På måndagseftermiddagen stannade en prydlig liten grön skåpbil med TILLER & SONS målat på sidan (i guldfärg dessutom) utanför grinden. Föraren frågade efter mr Bowditch. Jag talade om för honom att han låg på sjukhus och han räckte mig kassarna över grinden som om det vore så han brukade göra, så jag antog att det var det. Jag fyllde i beloppet på den blanka check pappa hade signerat – chockad vid tanken på att betala hundrafem dollar för tre kassar matvaror – och räckte över den. Där fanns lammkotletter och köttfärs på ryggbiff, och det lade jag i frysen. Jag tänkte inte äta hans mat (frånsett kakorna), men jag tänkte inte låta den förfaras heller.
När jag tagit hand om maten gick jag ner i källaren och stängde dörren efter mig så att Radar inte skulle försöka följa efter. Där var inte det minsta seriemordiskt, bara unket och dammigt, som om ingen varit där nere på länge. Takbelysningen bestod av lysrör, ett av dem flämtande och halvdött. Golvet var av grov cement. Verktygen hängde på väggen, inklusive lien som såg ut som den som Döden kånkar omkring på i skämtteckningar.
I mitten av rummet stod en arbetsbänk täckt av ett överdrag. Jag lyfte nyfiket på det och såg ett delvis lagt pussel som verkade bestå av en kvantiljon bitar. Av det jag såg (där fanns inget kartonglock att jämföra med) skulle det föreställa en bergsäng med Klippiga bergen i bakgrunden. Vid ena änden av bordet stod en fällstol där de flesta av de olagda bitarna var upplagda. Stolssätet var dammigt, och av det slöt jag mig till att det var ett bra tag sedan mr Bowditch hade jobbat med sitt pussel. Kanske hade han gett upp. Jag visste att jag skulle ha gjort det; mycket av det som återstod att lägga var jämnblå himmel utan ett endaste moln som bröt monotonin. Kanske pratar jag mer om det här än det förtjänar… fast å andra sidan kanske inte. Det låg något sorgligt över det. Då kunde jag inte formulera skälet till att det kändes sorgligt, men jag är äldre nu och tror att jag kan göra det. Det handlade om pusslet, men också om den antika teven och De gamla trycksakernas korridor. Det handlade om en gammal mans ensamma tidsfördriv, och dammet – på fällstolen, på böckerna och tidningarna – som tydde på att till och med tidsfördriven höll på att överges. De enda saker i källaren som såg ut att bli regelbundet använda var tvättmaskinen och torktumlaren.
Jag lade försiktigt tillbaka överdraget över pusslet och tittade i ett skåp som stod mellan värmepannan och varmvattenberedaren. Det var ett gammaldags skåp, fullt av lådor. I en fanns det skruvar, i en annan tänger och skruvnycklar, i en tredje buntar av kvitton hopsatta med gummisnoddar, i den fjärde mejslar och något som måste vara en brynsten. Jag stoppade brynstenen i fickan, tog lien och gick tillbaka upp. Radar ville hoppa upp mot mig och jag sa åt henne att flytta sig så att jag inte råkade sticka henne med lien.
Vi gick ut på baksidan där jag visste att jag hade full täckning på mobilen. Jag satte mig i trappan och Radar satte sig bredvid mig. Jag öppnade Safari, skrev in vässa med brynsten, tittade på ett par videor och tog itu med jobbet. Det tog inte lång stund att åstadkomma en rätt vass egg på lien.
Jag tog en bild för att visa mr Bowditch och cyklade bort till sjukhuset. Han sov när jag kom dit. Cyklade tillbaka i det sena eftermiddagsljuset och matade Radar. Saknade basebollen lite.
Eller… kanske mer än bara lite.