När jag hade matat henne den kvällen gick jag upp och tittade på guldhinken igen, bara för att försäkra mig om att jag inte hade drömt. När jag kom hem frågade pappa mig om jag var förberedd på mr Bowditchs hemkomst. Jag sa att jag var det, men att jag hade saker kvar att göra innan han dök upp. ”Är det fortfarande okej att jag lånar din borr? Och den där elskruvdragaren?”
”Självklart. Och jag skulle gärna komma dit och ge dig ett handtag om jag kunde, men jag har ett möte klockan nio. Det gäller den där hyreshusbranden jag berättade om. Visar sig att det kan ha varit mordbrand.”
”Jag klarar mig.”
”Det hoppas jag. Är du okej?”
”Visst. Hurså?”
”Du ser bara lite frånvarande ut. Är du orolig inför morgondagen?”
”Lite”, sa jag. Och det var ingen lögn.
Kanske undrar ni om jag kände någon impuls att berätta för min far om det jag hade hittat. Det gjorde jag inte. Mr Bowditch hade bett mig lova att inte avslöja någonting. Det var en orsak. Han hävdade att guldet inte var stulet ”så som man normalt använder ordet”, och det var en annan. Jag hade frågat honom vad han menade med det, men det enda han var villig att säga var att ingen i hela världen letade efter det. Tills jag visste mer var jag beredd att ta honom på orden.
Sedan var det en sak till. Jag var sjutton år gammal och det här var det mest spännande som någonsin hade hänt mig. Med bred marginal. Och jag ville få uppleva mer.