Jag frågade mr Bowditch om det var okej att sitta i hans stol och han sa självfallet. Jag erbjöd honom halva min macka och blev rätt lättad när han tackade nej – inget går upp mot Jersey Mike’s.
”Efter tabletten klockan sex kan jag kanske försöka med en kopp nudelsoppa. Kyckling. Vi får se.”
Jag frågade om han ville titta på nyheterna. Han skakade på huvudet. ”Sätt på dem om du vill, men jag bryr mig sällan om att göra det. Namnen förändras men aldrig dumheterna.”
”Jag fattar inte att den fungerar. Tar inte rören slut?”
”Jo, naturligtvis. Precis som C-batterierna i ficklampor tar slut. Eller de på nio volt i en transistorradio.” Jag visste inte vad en transistorradio var men sa det inte. ”Då sätter man i nya.”
”Var får ni tag i rören?”
”Jag köper dem från en firma som heter RetroFit i New Jersey, men de blir dyrare för vartenda år eftersom tillgången minskar.”
”Du har väl råd med dem, antar jag.”
Han suckade. ”Du menar förstås guldet. Du är nyfiken, självfallet är du det, det skulle vem som helst vara. Har du berättat om det för någon? Din far? Kanske någon lärare du litar på?”
”Jag kan behålla hemligheter. Det har jag ju sagt.”
”Ja, ja, du behöver inte låta sur. Jag var tvungen att fråga. Och vi ska prata om det. Men inte i kväll. I kväll känns det inte som om jag klarar av att prata om någonting alls.”
”Det kan vänta. Men de där teverören… hur beställer du dem om du inte har internet?”
Han himlade med ögonen. ”Tror du att brevlådan ute vid grinden bara finns där som dekoration? Eller kanske för att hänga misteln på till jul?”
Han pratade om snigelpost. För mig kom det som en uppenbarelse att människor fortfarande använde det för att göra affärer. Jag funderade på att fråga honom varför han inte bara köpte en ny teve, men jag misstänkte att jag redan visste svaret. Han gillade gamla saker.
Medan visarna på vardagsrumsklockan kravlade fram mot sex insåg jag att jag ville ge honom tabletterna nästan lika mycket som han ville ta dem. Till slut blev det dags. Jag gick upp på övervåningen, hämtade två och gav honom dem med ett glas vatten. Han nästan ryckte dem ur handen på mig. Det var svalt i rummet, men svetten pärlade i pannan på honom.
”Jag tar och matar Radar”, sa jag.
”Ta ut henne på bakgården efteråt. Hon är snabb med att göra det hon måste, men stanna kvar ute en stund. Räck mig den där urinflaskan, Charlie. Jag vill inte att du ska se mig använda den satans tingesten, och vid min ålder tar det en stund innan det kommer i gång.”