom hem ringde jag Tiller & Sons och bestämde att matvarorna skulle levereras klockan tre på måndag. Jag funderade just på att ta med mig läxorna till Bowditchhuset när Andy Chen knackade på bakdörren för första gången på jag vet inte hur länge. När vi var småkillar hade Andy och jag och Bertie Bird varit oskiljaktiga och till och med kallat oss för De tre musketörerna, men Berties familj hade flyttat i väg till Dearborn (vilket förmodligen var tur för mig) och Andy var klyftig och tog en massa extrakurser på collegenivå, bland annat i fysik vid Illinoisuniversitetets filial i närheten. Fast han var förstås en duktig idrottare också och gjorde väl ifrån sig i två sporter jag inte ägnat mig åt. Den ena var tennis. Den andra var basket, och jag kunde gissa varför Andy var här.
”Tränaren säger att du borde komma tillbaka till basebolllaget”, sa Andy efter att ha tittat i kylen för att se om där fanns några godbitar. Han nöjde sig med lite överbliven kung pao-kyckling. ”Han säger att du sviker laget.”
”Hoppsan, packa väskorna, för nu ska vi ut på en skuldtripp”, sa jag. ”Det tycker inte jag.”
”Han säger att du inte behöver be om ursäkt.”
”Det hade jag inte tänkt göra.”
”Han hajar noll”, sa Andy. ”Vet du vad han kallar mig? Gula faran. Som i typ ’Ut på plan, Gula faran, och markera den där stora jäveln’.”
”Låter du honom säga så?” Jag var både nyfiken och chockad.
”Han tror att det är en komplimang, och det tycker jag är urkomiskt. Och om bara två säsonger slipper jag ifrån Hillview och spelar i division ett. Helstipendium, gosse. Och aldrig mer Gula faran. Räddade du verkligen livet på gubben? Det säger de i skolan.”
”Hunden räddade honom. Jag ringde bara efter ambulansen.”
”Slet den inte upp strupen på dig?”
”Nej. Hon är jättegullig. Och gammal.”
”Hon var inte gammal när jag träffade henne. Den gången var hon ute efter blod. Är det läskigt där inne? Uppstoppade djur? Kit-Cat-klocka som följer en med ögonen? Motorsåg nere i källaren? Folk säger att han kan vara seriemördare.”
”Han är inte seriemördare och huset är inte läskigt.” Det var sant. Det var skjulet som var läskigt. Det där konstiga skrapande ljudet hade varit läskigt. Och Radar: hon visste också att ljudet hade varit läskigt.
”Okej”, sa Andy, ”jag har framfört meddelandet. Finns här något mer att äta? Kakor?”
”Nix.” Kakorna fanns hemma hos mr Bowditch. Chokladmarshmallows och pekankakor som förstås hade kommit från Tiller & Sons.
”Okej. Vi ses, mannen.”
”Vi ses, Gula faran.”
Vi såg på varandra och började skratta. En liten stund kändes det som om vi vore elva igen.