Jag funderade fortfarande på alltihop när jag tog av plastskynket som täckte sängen där jag skulle sova under en del av vårlovet, eller kanske till och med hela lovet. Sängen var bäddad, men lakanen luktade unket och fuktigt. Jag tog av dem och bäddade med nya ur linneskåpet. Hur nya de var visste jag inte, men de luktade bättre och det fanns en uppsättning till utdragssoffan också, och en filt.
Jag gick ner. Radar satt och väntade på mig vid foten av trappan. Jag släppte sängkläderna i mr Bowditchs fåtölj och såg att jag skulle bli tvungen att flytta både på den och på det lilla bordet bredvid den för att kunna dra ut soffan. När jag flyttade bordet gled lådan i det upp en bit. Jag såg en hög mynt, ett munspel som var så gammalt att det mesta av förkromningen hade nötts bort… och en burk Rimadyl. Det gladde mig, för jag hade inte gillat tanken att mr Bowditch struntade i att hans gamla hund hade värk, och det förklarade dessutom att damen på Pet Pantry varit så villig att sälja mer till mig. Det som gjorde mig mindre glad var att inse att medicinen inte gjorde särskilt stor nytta.
Jag matade Radar och stoppade in en tablett ur den nya burken i maten, med tanken att den medicin jag just hade köpt var nyare och kanske gjorde större verkan än den gamla. Sedan gick jag tillbaka uppför trappan för att hämta en kudde till utdragssängen. Radar väntade återigen vid foten av trappan.
”Jösses, det slängde du verkligen i dig fort!”
Radar dunkade med svansen och flyttade sig precis så mycket att jag kunde ta mig förbi.
Jag fluffade upp kudden lite och släppte ner den på det som nu var en säng mitt i vardagsrummet. Han skulle kanske grumsa om det, skulle förmodligen göra det, men jag trodde att det skulle duga. Att desinficera stängerna i hans fixerare verkade enkelt, men jag hoppades att det stod någonting i Vård i hemmet för dumskallar om hur man skulle få honom från rullstolen, som jag antog att han skulle sitta i när han kom, till sängen och sedan tillbaka igen.
Vad mer, vad mer?
Lägga de gamla sängkläderna från gästrummet i tvättmaskinen, men det kunde vänta till i morgon eller till och med måndag. En telefon, det var det där mer. Han skulle behöva en som han kunde nå från utdragssängen. Den fasta telefonen i huset var en vit sladdlös som såg ut som om den hörde hemma i en av TCM:s snutfilmer från 1970-talet, en sådan där film där alla killarna har polisonger och tjejerna har fjäderhår. Jag kollade för att se om den fungerade och fick en ton. Jag skulle just sätta tillbaka luren i laddaren när den ringde i handen på mig. Jag blev så häpen att jag skrek till och släppte den. Radar skällde.
”Ingen fara, gumman”, sa jag och plockade upp telefonen. Där fanns ingen knapp för att ta emot samtalet. Jag letade fortfarande efter en när jag hörde mr Bowditch, svagt och avlägset. ”Hallå? Är du där? Hallå?”
Alltså ingen knapp för att ta emot samtalet och inget sätt att kontrollera vem som ringde. Med en så här gammal telefon fick man helt enkelt hoppas på det bästa.
”Hallå”, sa jag. ”Det är Charlie, mr Bowditch.”
”Varför skäller Radar?”
”För att jag skrek till och tappade telefonen. Jag höll den i handen när den ringde.”
”Så du blev överrumplad.” Han väntade inte på något svar. ”Jag hoppades att du skulle vara där eftersom det är dags för Radars middag. Du har väl gett henne mat, hoppas jag.”
”Visst. Hon åt upp den i ungefär tre tuggor.”
Han gav till ett hest skratt. ”Jodå, så brukar hon göra. Hon har blivit lite ostadig på spirorna, men aptiten är det då inget fel på.”
”Hur känner du dig?”
”Benet gör ont av bara helvete trots att de pumpar mig full med knark, men i dag fick de mig ur sängen. Att släpa runt på den där fixeringsmojängen får mig att känna mig som Jacob Marley.”
”’Jag släpar på den kedja som jag smidde i livet.’”
Han gav till ännu ett hest skratt. Jag gissade att han var ganska hög. ”Har du läst boken eller sett filmen?”
”Filmen. Varenda julafton på TCM. Vi tittar mycket på TCM hemma.”
”Det vet jag inte vad det är.” Nej, så klart gjorde han inte det. Man kunde inte få in Turner Classic Movies på en teve som inte var utrustad med något mer än – vad var det mrs Silvius hade kallat det? Kaninöron?
”Bra att jag fick tag i dig. De tänker skicka hem mig på måndag eftermiddag, och jag behöver prata med dig först. Kan du komma och hälsa på i morgon? Karlen jag delar rum med kommer att sitta i sällskapsrummet och titta på baseboll, så vi får vara i fred.”
”Visst. Jag har bäddat utdragssoffan åt dig, och sängen där uppe åt mig, och…”
”Stopp och belägg, Charlie…” En lång paus. ”Är du duktig på att bevara hemligheter också, utöver att bädda sängar och mata min hund?”
Jag tänkte på åren då min far drack, hans förlorade år. På den tiden hade jag ofta fått ta hand om mig själv, och jag hade varit arg. Arg på min mor för att hon dött som hon gjorde, vilket var dumt eftersom det på inget sätt varit hennes fel, men ni måste komma ihåg att jag bara var sju när hon blev ihjälkörd på den förbannade bron. Jag älskade min far, men jag var arg på honom också. Arga barn råkar illa ut, och i Bertie Bird hade jag en synnerligen uppfinningsrik medberoende. Bertie och jag var okej när vi var tillsammans med Andy Chen, för Andy var rena pojkscouten, men på egen hand hittade vi på rätt avancerad skit, saker som hade kunnat ställa till med stora problem om vi hade åkt fast, i vissa fall till och med polisproblem, men vi klarade oss alltid undan. Och min far visste aldrig någonting. Skulle aldrig få veta någonting, om jag fick som jag ville. Ville jag verkligen tala om för pappa att Bertie och jag smorde hundskit över vindrutan på vår minst uppskattade lärares bil? Redan att skriva ner det här, där jag faktiskt har lovat att berätta allt, får mig att skämmas ögonen ur mig. Och det var inte det värsta.
”Charlie? Är du kvar?”
”Ja, jag är här. Och ja, visst kan jag behålla en hemlighet. Så länge du inte tänker tala om för mig att du har dödat någon och gömt kroppen i skjulet.”
Det var hans tur att vara tyst, men jag behövde inte fråga om han var kvar. Jag kunde höra hans raspande andetag.
”Ingenting i den stilen, men jag har stora hemligheter. Vi får prata i morgon. Du låter hederlig och eftertänksam. Jag hoppas innerligt att jag har rätt om det. Vi får se. Kan du förresten tala om hur mycket jag är skyldig dig och din far?”
”Menar du hur mycket vi har gjort av med? Inte särskilt mycket. Matvarorna står för det mesta. Allt som allt ett par hundra, tror jag. Jag har sparat kvittona…”
”Men sedan har vi din tid. Tänker du hjälpa mig vill jag betala dig. Vad säger du om femhundra i veckan?”
Jag tappade hakan. ”Mr Bowditch… Howard… du behöver inte betala mig någonting alls. Jag vill gärna…”
”Arbetaren är värd sin lön. Lukasevangeliet. Femhundra i veckan, och om allt går bra en årsbonus. Går du med på det?”
Vad han än hade gjort i yrkeslivet hade han i alla fall inte grävt diken. Han hade inga problem med det som Donald Trump kallar för avtalets konst, vilket betydde att han inte hade några problem med att övervinna invändningar. Och mina invändningar var rätt svaga. Jag hade givit Gud ett löfte, men ville mr Bowditch betala mig medan jag uppfyllde det kunde jag inte se någon konflikt. Och som min far alltid påminde mig hade jag dessutom college att tänka på.
”Charlie? Är vi överens?”
”Om allting fungerar har vi väl det.” Fast om han trots allt visade sig vara seriemördare tänkte jag inte behålla hans hemligheter för femhundra dollar i veckan. Skulle jag göra det ville jag ha minst tusen. (Skämt.) ”Tack så mycket. Jag väntade mig inte…”
”Det vet jag”, avbröt han. Han var en förstklassig avbrytare. ”I vissa avseenden är du en mycket charmerande ung man. Hederlig och eftertänksam, som jag sa.”
Jag undrade om han fortfarande skulle tycka det om han visste att Birdman och jag en dag när vi skolkade från skolan hade hittat en mobil i Highland Park och ringt in ett bombhot mot Stevensskolan. Det var hans idé, men jag gick med på den.
”Det står en mjölburk i köket. Du har kanske sett den.” Jag hade inte bara sett den, utan han hade nämnt den för mig. Fast det hade han kanske glömt; han hade haft mycket ont då. Han hade sagt att det fanns pengar i den, men sedan hade han sagt att den var tom. Sagt att han glömt att den var tom.
”Visst.”
”Ta sjuhundra dollar ut den. Fem som din första veckolön och två för era utgifter hittills.”
”Är du säker…”
”Ja. Och om du får för dig att det är en muta, kanske för att du ska acceptera någon skandalös begäran jag tänker komma med… så är det inte det, Charlie. Det är för tjänster du redan gjort mig. När det gäller den saken kan du vara fullständigt öppen mot din far. Men inte när det gäller sådant vi kanske kommer att diskutera i framtiden. Jag inser att det är mycket att begära.”
”Så länge det inte är något brottsligt”, sa jag, och rättade mig sedan. ”Något allvarligt brott.”
”Kan du komma till sjukhuset vid tretiden?”
”Ja.”
”Då säger jag god kväll. Var snäll och klappa Radar från hans korkade gamla husse som borde ha hållit sig borta från stegen.”
Han lade på. Jag klappade Radar flera gånger på huvudet och strök henne några gånger över ryggen från nacken till svansen. Hon rullade runt för att jag skulle gnida henne på magen. Det gjorde jag gärna. Sedan gick jag in i köket och tog locket av mjölburken.
Den var proppfull av pengar. Överst låg ett virrvarr av sedlar, mest tior och tjugor men några femmor och endollarsedlar. Jag drog ut dem. De blev en hyfsad hög på bänken. Under de lösa sedlarna fanns buntar med femtiolappar och hundringar, hophållna av pappersremsor som var stämplade FIRST CITIZENS BANK i lila bläck. Jag drog fram dem också, och blev tvungen att vicka fram dem eftersom de var hårt inpressade. Sex buntar femtiolappar med tio i varje. Fem buntar hundringar, också med tio i varje.
Radar hade kommit in i köket och satt vid sin matskål, tittade på mig med spetsade öron. ”Det var som fan, gumman. Det här är åttatusen dollar, och då har jag inte ens räknat med allt som låg löst överst.”
Jag räknade upp sjuhundra dollar av de lösa sedlarna, jämnade till dem, vek dem på mitten och stoppade bunten i fickan. Den fick fickan att puta ut. Det var minst tio gånger så mycket pengar som jag någonsin förr hade haft på mig. Sedan tog jag de hopsatta buntarna och tänkte lägga tillbaka dem i burken, men hejdade mig. I botten av burken låg tre små kulor. De var rödaktiga och jag hade sett en likadan förut, i medicinskåpet. Jag hällde ut dem ur burken och höll dem i handen. De kändes för tunga för att kunna vara luftgevärsammunition, och hade jag rätt i vad jag trodde kunde de förklara en hel del om var mr Bowditch fick sina pengar ifrån.
Jag trodde att de var rent guld.